Skygglappar för massorna

Jag är från Jönköping, staden som förra veckan slogs ned i en kollektiv depression när bygdens stolthet HV71 sensationellt åkte ur SM-slutspelet efter fyra raka förluster i kvartsfinalserien. Det oerhört förskräckliga faktum att hockeylaget inte kommer vinna i år igen verkade då vara ett större samtalsämne än de båda kriserna i Japan och Libyen tillsammans.  Är det rimligt?

Jag inser att idrott är bra för folkhälsan. Själv har jag idrottat hela mitt liv, mycket dessutom. Jag inser att idrott fostrar på oerhört många sätt. Jag själv hade varit en själsligt mycket fattigare människa om det inte vore för idrotten. Jag inser att idrott kan fungera som ett utlopp för aggressioner. Det är jag själv skyldig till.  Jag inser att idrott kan vara ett substitut för riktigt våld som kan ha sparat åtskilliga människoliv genom åren. Främst av allt: jag inser att idrott är kul och närmast ligger i vårt DNA.

Det är inte detta jag vänder mig emot. Det är inte detta jag inte förstår.

Det oförståeliga för mig är att vi lägger sådana enormt mycket tid på att titta på sport. Jag har inte lyckats hitta några siffror över antal timmar, inte ens i bollparken så att säga, men med tanke på antalet timmar vi lägger på tv-tittande blir sporttittandet per automatik också väldigt stort. Tiden vi lägger på att sitta framför teven istället för att själva röra på oss, på att gå på svindyra matcher istället för att hjälpa de behövande, på att läsa om ännu en fotbollsstjärnas lyxhus eller hans senaste tovträff istället för att lära oss något vi själva har nytta av – det är skrämmande.

Det är det sistnämnda jag är mest förbryllad över: alternativkostnaden. För jag kan köpa att idrott är kultur, ja kanske till och med konst i en del fall, och att många hellre ägnar sig åt att konsumera kultur i den formen än som böcker, film, teater eller tv-spel. Jag tittar själv på sport ibland, särskilt i VM- och OS-sammanhang, och jag knäpper inte heller av så fort nyheterna övergår i sportnyheterna. Inte heller är jag särskilt bekymrad över produktionsfallen våra samhällen upplever under fotbolls-VM eller OS, de kan vi nog unna oss för dessa firanden av världsgemenskapens skull. Utslaget över ett år är sporttittande dock troligtvis den syssla jag ägnar allra minst tid åt. Det kan man knappast säga om många andra, och de ger därmed upp mycket annat som hade varit bättre för dem.

När man väl lärt sig allt om en sport, vilket man kanske kan ha viss nytta av, är det då värt att fortsätta se varje match/tävling/race? Marginalnyttan av att se ytterligare en match känns extremt låg, om man bortser från den relativa lyxen att få koppla bort tankarna ett tag och bara stirra. I kontrast är det omöjligt att lära sig all litteratur eller ens uttömma en viss genre, att spela alla spel eller att se alla filmer och pjäser. I alla dessa fall lär man sig något nytt för varje nytt verk, i sämsta fall åtminstone vad bra kultur inte är. Kan det samma sägas om sport? Jag tror inte det.

”Men om man börjar följa en ny sport?” föreslår någon. Ok. Visst, då har man något nytt att lära sig ett tag. Men nu kommer jag till min huvudpoäng: vad är samhällsnyttan med det? Böcker, filmer, pjäser och spel kan lära ut allt, varav extremt mycket kan omsättas till samhällsnyttiga aktiviteter. Att titta på sport kan lära ut… nästan ingenting, åtminstone ingenting av nytta för samhället. Kanske kan kommentatorn säga något träffande då och då. Arne Hegerfors lärde oss till exempel att vi ska passa oss för olyckliga val av adjektiv. Till skillnad från att utöva idrott leder själva tittandet inte  till mindre blodtörst, snarare tvärtom, även om många av förklaringarna till huliganismen ligger djupare än så. Detsamma kan sägas om ”Fotbollskriget” 1969, som inte utlöstes enbart av El Salvadors seger över Honduras i en VM-kvalsmatch men som ändå visar på de känslomässiga frustrationer som sport kan ge upphov till även hos åskådarna.

Jag menar att den stora sportkonsumtionen agerar fördummande på världsbefolkningen. Återigen: tänk på all tid vi lägger på att titta på sport, vad hade vi kunnat göra istället? Vi hade kunnat skaffa oss verkligt nyttiga kunskaper, vi hade kunnat engagera oss politiskt, vi hade kunnat hjälpa människor i större nöd än att favoritlaget inte klarar slutspelet. Att i en värld av konstanta ekonomiska, humanitära och ekologiska kriser sätta oss ner och titta på sport känns faktiskt ganska själviskt och oansvarigt. I sin passiva form är sport sannerligen ett opium för massorna som får oss att glömma våra kollektiva bekymmer.

Jag har dock ingen rätt att förmana. Jag tittar på extremt mycket tv-serier ganska tomma på nyttigt innehåll. Men jag försöker ställa om, jag försöker nyttja min dyrbara tid bättre. Så tillsammans nu, ska vi inte lova att bättra oss?

av Tim Isaksson

PS. Den extrema samhörigheten folk konstigt nog känner till ”sitt” lag är även den märklig – det är ju inget annat än kärlek till dräkter, som Jerry Seinfeld så träffsäkert anmärker; spelare kommer ju och går och i de flesta fall har de ingen lokal anknytning till lagets stad eller några särskilda preferenser för den, innerst inne. Jag kan förstå men inte sympatisera med kärlek till lokala lag, till exempel jönköpingsborna till Huskvarnalaget HV, men jag kan inte alls förstå hur man kan älska ett lag nere i Spanien, Italien eller England och bli påtagligt känslomässigt påverkad av dess äventyr. Det finns ju liksom inget slut och inte ens några särskilda läxor att ta till sig på den oändliga vägen. DS.