Året närmar sig sitt slut och i tider av julklappsinköp, nyårsfirande och glöggdrickande är det också tid för självrannsakan. Panorama har kollat på årets film och analyserar vad den egentligen säger om världen tjugohundratio.
Den nya Matrix?
När Inception hade premiär i somras slog den nya publikrekord och blev snabbt ett samtalsämne i fikarum och tidningskrönikor. Släppt på dvd lagom till jul är det en bra julklapp till alla från mamma till lillebror, men vad säger filmen om oss och vårt samhälle? Ett samhälle som övergått från produktionen av saker, till produktionen av information.
Inception har beskrivits som 2010-talets Matrix, och precis som sin föregångare innehåller filmen mer än vad som möter ögat. Kryddad med referenser till allt mellan psykologi och filosofi är Inception en film med flera dimensioner. Handlingen kretsar kring jakten efter pengar, makt och upprättelse. Ifrågasättandet av personlig frihet och vår tids kollektiva apati. Huvudpersonen Cobb (Leonardo DiCaprio) lever ett liv i skuggan av sitt förflutna. Efter sin frus självmord kan han inte längre återvända hem till sina barn och är utelämnad till sitt jobb som idétjuv. Ofta klassad som science fiction tar denna filmen ett samhälles fixering av teknologi och psykiska övergrepp och placerar människans tankar på en marknad där allt har ett värde och där manipulation är ett direkt och självklart maktmedel. Förflyttad ur 1984:s dystopiska idéer om staten och storebror skildrar Inception någonting för oss mycket mer centralt. Människan reducerad till en vara på en marknad.
Filmens förutsättningar är att Cobb, som med hjälp av teknologi och starka narkoser kan ta sig in i människors medvetanden och stjäla, censurera om man så vill, människors tankar. Av en affärsman antar han utmaningen att göra det svåraste som tänkas kan: Inception, att plantera in en tanke, skapa äkta inspiration i en människas drömmar. Offret i detta fall, Robert Fisher (Cillian Murphy), har nämligen makten att förstöra sin döende fars affärsimperium. Men varför skulle han vilja göra det?
Sporrad av konkurrenterna antar Cobb utmaningen att ta sig in i Fishers hjärna och genom en katharsis-triggad upplevelse få honom att vilja upplösa bolaget. I gengäld får Cobb möjligheten att återvända hem. Med ett team av allt mellan arkitekter och bedragare tar han sig ner i tiden och människans psykiska dimensioner.
Simulation av verkligheten
Det utan tvekan mest fruktbara sättet att närma sig Inception, inte bara som film utan som fenomen, är i förgrund till den så kallade postmodernismen, en term som inte bara berör filmvetenskap, utan allt från filosofi och arkitektur till ett medel för mänsklig självförståelse. Använd av teoretiker såsom Fredric Jemeson och Michel Foucault är det ett sätt att förhålla sig till allt från marknaden till vår tid kulturella klimat. Postmodernismen utgår ifrån idén att det inte finns något högt och lågt, genom nedbrytandet av lingvistiken, psykologin och narratologin är det en samlande term för den senkapitialistiska tid vi sägs leva under.
Därför är ämnen som apati, marknadsstyrd människoidentitet och teknologisk eskalering inte heller hämtade ur luften av regissören och manusförfattaren Christopher Nolan, nedbrytandet av ridån mellan dröm och verklighet och ifrågasättandet av människans fascination av linjärt berättande och jakten på autenticitet är en metafor för ett samhälle långt utanför estetiken och kulturvetenskapens gränser. Exempel på detta är tanken på parallell tid och medvetanden, då huvudpersonerna sjunker längre och längre ner i det undermedvetna. Att ha modet att lita på publikens förmåga att navigera sig mellan skiftande identiteter, tid och rum och naturligtvis slutet, en perfekt symbol för det postmoderna förhållningssättet till människans fria val, gör att detta är en av årets bästa filmer.
Precis som föregångaren The Matrix innehåller Inception hundratals koder till olika postmoderna teorier, begrepp och förhållningssätt tagna av teoretiker och filosofer såsom Ljung, Foucault, Jameson och Lyotard, som gör dem fruktbara att analysera i ämnen såsom kulturvetenskap och Cultural Studies. Ända upp i framstående högskolor och universitet, ett bevis på det postmoderna förhållningssättet till populärkulturen: den ska bli tagen på allvar. Inception är enligt postmodernismen lika viktig som en religiös text eller en utredning av en statlig instans. Ett kritiserat förhållningssätt, naturligtvis. Men i större delen av efterkrigstiden en av de mest inflytelserika analysmetoderna.
I en scen i filmen stöter Cobb under jakten efter ett kraftigt sömnmedel på ett fenomen där människor försätter sig själva i kraftig narkos för att leva ett liv i en alternativ verklighet. En verklighet som inte är sann, men spelar det verkligen någon roll? Den postmoderna teroretikern tillika sociologen Jean Baudrillard formulerade redan på 80-talet teorier kring vårt moderna samhälle och vårt förhållningssätt till senkapitalistiska värderingar. Kring sina teorier om vad han kallar hyperrealism kan Inception tolkas som kritik mot dagens sociala, politiska och kulturella klimat. Hyperrealismen är i allra högsta grad närvarande. Man kan i filmen genom droger och djup sömn uppleva en drömmande värld som är bättre, klarare och verkligare än själva verkligheten. Massapati, vägran att göra skillnad mellan det fiktiva och det verkliga. I Inception draget till sin spets, men i verkligheten ständigt närvarande. Baudrillard pratar till exempel om vår vana vid att hantera verkligheten som en del av fantasin, att beundrare inte inser någon direkt skillnad mellan Robert Pattinson och Edward Cullen i Twilight-serien, att Disneyland ses som ”det riktiga amerika”, Marlo Brandos gudfader som en symbol för ”italienskhet” och att representationer av Vietnamkriget inte anses verklighetstrogna om de inte liknar Apocalypse Now. Vi vet att det inte är verkligheten, men bryr vi oss verkligen?
Baudrillard skrev en otroligt inflytelserik bok kallad L’ordre des simulacres (Simulacra and Simulations, 1976) (simulacra= kopia av en kopia) som behandlar vår inställning till kopior och original (ett trevligt sammanträffande är att det är i Beaudrillards bok om Simulacra och Simulation som Neo i The Matrix sparar sin minidisc med musik i början av filmen och att Morpheus repliker ibland är nästan direkta citat från Baudrillards texter). I förodet till boken väljer Baudrillard ett påhittat citat, här på engelska; ”The simulacrum is never that wich conceals the truth, it is the truth wich conceals that there is none. The simulacrum is true”. Tyvärr drar Inception mer bort från denna typen av genomtänkta intertexter och hämtar istället inspiration från mer välkända teoretiker som Ljung och Freud. Toerierna går dock att sammanföra. Vad är det som gör att drömmarna i Inception inte är verkliga? ”Verkliga” fenomen som lidande, inspiration, ångest och tro sitter ju faktiskt i subjektiviteten av våra upplevelser. Det vi upplever i sömnen skulle, enligt de radikala postmodernisterna, faktiskt kunnat betecknas som lika sanna som verkligheten. Smärtan är ju den samma, även för hypokondrikern.
Tekniken och marknaden
Inception handlar inte bara om psykologi, dock. Utan även om makten att genom teknik plantera in inspiration i andra människors medvetande. Huvudpersonernas personliga agendor är allt från pengar till skapanderätt, vendetta och hemlängtan. Målet är att förstöra ett imperium. Den franska teoretikern Jean Francois Lyotard tar i sina texter upp kulturens förhållande till senkapitalismen, hans teorier kan i Inception manifesteras i karaktären Saito, affärsman och barn av sin tid. Saito är i filmen den som framför idén, uppdraget att plantera in en tanke i antagonisten Fishers hjärna, med ett enda mål: förstöra största konkurrenten. Lyotard menar i en av sina teorier att information och vetenskap i den postmoderna tidsåldern vi befinner oss i inte vill svara på frågan ”är det sant?” utan bara frågorna ”vad går det att använda till?” ”hur mycket är det värt?” och ”går det att sälja?”. Filmen igenom utsätts Fisher för mentala övergrepp och i slutet är det berättigat att ifrågasätta om inte Cobb utsätter sig själv för samma sak. Snurran som han använder för att navigera sin väg mellan dröm och verklighet är en gammal symbol, inte bara för populärkulturen och den ytliga värld den sägs förställa, utan även för de djupgående dimensionerna hos människan och kulturen. Inception blir trots det en perfekt bakgrund till en av Baudrillards viktigaste teser om vårt samhälle, förhållningssätt till samhället och en av människans starkaste försvarsmekanismer; drömmen får för oss framstå som fiktiv, för att resten ska framstå som sant.
av Amanda Malmquist
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.