I morgon kommer beslutet i England om ifall Julian Assange ska utlämnas till Sverige eller inte för att förhöras angående anklagelserna om våldtäkt, sexuellt utnyttjande och ofredande. Det har gått ett halvår sedan Assange anhölls i Sverige och sedan dess har ett otal wikikablar chockat världen – något som hos allmänheten troligtvis inte direkt försämrar Assanges trovärdighet. Oavsett utgången har denna cirkus som ingen annat belyst en vidrig fördom, den om att framgångsrika män inte våldtar och att kvinnor ofta gör falska våldtäktsanklagelser för att smutskasta män.
Den 20 augusti publicerade Expressen en artikel med titeln ”Wikileaks grundare anhållen för våldtäkt”. På några timmar spreds nyheten över världen och den efterföljande och pågående mediala rapporteringen har mer eller mindre kommit att ta ställning för Assange samt varit full av bortförklaringar, konspirationsteorier, fördomsfulla uttalanden och misogyna kommentarer.
Den 22 augusti publicerades en artikel på DN:s nätupplaga där Assange tydligt förnekade att han skulle haft sex på något sätt som inte varit frivilligt från båda parter. Vidare kritiserade han både den svenska rättsapparaten samt medierna som ”blint rapporterat om händelserna”. Det är viktigt att ta upp detta förnekande från Assange eftersom det i och med detta uppkommer en situation där ord står mot ord i en förundersökning som saknar fysiska bevis på att en våldtäkt ska ha ägt rum. Ord mot ord-situationen innebär också att Sveriges stora medier själva fått bestämma vem de ska ta ställning för, ett ställningstagande som flera tydligt gjort tidigt in i processen.
”Den klassiska sexfällan”
I en intervju gjord av Aftonbladet som DN valt att transkribera svarar Assange på frågan om han blivit utsatt för en sexfälla: ”kanske, kanske inte”, men han är helt övertygad om att han är offer för en smutskastningskampanj. Samma dag väljer DN att publicera en artikel från Newsmill med titeln ”Assange är sannolikt utsatt för en sexfälla”. Artikelförfattaren beskriver i sin ingress att Assange kan vara utsatt för en ”klassisk så kallad honungsfälla”, att det finns en ”risk att Assange kan vara skyldig” men att det mest troliga är ”utan att vara konspiratorisk i överkant, att det är en sexfälla” och att kvinnorna är ”utsända/kontrakterade av en underrättelsetjänst”. Artikeln avslutas med följande åsikt ”Jag vet inte om Julian Assange är oskyldig, men jag tror det. Tajmingen är alldeles för bra. Han har förmodligen haft två trevliga nätter i Sverige men han har inte våldtagit eller ofredat någon.”
Denna uppfattning, om att kvinnor har ett vapen gentemot män som blir starkare ju högre rättssäkerhet kvinnor ges i sexualbrott, lyser här tydligt igenom. Fördomar om falska övergreppsanmälningar förekommer frekvent hos såväl allmänheten som hos personal som bemöter våldtagna kvinnor. I kontrast till hur ofta man uppfattar våldtäkten som falsk så menar forskaren Liz Kelly att enbart runt tre procent anses vara falska anmälningar och dessa då oftast handlar om påhittade överfallsvåldtäkter där kvinnorna under förhörets gång blir motbevisade. Denna inbillning om den höga frekvensen falska anmälningar leder till en norm där offer utan fysiska skador och med svaga historier misstros av rättsväsendet och mister delar av sin rättstrygghet.
Det uppstår i detta fall en tydlig konlikt på den mediala arenan där man innan våldtäktsmisstankarna valt att bygga upp Assange som den viktiga, trovärdiga företagsledaren med det hedersfulla, demokratiska uppdraget. Enbart dagar före våldtäktsmisstankarna hade DN publicerat flera artiklar om Wikileaks. Att då varva dessa med artiklar om Assange som våldtäktsman skulle helt enkelt inte bli trovärdigt. När gärningsmannen inte passar in i de mönster vi statuerat upp försöker vi hitta på ursäkter. I detta fall hade DN likaväl som att gå på storyn om sexfällan, kunnat tro kvinnorna och gå på spåret att Assange faktiskt kan ha våldtagit. Hade Assange inte varit en offentlig, känd person så hade med största sannolikhet inte hypotesen om ”sexfällan” tagits upp och förmodligen hade det också blivit mer självklart att tro kvinnorna.
Ideala offer och gärningsmän
I en annan artikel med titeln ”Julian Assange misstänkt för våldtäkt” valde DN att efter en kort förklarande ingress skriva ett helt stycke där man tar upp Assanges roll som VD, att han bland annat hållit föredrag i LO-borgen, att han har chattat med DN:s läsare (som marknadsfördes av DN som ”mannen som alla vill chatta med”) etc. Sedan följer: ”uppgifter[na]…gör dock gällande att de två kvinnorna, som anmält brotten, känner varandra och att de båda vet att de råkat ut för samma sak”.
Alla som är med i processen om att åtala en våldtäktsman är på något sätt intresserade av att finna bristande eller bekräftande karaktärsdrag hos både offer och förövare. Det råder en uppfattning om att ”fina killar” inte kan våldta trots att kvinnor dagligen blir våldtagna av kollegor, pappor, politiker, kändisar och företagsledare. För att offret ska anses idealiskt så ska gärningsmannen vara okänd och hon ska sakna personlig relation till denne. Det finns också väldigt stereotypa föreställningar om hur ett offer bör bete sig i anknytning till våldtäkten och om hon bryter mot denna kod så anses det anmärkningsvärt och kvinnan förlorar sin trovärdighet.
Att avbryta sitt samtycke
En annan artikel publicerad av DN gör gällande att ”en av kvinnorna berättade för Aftonbladet att det i båda fallen handlade om frivilligt sex som sedan övergick i ett övergrepp”. Det framkommer ofta svårigheter då kvinnan till en början varit med på att ha samlag men under tidens gång ångrat sig. Bevisläget anses omöjligt och fallet läggs ner även om dessa anmälningar ofta har en väldig hög trovärdighet samt att det finns en tydlig punkt i samlaget där det slutade vara okej. Detta är en form av patriarkal logik som innebär att om kvinnan vill ha sex till en början så kan hon inte ångra sig sedan. Ett samtycke är ett samtycke och ”allt som påminner om manlig penetration av den kvinnliga kroppen betraktas som ömsesidigt sex, så länge som offrets motstånd inte anses bevisat”.
Såhär får det bara inte gå till – vad räknas som bevis?
Silbersky hävdar i en artikel att detta är något bland det värsta han varit med om. ”Så får det bara inte gå till” menar han och syftar till att en kvinna inte bara kan ringa till polisen och att någon ska anhållas på den utsagan. Han är inte ensam om att ifrågasätta systemet. I en annan artikel publicerad av DN skrivs att ”rättssäkerhets-organisationen” kräver en JO ska utreda om åklagaren Maria Häljebo Kjellstrand ”följt sin enligt lag objektivitetsplikt”. Precis som Silbersky undrar de om hon agerat rätt ”när hon enbart på muntlig redogörelse från polisen och utan några bevis tar beslut om att efterlysa och anhålla Julian Assange”. Ett sådant anhållande måste bygga ”mer på fakta än enbart en målsägandes berättelse”. Slutligen menar professor Göran Lysén att ”det luktar dålig feminism här. Våldtäktsmål ska utredas sakligt och opersonligt”.
Just denna inställning om att det i ett våldtäktsfall krävs ”ordentliga bevis” gör att det är lätt att misstro kvinnan då dessa bevis sakas. I och med att lagen ser ut som den gör är det otroligt svårt att bevisa att en våldtäkt ägt rum och sedan DNA-analys mer aktivt kommit att användas så är spermabeviset eller åtminstone underlivsskador ibland avgörande för om kvinnan ska bli tagen på allvar. I de fall då dessa saknas så ska det dock räcka med målsägandes historia om denna anses trovärdig. Trovärdigheten är något som i detta fall borde öka i och med att två kvinnor upplever sig varit med om samma sak, men i media har man istället låtit detta framstå som om kvinnorna tillsammans ljugit ihop en historia.
Rättsprincipen att alla är oskyldiga till dess att motsatsen bevisats kolliderar med det axiom som utlovar allas likhet för lagen. När det bestäms vilka fall som ska drivas vidare så väger ofta den förra tyngre än den senare; männens rättssäkerhet är vikigare än kvinnornas rättsskydd eftersom vi i Sverige hellre friar än fäller.
Att anklaga Maria Häljebo Kjellstrand för feminism och subjektivitet säger också en del om synen på våldtäkt som en kvinnofråga snarare än en samhällsfråga och att man som kvinnlig åklagare saknar förmågan att se objektivt på en våldtäkt. Det är alltså bara en feministisk kvinna som kan tro på två målsägande med liknande historier riktade mot samma gärningsman.
Det mediala ansvaret
Det intressanta med denna historia är att Assange talade ut och kritiserade såväl rättssystemet som den mediala övervakningen som fick honom att känna sig smutskastad, men faktum är att han medialt inte alls framställs som en våldtäktsman utan snarare som denna historias enda offer. Något han själv bekräftar – ”det enda offret här är jag” – även om han menar annorlunda och påstår att motiven bakom anmälningarna och förundersökningarna är personliga vendettor och åklagarens karriärism. Istället för som offer framställs kvinnorna som två lögnaktiga, köpta kvinnor med avsikt att smutskasta Assange. För att vara medierapportering om våldtäkt handlade artiklarna – i alla fall på DN – väldigt lite om själva våldtäkterna utan tog istället riktningen mot att kritisera såväl åklagare och hela det svenska rättsliga systemet. Hela världen undrar hur man kan anhålla en man bara för att två kvinnor påstår sig blivit våldtagna och för detta ska vi skämmas enligt Rättsorganisationen, Silbersky med flera.
Denna artikel handlar inte om att ta ställning till huruvida Assange är skyldig eller inte, det vet vi ännu inte. Den handlar istället om att flera av de stora medier som vi har i Sverige väljer en linje där våldtäktsmyter och fördomar framställs som fakta. En norm där man utgår från att framgångsrika män inte kan våldta kvinnor och där kvinnor med lätthet kan tänka sig framställa sig själva som våldtäktsoffer för att smutskasta män.
av Li Hammar
9 kommentarer
Kommentarer är stängda.