På en ö i Atlanten västerut har det länge pågått en segdragen konflikt. Slitsamt kan man tycka; ord som sekterism, religion, nationalism och etnisk splittring blandas i en inte så salig röra när det kommer till den irländska öns nordostliga punkt, Nordirland. Konflikten mellan katoliker och protestanter är gammal på ön. Så gammal att den hade sin premiär redan år 1107. Men är det en religiös konflikt vi ser? Det finns fler ord, begrepp och vetanden som beskriver situationen i Europas utkant. Nordirland är så mycket mer än bara religion.
Året är 1107 och den dåvarande påven Paschalis II (som även bildade ett ärkestift i Lund 1104) utsåg den engelska monarken Henry II av England till ”Lord of Ireland” i syfte att reformera kyrkan på ön. Det är mycket längesen, men det blev ett tyst startskott för en konflikt med nationell, etnisk, religiös och kolonial karaktär.
Den anglikanska kyrkan bildas när Henry VIII bryter med påven under 1500-talet. Hela den irländska ön blev en engelsk koloni, och Henry VIII försökte tvinga på irländarna sin reformation. Istället blev Irland en katolsk koloni som sympatiserade med de katolska länderna i söder. Men allt på Irland präglades inte av religion, snarare var det endast ett illa dolt uttryck för makt och pengar. Åren efter Henry VIII:s skilsmässa från påven hamnade irländarna mitt i stormaktskampen mellan England och Frankrike. Under 1700-talet stöddes ett uppror av ”the united Irishmen” av fransmännen. ”The united Irishmen” ville samla alla irländare under en och samma fana oberoende av tro eller etnicitet. Dessa tankegångar växte sig allt starkare under 1800-talet och flertaliga kampanjer för frigörelse utkämpades.
Det var under samma tid en avgörande process skulle dras igång i Ulster, av vars tidigare sex av nio kommuner idag utgör Nordirland. Storbritannien placerade den ekonomiska och politiska makten hos landägarna som var lojala till kronan. De landområden som gavs var konfiskerat land från irländska rebeller och utvandrande familjer. Vilka var då de nya landägarna? Det var framförallt presbyterianska skottar och protestantiska engelsmän, barn till forna kolonisatörer, vilket ledde till en ekonomisk och politisk hegemoni. Denna segregering förstärktes ytterligare av de s.k. ”The Penal Laws”, de lagar som begränsade alla irländare under en viss ekonomisk och social standard till b.la. rösträtt. Detta drabbade protestanter så väl som katoliker, för den stora massan på både Irland och Nordirland var arbetarklass.
1921 och framåt
1919 upprättades den irländska armén IRA och det var efter att blodiga strider brutit ut man inledde förhandlingar som kom att sluta i den Irländska fristaten. Det var till följd av Irlands självständighetsförklaring 1921 som Nordirland bildade en egen ”stat”. Under denna mycket turbulenta tid skapades privata arméer som stödde var sin sak. Unionisterna (de som ville vara i union med Storbritannien) insåg dock att de inte kunde förhindra separationen och man började försöka exkludera Ulsters kommuner ifrån avtalet. Många ulsterbor såg på med våda. Ulster hotade med väpnat motstånd om man skulle styras från Dublin. Det brittiska parlamentet erbjöd då Nordirland ”home rule” i syfte att förbygga ett annalkande inbördeskrig. Efter en omröstning vid det Nordirländska parlamentet vann protestanterna en stor seger vilket ledde till att man ställde sig utanför staten Irland och förblev i union med Storbritannien.
Och så var sagan om Irlands kamp för självständighet slut och kampen om Nordirland tar sin början. Motsättningarna försvann inte i och med det egna statsbildandet (om man nu kan säga så). Att komma var de s.k ”the Troubles”, de stridigheter som utbröt på Irland under 60- och 70-talet. Allt utbröt efter att protestantiska extremister attackerat fredliga demonstrationer och katolska bostadsområden i Belfast och Londonderry 1969, till följd av att en fredlig medborgarrättsrörelse började begära stopp av diskriminering av den katolska minoriteten. Det blev början på en tilltagande våldsspiral och de motsättningarna som för en tid hade vilat blåstes till liv igen. Den brittiska regeringen sände samma år brittiska trupper för att förhindra ytterligare våldsyttringar och inbördeskrig. Både IRA och unionisterna fick ökade sympatier från varsin del av det nordirländska samhället. Vilket ledde till att det brittiska parlamentet 1972 upplöste det nordirländska och införde direktstyre från London. Allt eskalerade under ”Bloody Sunday” den 30:e januari 1972, då brittisk militär dödade 14 civila. Flera tusen demonstranter hade samlats för att protestera mot den brittiska politiken. Chocken blev stor och man började på allvar försöka följa upp detta med fredsförhandlingar, samtidigt som både IRA och protestantiska halvmilitära grupper fortsatte med strider och terrorattentat. Man åstadkom ”The Sunningdale Agreement” men det sprack och man var tillbaka på ruta ett. Och så här förblev läget under lång tid. På grund av bristande kompetens och samarbetsvilja från alla parter – Nordirlands olika mobiliseringar, Irland och Storbritannien – tecknades, upprättades och sprack flera olika fredsavtal. Jag anser att Nordirlandskonflikten har en national-kolonialistisk konfliktbakgrund som sedan har utvecklat etno-religiösa drag vilket man inte har uppmärksammat nog.
Slutligen lyckades man 1985 enas om ”the Good Friday Agreement” – så länge majoriteten ville skulle man tillhöra Storbritannien. Sedan 1998 finns det också ett permanent och ännu mer vattentät fredsfördrag som undertecknades av majoriteten av Nordirlands partier och olika grupper.
Sedan dess har det rått ett relativt säkert och stabilt klimat på Nordirland. Men man har ännu inte löst den mest brännande frågan: ska man förbli en del av Storbritannien, förenas med Irland eller kräva fullständig självständighet? Den frågan kan inte besvaras förrän Nordirlands folk blivit ett. Där statsnationen är det som för dem samman och inte de skilda kulturerna som sliter på både land och folk. Visst har det skett och sker olika attentat och liknande. Uppsala universitets Uppsala Conflict Data Program anser fortfarande att det finns en aktiv konflikt trots att den anses vara förhållandevis liten.
Det begränsade självstyret har dock inte varit intakt. Redan 2002 återtog det brittiska parlamentet makten. IRA och de protestantiska paramilitärerna har lagt ner vapnen (med vissa undantag) och fredprocessen har gått framåt och tillbaka. I april 2010 fick landet sin första justitieminister efter att de största partierna Sinn Fein och DUP lyckats enas om ett slutligt fredsavtal. Men misstron sitter djupt, det är inte bara den politiska freden som behöver bekräftas utan också den civila och sociala. På Nordirland kan man tala om flera samhällen, där man lever separerade ifrån varandra. Det kommer dröja innan gränserna börjar luckras upp.
Under våren och hösten 2010 skakades Nordirland av ännu en våldsvåg. Sedan dess har det varit tyst. Låt oss hoppas att tystnaden från bomber och terrorattacker består men att en diskussion om kultur, religion, segregation, försoning och förlåtelse nu kommer igång i ljuset av fredprocessen.
Vikten av att identifiera en konflikt
Historien vimlar av konflikter där religionen använts för att piska upp massorna. Nordirland har levt i sin egen skugga alltför länge. Efter decennier av konflikt har man nu börjat se en ljusning som förhoppningsvis håller i sig. Våldsvågen under förra året visar dock att ett politiskt fredsfördrag inte kommer räcka hela vägen. Årtionden av rädsla, hat och misstro har satt sina spår. Genom en felaktig och felvriden bild av konflikten har man skapat en delning så djup att det kommer ta lång tid att försonas. Att alienera är att skapa hot – hot som påverkar vår vardag genom skrämselpropaganda. Det är precis det som har skett på Nordirland. Man har alienerat den andra parten. Hot som inte var reella, blev det.
Detta är bara ett av många exempel på konflikter med religiös karaktär. Kriget mot terrorismen, Israel och Palestina-konflikten, Sudan – listan kan göras lång. Man tenderar att sortera in konflikter i fack för förenklingens skull, men man skapar och förmedlar då en bild som ofta gör läget värre än vad det egentligen är. Att dra paralleller, leta efter liknelser mellan våra europeiska konflikter och icke-europeiska skulle mänskliggöra och skapa förståelse i de bredare folklagren. Att identifiera en konflikt som Nordirland är av största vikt, man identifierar de verkliga hoten och kan därför gå framåt när man röjt undan all bråte. Med det menar jag att se de verkliga orsakerna bakom konflikten istället för att fokusera på den dimridå som religion och etnicitet ofta utgör. Om man identifierar en konflikt kan man också skapa fredsavtal som är hållbara och reella.
Frågan om Nordirlands statstatus står sig. Landet eller snarare provinsen uppfyller inte de krav som man allmänt sett brukar ha när man definierar en stat. Verkligheten är dock EN annan än den på papperet. Vad som gäller vet ingen än så länge, även här i Europa har vi några stater och områden som är parenteser och frågetecken. Konflikten står kvar på Storbritanniens och Irlands tröskel. Två länder som befinner sig i ekonomiskt krisläge. Nordirland väljer mellan pest eller kolera – eller man kanske rentutav ska bryta sig loss ifrån historien och segla solo.
av Rebecka Kjellström
