Det är nog få av läsarna som har missat att det i Nordafrika och Mellanöstern händer stora saker just nu. Det är som att se hösten -89 utspelas igen. Få av er har nog också missat att många av demonstrationerna och mycket av debatten om hur de ska utvecklas har organiserats och vuxit fram på nätet, och att nätet i sin tur varit en ny konfliktlinje för regimer och demokratirörelserna.
Jag hade väldigt mycket tur i mitt val av ämne för kandidatuppsatsen, men samtidigt förstördes stora delar av mina förberedelser av vad som hände i princip utan för mitt fönster.
Från början var tanken att skriva om hur begreppet hacktivism, att använda nätet och teknik för att föra fram politiska budskap, förändrats de senaste sex åren. Jag antog att den förstörande hacktivismen, det som i litteraturen delas upp i antingen cracktivism eller mass action hacktivism, hade minskat och banat väg för en mer solidarisk, moralisk hacktivism – digitalt korrekt hacktivism, då man istället värnar om att information ska vara fri och att alla hinder i trafiken på nätet är ett brott mot FN:s deklaration för de mänskliga fri- och rättigheterna. Jag ville därmed omforma definitionen av hacktivism till något som bättre stämde överens med den verklighet jag kunde se.
Så släppte då Wikileaks diplomatkorrespondensen. På nätet blev det full aktivitet. När någon försökte, och lyckades, stänga ner Wikileaks sida satte mängder av nätaktivister upp identiska sidor för att Wikileaks skulle fortsätta fungera. Efter påtryckningar från amerikanska staten upphörde därefter PayPal, Visa och Mastercard att tillåta transfereringar till Wikileaks konton, varpå flera hackergrupper började attackera företagen. Det gick så långt att gruppen som kallar sig Anonymous lyckades avbryta PayPals transaktioner helt under en period. Helt plötsligt var alltså den förstörande hacktivismen tillbaka med större kraft än någonsin, och mitt ämne försvann.
I stället bestämde jag mig för att utveckla definitionen av ’digitalt korrekt hacktivism’, och till och med försöka kategorisera fenomenet, visa vad det är och vad det inte är. Som exempel använde jag demonstrationerna i Iran under 2009. Anledningen till att jag valde det exemplet var att man från valet den 12:e juni 2009 i Iran kunde se en oerhörd variation i hur man använde nätet för att hjälpa demonstranterna på gatorna, och vad som hände där visade också på hur dynamisk och föränderlig nätaktivismen är när den stöter på hinder. Alltså gick det att hitta grundläggande principer och värderingar som styrde de olika grupperna, samtidigt som man kunde se var de mer tekniska gränserna låg för olika sorters hacktivism. Slutligen kunde man gissa sig till vilken effekt nätaktivismen hade för demonstranterna på gatorna.
Så vad hände i Iran? Den sittande presidenten, Mahmoud Ahmadinejad, vann en jordskredsseger, i vissa regioner med mer än 100 procent av rösterna. Trötta på regimen började tusentals iranier demonstrera på gatorna iklädda grönt, oppositionspartiets färger, och revolutionen kallades därmed den gröna vågen. Demonstrationerna samordnades via Facebook och Twitter och flera stora iranska bloggar manade också den yngre befolkningen att ge sig ut på gatorna. Kort därefter stängde regimen av en av tre noder varifrån internettrafiken går in i och ut ur Iran. De kvarvarade två filtrerades och censurerades kraftigt. När någon stänger ner internet så vaknar hackers. De gillar inte när någon muckar med nätet. Deras filosofiska syn på internet är stoff nog för en doktorsavhandling. De gjorde i alla fall vad de alltid gör när någon stör nätet, de attackerade tillbaka. I detta fall med överbelastningsattacker, alltså att de skickade så mycket trafik mot servrar som den iranska staten äger att dessa ger upp och kraschar.
Men eftersom nätet i Iran redan var kraftigt försvagat innebar attackerna att vital information om demonstrationer och hjälp inte kunde komma fram. Man behövde således utveckla en ny taktik. Då började några av de aktiva i Anonymous, som jag också intervjuade för uppsatsen, att propagera för något som heter Tor-nätverk. Det är ett sätt att anonymisera trafik samtidigt som man går runt alla filter och blockader som en stat kan tänka sig försöka implementera. Man ansluter via nedladdad mjukvara till ett nätverk av datorer som effektivt döljer dig och det du skriver, fram till att du publicerar det såklart. Från några av intervjuerna jag genomförde kom det fram att så mycket som femtio procent av informationen som kom ut ur Iran under de närmaste veckorna efter valet gick genom Tor-nätverken. Detta är vad som menas med digitalt korrekt hacktivism, att arbeta för att informationen ska vara fri och obegränsad, utan att sabotera för andra.
Nu finns det självklart mass action hacktivism som har ett gott syfte, det är sällan något är svart eller vitt, även när det gäller demokratirörelser finns det gråzoner. I stället för att utföra överbelastningsattacker så utvecklade några hackers en mjukvara som kunde ta ner statliga servrar utan att hindra andras nätåtkomst. Genom att göra detta räddade de också livet på flera demonstranter som hade pekats ut av regimen och om vilka det skickades information om på de interna nätverken.
Vad jag kunde visa i uppsatsen var att det finns en förändring i vilken aktivism man lägger emfas på från de olika hacktivistgrupperna. Det har skiftat åt att i större utsträckning handla om digitalt korrekt hacktivism. Samtidigt ser vi nu början på en demokratirörelse som använder sociala medier olikt någon annan rörelse vi kunnat se tidigare. Därmed står det också mer på spel när hacktivister tar sig an staters censur och filtreringar. De senaste veckorna har svenska biståndsministern Gunilla Carlsson och amerikanska utrikesministern Hillary Clinton båda lovat pengar till att främja nätaktivister som hjälper demokratirörelserna. Vi har i Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet, Yemen, Bahrain, Iran och ytterligare länder sett vilken kraft de sociala medierna har i att organisera folkmassorna och få ut information till resten av världen. Det är visserligen inte de sociala medierna som störtar diktatorer, men de är en faktor i ekvationen. Och även hacktivisten i sitt korridorsrum eller sin källare är en del i ekvationen som inte bör förbises.
av Jacob Dexe
Fotnot: Jacob Dexe bloggar regelbundet om nätaktivism.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.