Vårens novischföredrag i LUPEF:s regi stod ingen mindre än säkerhetspolisens generaldirektör Anders Danielsson för. Med pedagogiska slides och en van och lite skämtsam ton redogjorde han under en halvtimme översiktligt för vad SÄPO har för uppgifter och hur de löser dem, varpå en kvarts frågestund följde. Ämnen som kom upp var bland annat terrorism, WikiLeaks, organiserad brottslighet och hur många livvakter som egentligen behövs för att skydda Sveriges centrala statsledning.
Föredraget anordnades problemfritt och med stor finess av samhällspolitiska utskottet och Café Athen var välfyllt med intresserade åhörare – för så här aktuellt var det väl längesedan SÄPO var för allmänheten. Inte nog med att terrorhotet från militanta islamister är konstant närvarande och mer tydligt än någonsin i Sverige, med självmordsbombare i Stockholms julhandel och fem män gripna för att ha förberett en attack mot Jyllandsposten, dessutom har det varit wikiläckor som inbegripit Sverige, för SÄPO:s del självklart mest angående amerikanska ambassadens övervakning av svenska medborgare sedan år 2000. För att inte tala om prinsessbröllop.
Nästan direkt förklarar Danielsson det uppenbara: han får inte svara på allting, av några självklara anledningar. Dels skulle det kunna äventyra säkerhetspolisens uppdrag, dels är han förbjuden enligt offentlighetssekretesslagstiftningen och dels kan han helt enkelt inte allting – bara för att man är chef blir man inte Gud. Det han däremot kan göra, det är att förklara SÄPO:s organisation, uppdrag och medel. Han berättade det följande.
En av de stora statliga myndigheterna
SÄPO är en av de stora statliga myndigheterna. Dess uppdrag kommer från regeringen och är att förebygga och avslöja hot mot rikets säkerhet, bekämpa terrorism samt att skydda den centrala statsledningen. Detta gör man genom säkerhetsunderrättelseverksamhet – till skillnad mot underrättelseverksamhet, som riktas mot främmande makt – och säkerhetsåtgärder, alltså att bedöma och reducera. Med fler ord handlar det om att upptäcka, avbryta och störa brott mot rikets säkerhet som med våld, hot eller tvång syftar till att förändra Sveriges statsskick, påverka myndigheters eller politiska organs beslutsfattande, eller hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Dessa brott är: olovlig underrättelseverksamhet, inhemsk extremism, terrorism, spridning av massförstörelsevapen, samt grov organiserad brottslighet.
Det sistnämnda har man endast sysslat med sen 2008, då regeringen lade till det uppdraget. Det är fortfarande mest den vanliga polisen som sköter det arbetet men när men när den grova organiserade brottsligheten utgör ett hot mot de grundläggande demokratiska värdena kan det hamna på SÄPO:s bord, alltså om någon sådan organisation försöker störa, hota eller tvinga politiker, media eller institutioner för att på något sätt gagna sin egen sak: att tjäna pengar på olagligt vis.
Till skillnad från många andra länders säkerhetsunderrättelsetjänster är SÄPO också en polismyndighet och har därför tillgång till polisiära tvångsmedel som avlyssning, övervakning, husrannsakning och våld, med mera. Ännu en övergripande beskrivning av organisationen är att SÄPO arbetar med att bedöma hot och sårbarhet och att reducera de båda. Arbetet med att ”täppa till säkerhetsbrister” exemplifierade Danielsson med det SÄPO sysslar mest med där, nämligen IT-säkerhet.
SÄPO har ungefär 1000 anställda, varav ungefär hälften är civilanställda och hälften poliser. Andelen civilanställda växer hela tiden och består bland annat av många statsvetare, ekonomer, språkkunniga och it-tekniker, men även kemister och folk bevandrade i teknisk fysik. I denna siffta ingår inte alla de livvakter som krävs för att skydda den centrala statsledningen (riksdagsledamöterna plus drygt hundra till). Egentligen skulle det krävas ca 4500 livvakter för att skydda dessa dygnet runt men SÄPO använder endast runt 3000. Hur det går ihop ville Danielsson inte gå in på av säkerhetsskäl.
Eftersom hoten mot Sverige alltmer blir gränsöverskridande behöver SÄPO:s verksamhet också bli det, och därför har man också personal utstationerad i Berlin, Paris, London och Rom. Dessa är alltså inte undercover och bedriver spionage utan arbetar tvärtom med att skapa och upprätthålla relationer med för Sverige relevanta kontakter, bland annat andra länders underrättelsetjänster. London är till exempel bra för att där finns allt, det är en hubb, och Rom är bra för där har man stor koll på vad som sker i Nordafrika.
Internationellt arbete för inhemsk säkerhet
Det är alltså i hög grad ett internationellt arbete SÄPO sysslar med. För att styrka detta tog Danielsson upp hur terrorismen i stort har bytt skepnad sen dess storskaliga introduktion på 60-talet: från nationell terrorism, separatism och politisk ideologi till nationell konflikt, global kamp och religion; från starkt hierarkiska organisationer med tydliga ledare till mer löst sammansatta nätverk av celler – en förändring som började långt innan 9/11. Al-Qaida är ett bra exempel, det är inte en organisation utan snarare en idé som bildar ett stort nätverk över hela världen. Ett sådant nätverk är oerhört svårt att nedkämpa, det räcker liksom inte med att slå ut en ledare. Och därför måste även de polisiära krafterna omorganiseras för att möta denna nya fiende.
Därför har Sverige skrivit på ett antal konventioner som förpliktigar oss att medverka i bekämpandet av internationell terrorism. Dessa åtaganden ålägger SÄPO att förebygga och avslöja terrorism riktad mot Sverige eller svenska intressen i utlandet, terrorism i andra länder, spridning av massförstörelsevapen, samt planering, finansiering eller annan stödverksamhet till terrorism. I detta ingår även det växande problemet med svenska ungdomar som åker utomlands för att lära sig jihad. När SÄPO ska riskbedöma dessa tittar man på två parameterar: avsikt (har individen avsikt att begå terrorbrott) och förmåga (har individen förmåga att begå terrorbrott).
Men SÄPO:s arbete handlar också om kontraspionage. Många ville efter järnridåns fall avskaffa det svenska kontraspionaget eftersom man menade att det stora spionaget, det som handlade om kunskap om svensk militär, nu i stort slut. Mycket riktigt har sådant spionage minskat kraftigt, sa Danielsson, men annat spionage har i viss mån tagit dess plats. Det förekommer spionage med syfte att avslöja hemligheter om svensk högteknologi, flyktingspionage som syftar till att kartlägga politiska flyktingar för att kunna döda eller trakassera dem eller deras släkt i hemlandet, samt klassiskt företagsspionage. Det är faktiskt så många som 50 länder som har underrättelseverksamhet i Sverige. Denna personal utgår traditionellt sett från sin ambassad eller konsulat. Världen är dock inte alltid så enkel: länderna skickar också hit agenter som utger sig för att vara allt från lärare till företagare. Syftet är alltså att samla information om svensk verksamhet med mera, men det kan också handla om annat eftersom Sverige är en global aktör. EU är ett populärt mål.
Frågestund
Till slut var det dags för för åhörarna att få svar på sina frågor. De gick hårt ut redan från början med frågan ”SÄPO granskar oss, men vem granskar SÄPO?”. Danielsson replikerade genast att SÄPO är den mest granskade myndigheten i Sverige, och räknade upp granskningsmyndigheter, internkontroll, media, revisorer, rikspolisstyrelsen och, kanske föga övertygande i mångas öron, honom själv. Han erkände dock att ingen är perfekt och att mycket kritik är befogad men att de har alla ambitioner att bättra sig. Samtidigt är det ofrånkomligt i en organisation på 1000 personer att någon kommer begå någonting olagligt. Danielsson menade också att SÄPO är en ansvarstagande organisation som till exempel har implementerat egna regelverk för hur man på moraliska grunder inte får rekrytera källor trots att detta inte är reglerat i lag. De får till exempel inte understiga en viss ålder.
På frågan om hur det traditionellt sett dåliga samarbetet mellan MUST (den militära underrättelsetjänsten) och SÄPO går ihop i en alltmer globaliserad värld skrattade Danielsson lätt och sade att det blir bättre. Han menade att det var en bra fråga med ett korrekt påstående, vars realitet man försöker överkomma genom att jobba pragmatiskt och anstränga sig för att tänka på hur de andra organisationerna ser på saker och ting. Sen handlar det mycket om den personliga relationen mellan honom själv och MUST- och FRA-cheferna, vilken han säger är bra. Dessutom har man tillsammans inrättat den permanenta gruppen NCT (Nationellt centrum för terrorhotbedömning), man har gemensamma utbildningar och man pratar med varandra vid resor och liknande.
Naturligtvis kom frågan om det går att se någon koppling mellan ökad terrorism i Sverige och Sveriges närvaro i Afghanistan upp. Något undvikande svarade Danielsson att det aldrig finns några enkla förklaringar till varför man blir våldsbejakande, våldsbenägen och till slut begår våld, men att det finns många dragningskrafter: ”vi och dom”, utanförskap, svart och vitt, ”vi har makt”, med flera. Det är med andra ord inte alls säkert att det är politik eller religion som ligger bakom. Däremot sade Danielsson att ja, det är islamistisk extremism som är det stora hotet mot Sverige och överlag i västvärlden. Vi har inte heller hotbilder från inhemska separatistgrupper i samma utsträckning som till exempel Spanien (ETA), Frankrike (algerier) och Storbritannien (IRA). Danielsson tryckte också hårt på skillnaden mellan islam och islamism och menade också att SÄPO är Sveriges minst islamofobiska myndighet då man dagligen har kontakt med muslimer och han själv ofta träffar företrädare för muslimska församlingar. Dessutom har man doktorer i religionsvetenskap anställda och utbildar sina anställda i interkulturella relationer.
Nästa givna fråga var hur WikiLeaks påverkar SÄPO:s arbete. Det korta svaret blev: ingenting. Samma svar gavs i princip på följdfrågan om WikiLeaks gör att länder – och därmed säkerhetstjänster – tappar förtroende för varandra, som bland andra Jan Eliasson uttryckt oro för. Det enda tillägget var att man i sina samarbeten är extrem pragmatiska och att vissa fungerar bättre än andra.
Frågan om den framtida gaspipelinen NordStream som potentiellt terrormål kom också upp. Danielsson sade att det självklart är en fråga av intresse för SÄPO men att det samtidigt inte riktigt är deras fråga eftersom den inte kommer gå i svenkt territorialvatten utan endast i den ekonomiska zonen. Och med de något antiklimaktiska orden tackade Danielsson för sig.
Sympatiskt men utan bett
Danielsson verkade vara en principfast man och gav ett sympatiskt intryck. Han tryckte särskilt på att det inte är religion som är problemet när det gäller terrorism utan andra faktorer och han betonade vid många tillfällen hur fint vårt demokratiska samhälle med våra långtgående fri- och rättigheter är och att vi måste skydda det. Detta innebär dock en balansgång, för om det tillåts ske till varje pris går det vi försöker skydda om intet av vår egen hand; vi kan inte inskränka på de personliga friheterna hur mycket som helst med argumentet att det är för deras skull, innan de försvinner. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är därför han själv sagt att han inte vill att SÄPO ska ha större befogenheter i kampen mot terrorismen, förutom när det gäller signalspaning. Mer befogenheter skulle inte lösa problemet, det är annat som ska lösas först. Det finns ingen quick fix, det är många, många politiska överväganden som ska göras.
Danielssons korta besöket i Lund avspeglade väl SÄPO:s arbete med att vara mer öppna och delta i debatten, vilket vi också sett en ökning av på senare år. Samtidigt är det av naturliga skäl svårt att säga emot en man som inte får svara på de mest känsliga frågorna och som skickligt navigerar mellan obekväma ämnen. Till exempel diskuterades inte frågan om SÄPO ger amerikansk underrättelseverksamhet undantag som andra länders representanter skulle förklaras persona non grata direkt för, trots flera hintar från publiken. Föredraget var också aningen för kort och grunt för att vara så intressant det kunde ha varit, även om Danielsson väl knappast kan anklagas för det sistnämnda. Men kunde han inte ha bjudit på några fler detaljer om självmordsbombaren i Stockholm eller hur övervakningen av de fem förmodade attentatsmännen gick till?
av Tim Isaksson. Foto: Sverker Bratteby
Läs även Panoramas intervju med Danielsson
3 kommentarer
Kommentarer är stängda.