Mellan den 9-15 januari i år hölls folkomröstningen om ifall Sydsudan ska bilda en egen stat eller fortsätta vara en del av Sudan. Det slutgiltiga valresultatet väntas bli klart senast den 14 februari. Men enligt det senaste resultatet från SSRC (Sydsudans omröstningskommision) röstade cirka 98,81 % av de totalt 3 793 572 röstande för en delning av landet. Vilket gör att gränsen för delning på 60 % med råge har passerats. Om allt går enligt planerna förväntas Sydsudan utropa sig själv som Republiken Sydsudan den 9 juli i år.
Salva Kiir Mayardit
Valet markerar samtidigt ett slut på Afrikas till ytan största land, som sedan självständigheten från Storbritannien 1956 mer eller mindre ständigt varit i inbördeskrig. Under denna tid har landet fungerat som en bro mellan det muslimska Afrika i norra Sudan och det kristna Afrika i södra Sudan. Sedan fredavtalet tecknades 2005 har Sydsudan blivit en alltmer självstyrande region och investerat stort i vägar, departement, skolor och fabriker. Dock återstår en rad hinder på vägen innan landet fredfullt kan delas: dels hur länderna ska dela på oljereserverna, som till stor del finns i Sydsudan men måste fraktas genom norra Sudan. Dels hur regionen Abyei, som ligger mellan de två länderna ska hanteras. Denna region förväntas hålla en omröstning senare i år, för att bestämma vilket land de ska tillhöra.
För den blivande presidenten i Sydsudan, Salva Kiir Mayardit, väntar nu en svår balansgång i statsuppbyggnaden. Dels måste försvaret professionaliseras utan att provocera Sudans president Omar al-Bashir. Dels måste han bygga upp en administration som på rätt sätt använder sig av alla utländska experter som just nu befinner sig i huvudstaden Juba.
Dessutom måste han begränsa korruptionen bland de nya statsanställda och skapa en administration som upprätthåller en effektiv byråkrati, genom att använda olje- och biståndspengar på ett sätt som främjar hela befolkningen. Om han lyckas kan framtida inbördeskrig undvikas genom diplomatiska förhandlingar, samtidigt som Sudan och Sydsudan kan leva och utvecklas som grannländer. Förhoppningsvis blir det en lycklig skilsmässa för ett av Afrikas bråkigaste land.
av Martin Pehrsson
