Regeringen vill stimulera en hög genomströmning i de svenska universiteten. Våren 2009 föreslog därför Studiesociala kommittén att sänka de studiemedelsberättigade åren till fyra år. Som om mindre tid skulle göra det lättare för oss unga att veta vad vi vill göra med livet.
Tanken är att ge studenter ett ekonomiskt incitament till snabbt avklarad examen. Detta skapas genom att berättigande till två extra års studieersättning bara ges om man under de första fyra åren har avlagt en examen på 180 poäng eller om man ämnar avlägga en examen som innefattar minst 210 poäng. Ett undantag är längre utbildningar som masterexamen och läkarlinjen där mängden år ska vara max sju. Om detta skulle bli verklighet och inte bara ett förslag blir det därmed svårare att hinna med många fristående kurser. Än värre är att om man efter två års slit på en institution inser att man hamnat fel inte har mycket annat val än att fortsätta som planerat eller hosta upp kapitalet som behövs för att finansiera institutionsbytet. Detta kräver otrolig retorisk skicklighet om man som student ska kunna övertala banken om att godkänna ett sådant lån. Är man inte en ny Cicero eller annan grym talare kan det bli svårt. Det är just därför CSN funkar så bra.
Som alltid finns det ett undantag. Jag tänker på ”pappa betalar”-studenterna. Det är inget fel på dem men de påverkas troligtvis i mindre grad av förslaget eftersom de förmodligen känner pappa tillräckligt väl för att få hjälp med finansiering av ytterligare år. Och även om de blå partierna inte kämpar för minskade klasskillnader med samma glöd som de röda undrar jag om de verkligen kan stå för den klyfta som skulle skapas mellan studenter. Kanske blir ”det är bara rika studenter som har råd att välja fel ” den nya jargongen? Vilken användbar grogrund för klassdispyter för någon med den strävan.
Att det skulle skapas högre genomströmning med den föreslagna sänkningen är visserligen ett bra argument, studenter kostar trots allt väldigt mycket. Det skulle innebära en stor kostnadsminimering för staten om man kunde minska procenten av ”överflödiga” år som ett institutionsbyte innebär. Om studenter ska ses som produkter finansierade av staten som med så lite kostnad som möjligt ska generera kapital för framtiden finns det alltså definitivt grund för sänkningen. Men bör universiteten utvecklas till utbildningsfabriker som spottar ut produkter till lägsta möjliga kostnad? Och frågan är hur bra ”produkt” man blir om man måste följa sitt första utbildningsval och börja jobba med något man inte tycker om. Det är som att tvinga en kniv att fungera som osthyvel, klart den skär osten men inte lika tunt och fint. Vi har lärt oss från barnsben att lära oss ett yrke vi kan jobba passionerat med och det blir aningen svårare med den föreslagna sänkningen. Det blir ett dyrt misstag att välja fel.
Förslaget har blivit kritiserat av flertalet insatta och regeringen verkar ha bytt taktik i och med den nya långtidsutredningen 2011. Den förslagna åtgärden är här att studiemedelssystemet ska förändras så att den andel av studiemedlen som behöver betalas tillbaka kopplas till examensåldern. Det innebär att om man klarar sin examen innan 23 år fyllda kan man slippa betala tillbaka hela studieskulden. Även här är tanken att detta ska skapa högre genomströmning i universiteten vilket är beundransvärt, men jag får känslan av att regeringen tror att studenter är lata och att detta kan ändras med ekonomiska incitament. Det handlar inte om att vi studenter är lata utan att det faktiskt är svårt att välja rätt första gången bland alla hundratals kurser, och pressen båda förslagen skapar gör inte precis valet enklare. Studievägledning däremot, det är en otroligt fin institution som faktiskt inriktar sig på att hjälpa oss välja rätt. Varför inte satsa på den istället…
av Josefine Rutgerson
1 kommentar
Kommentarer är stängda.