Belgien – det delade dilemmat

I Belgien växer frustrationen och mitt i det som kan kallas för EU:s och NATO:s högborg, Bryssel, pågår just nu högljudda demonstrationer. Anledningen till missnöjet är avsaknaden av regering, som landets politiker ännu inte lyckats bilda, mer än 240 dagar efter parlamentsvalet. Frågan är om Belgien kommer lyckas hålla ihop eller om landet kommer delas upp och bli två nya europeiska stater.

Belgien är indelat i tre federala självstyrande regioner. Regionerna utgör vid sidan av de tre federala gemenskaperna den viktigaste indelningen av landet. De tre regionerna är Flandern, Vallonien och Bryssel. I den södra delen, Flandern, bor flamländarna (även kallade nederländarna), där nederländska är det officiella språket, medan Vallonien är den södra franskspråkiga delen. Bryssel är i teorin tvåspråkigt och en tänkt som en medlare mellan de två regionerna, men är i verkligheten dominerande franskt. Det finns även en tysktalande minoritet i östra Vallonien.

Parlamentsvalet ägde rum den 13 juni 2010 och idag har man alltså ännu inte lyckats bilda regering, Detta är europeiskt rekord och kanske snart även världsrekord, som hittills innehafts av Irak som i slutet av december äntligen kunde enas om en ny regering, 289 dagar efter valet.

Bakgrund

Konflikten i Belgien grundar sig i relationen mellan flamländare och valloner och sträcker sig ända tillbaka till 800-talet. Den språkgräns som då uppkom i frankerriket har sedan dess präglat området, som ligger på kulturgränsen mellan det germanska och det latinska Europa.

Historiskt så har de franskspråkiga tillhört den politiska och ekonomiska eliten och under 1800-talet behandlades den nederländskspråkiga befolkningen som andra klassens medborgare. För att motverka denna situation utvecklades den flamländska rörelsen, som levde kvar långt in på 1900-talet. Efter andra världskriget växte spänningarna mellan språkgrupperna, vilket ledde till att den belgiska statens enhet började ifrågasättas. För att lösa detta gjordes konstitutionella reformer som ledde till ett otroligt komplext politiskt system. Enhetsstaten blev en federation med tre nivåer: den federala, den regionala och den språkgemenskapliga. För att minimera språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska spänningar skapades politiska institutioner för de olika nivåerna som en kompromiss.

Hur fungerar det politiska systemet nu?

Eftersom den politiska makten främst är organiserad runt behovet att representera de olika språkgrupperna i landet, så finns det inga nationella partier kvar. I Flandern röstar väljarna på flamländska partier, i Vallonien på franskspråkiga, medan det i Brysselregionen är möjligt att välja mellan båda. Den federala regeringen ansvarar för bland annat utrikespolitik, rättsväsende, försvar och socialförsäkringssystem.

Detta innebär att landet styrs av koalitionsregeringar och det är däri den nuvarande politiska krisen bottnar i. I Flanders storsegrade det nationalistiska separatistpartiet N-VA (Ny-Flamländska Alliansen) medan socialistpartiet PS vann majoriteten i Vallonien. Hur dessa två partier ska kunna kompromissa ihop en regering och lyckas hitta en tillfredställande formel för ökad regional självständighet för ett federalt Belgien, är ett mysterium.

Ekonomiska motsättningar och separatiströrelsens framfart

Majoriteten av flamländerna kräver större självstyre för Flandern, men detta motsätter sig de fransktalande, då de tror att det kommer att leda till en splittring. Förklaringen till detta är att Flandern sedan 1970-talet är den ekonomiskt välmående delen, medan det industrialiserade Vallonien då drabbades av nedläggningar och nu tampas med en massarbetslöshet. Nationalisterna ser vallonerna lite som parasiter, då det generösa socialförsäkringssystemet, kombinerat med den byråkratiska omfördelningen av pengar (när en centralstation byggdes i Antwerpen för statliga pengar var staten, av rättviseskäl, även tvungen att bygga en i Vallonien, vare sig det behövdes eller ej), har lett till stora finansiella överföringar till det fattiga Vallonien.

N-VA:s partiledare Bart De Wever

Detta ska N-VA, med sin nyliberala populistiska politik råda bot på. Många kopplar förstås samman separatistiska rörelser med främlingsfientlighet, speciellt då genomförandet av burkaförbud har varit vitt omtvistat, men partiets framgångar kan bero på fler faktorer än så: både på de ekonomiska vinningarna av att bli mer självständiga och inte behöva agera som kryckor åt Vallonien och på den flamländska nationalismen, som bottnar i de fransktalandes förtryck och att man vill skydda sin kultur och sitt språk. Eller så är partiets framgångar en del av den våg av invandringsfientlig högerpopulism som sveper genom hela Europa – Frankrike, Italien, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Danmark, och nu även Sverige.

De rasistiska (eller till och med fascistiska) partierna Vlaams Blok och Vlaams Belang vann stora framgångar under 80- och 90-talet, men bromsades sedan på grund av framgången för N-VA, som vill framstå som ett demokratiskt rumsrent flamländskt nationalistparti. De propagerar inte för att Belgien ska splittras, men detta är på grund av att de är övertygade om att Belgien inom en snar framtid kommer att upplösas naturligt. Därför vill man flytta så gott som all makt från den nationella till den regionala nivån. Det finns dock misstankar om att detta är ett försök att modernisera separatiströrelsen, att anpassa retoriken för att inte skrämma iväg väljare eller reta upp de övriga partierna. Då både Vlaams Blok och Vlaams Belang var de största separatistpartierna i Belgien slöt de övriga partierna en pakt om att aldrig släppa in dem i någon regerande församling, och antagligen så har N-VA tagit lärdom av detta.

Många frågor utan svar

Så vad kommer att hända nu? Kommer de ledande politikerna kunna komma fram till en överenskommelse där det flamländska kravet på ökad självständighet kan vägas upp mot vallonernas vilja att hålla samman Belgien? Motsättningarna är så pass starka att en uppdelning har börjat diskuteras, så kommer Europa få två nya stater? Vad kommer det i så fall leda till för ekonomiska konsekvenser för Vallonien? Det som är kärnfrågan är vad som kommer att hända med Bryssel, självklart vill ingen av de två delarna lämna ifrån sig sin huvudstad. Oavsett om det skulle bli så att denna franskspråkiga region skulle bli flamländsk, eller om Valloniens huvudstad skulle ligga i Flanders, så ter det sig lika osannolikt. Ytterligare en fråga är vad som skulle hända med kungen som har ett, om än begränsat, inflytande över politiken.

Demonstrationer i Belgien

Det är många frågetecken med få svar inom räckhåll. Medan världsrekordet i politiskt vakuum närmas med stormsteg så växer frustrationen bland allmänheten. Denna ilska mobiliseras i demonstrationer och manifestationer. Bl.a. så har en webbsida skapats vid namn Camping 16, där ett virtuellt campingläger slagits upp i protest framför regeringsbyggnaden i Bryssel, med protesterande medborgare från landets båda språkgrupper och olika samhällsklasser som kräver att få tillbaka skattepengarna om landet inte snart får en regering. Samtidigt anordnade fyra universitetsstudenter en manifestation genom huvudstaden, där 25 000 beräknades närvara. Män uppmanas att inte raka sig och en bojkott mot Brysselkål har inletts.

Finns det någon lösning inom räckhåll?

Manneken-Pis, den stora, men lilla, turistattraktionen i Bryssel.

Tålamodet tryter och tiden rinner iväg. Den instabila politiska situationen gör att finansmarknaden skälver, vilket gör att investerarna söker sig utanför Belgien. Detta samtidigt som landet redan tampas med en stor statsskuld, som kan leda in i en ny lågkonjunktur. Det hävdas att för att kunna ta itu med detta måste ekonomin stramas åt, att både det sociala skyddsnätet och pensionssystemet är för generöst och att den 59-åriga pensionsåldern måste höjas. Samtidigt behövs en politik som kan minska den ojämlika utvecklingen mellan den norra och södra delen av landet, men de framgångsrika nationalisterna arbetar i motsatt riktning och fördjupar klyftan. Även den språkmässiga barriären måste överbryggas och vissa menar att engelskan skulle vara det mest effektiva redskapet här, att det kunde bli det gemensamma språket för offentligheten.

Det är mycket som behöver tas itu med och det är dags att partierna gräver ner stolthetens stridsyxa och på allvar sätter sig vid förhandlingsbordet. Detta politiska vakuum måste nå ett slut, men hur långa ska belgarnas skägg bli innan en ljusning kan börja skymtas vid horisonten och landet kan börja styras på riktigt?

av Cecilia Renger