Det är inte ofta du får se mig springa, men en kall vinterdag i Köpenhamn den 16 december 2009 kunde den som var där kanske få se en svettig norska som gråtande sprang runt med röda, uppsvullna ögon och ropade; I’VE LOST MY TOBY! WHERE ARE YOU TOBIAS? Och ja, jag ropade i caps lock. Det var polisen som hade pepparsprayat mig, och det var från polisen jag sprang, så snabbt mina otränade ben kunde bära mig.
Lördagen innan hade samma danska polis klarat av att häkta en hel del människor, bland dem min goda vän från gymnasiet, hippien och fårbonden J. Tydligen behöver man inte längre vara maskerad och svartklädd för att räknas som Black Block, det räcker att befinna sig någorlunda nära bakänden av demonstrationen. De 1000 sista blev fastbundna med händerna bakom ryggen, fick sitta en hel del timmar på den våta asfalten och transporterades sedan bort till ett specialbyggt fängelse mitt i staden. Allt detta med fullt stöd av den nya danska ”lömmellagen”, specialantagen för anledningen, som öppnade för arbiträra arresteringar utan åtal i hela 12 timmar. Man kan spontant tycka att detta låter skandalöst, men känslorna är nog en hel del starkare för de som blev fråntagna sin frihet enligt denna lag, som behandlades som kriminella endast för att de befann sig, med hundratusen andra på en gata i Köpenhamn, på en laglig demonstration under klimattoppmötet COP 15.
I efterhand har det varit starka reaktioner, och ett år efter händelsen blev polismyndigheterna dömda att betala skadestånd till 200 av de häktade aktivisterna, medan 800 andra kan ställa krav på samma kompensation. Domen var historisk, inte bara i Danmark, utan för alla oss som ser att polisens roll i våra samhällen är i förändring. För trots att det denna gång fanns konsekvenser för våldsutövarna, så har varje episod där polisen använder våld mot vanliga, oskyldiga människor effekten av att ändra våra förväntningar på vad polisen skall göra, och våra uppfattningar om vad som ligger i deras befogenhet. Vi blir inte längre chockerade när våra kompisar blir slagna med batonger, när den engelska polisen stänger inne studenter för att utföra kavalleriangrepp med sina hästar, eller när samma polisstyrka dödar oskyldiga åskådare som Ian Tomlinson (som under G20-mötet i London 2009 puttades omkull av polis och bara minuter senare dog av hjärtattack). Det finns grund för att fråga sig huruvida polisen finns till för att skydda oss som lyder lagen och deltar i demokratin, eller för att skydda impotenta makthavare som inte vill ställas till svars för sina handlingar.
Medan den finansiella systemkrisen biter sig fast och ständigt sätter djupare spår, planeten förvaltas av svaga politiker och näringslivets pirater, och välfärden försvinner, har vi ständigt mer att demonstrera emot. Men vi kan inte förvänta att göra oss hörda utan att bli slagna, övervakade, kontrollerade och utpekade som faror för samhällets säkerhet. Vi kan ej heller numera njuta av den totala yttrandefrihet som internet möjliggör, utan våra samtal loggas, kontakter kollas och bloggposter arkiveras. Och det är vi själva som betalar räkningen för det hela.
Varför uppstår då dessa våldsepisoder? En polis som slår, slår i princip sin granne, dotter, barndomskompis eller tennispartner. Inför studenternas massiva demonstrationer i England före jul uttalade flera av poliserna att de hade uppmuntrat deras barn att delta, att de tyckte det var en bra sak. Det är också svårt att tro att inga danska poliser tycker om miljön. Svaret ligger nog i vilken makt dessa människor plötsligt kommer i besittande av. Man kan bara föreställa sig adrenalinet som pumpar genom någon som har trätt på sig en mur av skyddskläder, tagit fatt i sina vapen och begett sig ut i en folkmassa för att utöva sin laggivna makt. Cheferna sitter kanske inne på sina kontor, men är själva delaktiga i att bygga upp en förväntning om fara, våld och maktutövande bland dem som lyder deras order, och som borde vara till för att skydda hellre än att slå. Skydda fredliga demonstranter mot de våldsamma, skydda egendom mot vandalism och skydda demokratin mot odemokratiska krafter. Istället står chefen där och uppmanar, som polisbefälen i Köpenhamn, till att slå demonstranter och journalister tills batongerna är ”rödglödande”. Kanske finns det också infiltratörer som engelska Mark Kennedy, agents provocateurs som uppmanar arga unga demonstranter att bara gå lite längre, att inte lyssna på arrangörernas icke-vålds-tjat, att spela ut sina frustrationer på statens svartklädda agenter, att skapa kaos. För att sen kunna gripa dem och dra alla aktivistgrupper över samma kam.
En sådan makt är svår att ta tillbaka. Hur skall vi kräva av våra politiker att polisens befogenheter skall inskränkas, att principen skall vara förebyggande av våld, inte kriminaliserande av de fredliga? I våra parlament sitter numera fler och fler politiker som kommit in på en ny våg av konservatism och auktoritära värden, lag och ordning. Det är dessa politiker som på kritik av FRA-lagen svarar att den som inte är skyldig inte behöver oroa sig. Jag menar vi borde oroa oss. Rättigheter att tycka, mena, säga i offentligheten är svåra att vinna och enkla att tappa bort. Så medan vi optimistiskt följer med på arabvärldens plötsliga revolt, de undertrycktas krav på frihet, måste vi komma ihåg att kritisera och avtäcka krafter som arbetar emot vår frihet i våra egna samhällen, och vi måste komma ihåg att vi har mycket att förlora. För det borde inte vara naturligt att bli slagen av polisen, det vet vi alla i dag, men kanske inte imorgon.
av Agnes Walton
