Sverige i krig med Tripoli

I fredags tog riksdagen beslutet att skicka åtta JAS 39 Gripen till den Natoledda insatsen i Libyen. Detta är inte första gången Sverige intervenerar militärt i Libyen. Åren kring sekelskiftet 1800 utkämpade Sverige ett av sina mest bortglömda (och minsta) krig mot staten Tripoli, föregångare till dagens Libyen. Anledningen då var att skydda svensk handelssjöfart mot barbareskstaternas piratverksamhet.

Barbareskstaterna[1] livnärde sig, under perioden från tidigt 1500-tal till en bit in på 1800-talet, huvudsakligen på piratverksamhet på europeisk handelssjöfart. Även om de självklart lade beslag på fartygens last var deras huvudsakliga målsättning att tillfångata människor som sedan kunde säljas på slavmarknaderna runt om i Nordafrika. De slog även till mot kustbefolkningar. Deras räder var fruktansvärda och kunde innebära att tusentals människor i enskilda räder fångades och skickades i slaveri. Värst drabbat var invånarna längs sydeuropas kuster och medelhavsöarna, men vid enstaka tillfällen gjordes räder så långt borta som Irland och Island.

För att undslippa piratverksamheten fanns möjligheten att betala tribut till dessa staters potentater[2]. Landets fartyg försågs då med frisedlar vilka skulle uppvisas för eventuella kapare, dessa sedlar kallades även för ”turkpass”. De europeiska staterna bekämpade emellanåt piratverksamheten men kostnaderna för att betala tribut var ofta lägre än kostnaderna för att skicka militär eskort. Tributbetalningar var dock ingen garanti för fred. Det låg i piratstaternas intresse att ofta hitta ursäkter för att bryta ingångna avtal för att sedan dra in extra intäkter vid slutandet av nya överenskommelser. Dessutom uppmuntrade de europeiska staterna piratverksamhet mot varandra när det främjade deras intressen, vilket motverkade någon gemensam ansträngning att göra slut på slavhandeln. Sverige upprättade konsulat i området på 1700-talet för att förhandla om tributavtal och lösensummor för svenska slavar.

Upprinnelsen[3] till kriget mot Tripoli var trontillträdet 1795 av Jussuf Pascha (av dynastin Karamanli). Han hade tagit makten genom en blodig kupp där han mördat sin ena bror och drivit den andre i landsflykt. Sverige och Danmark tvekade dock med att erkänna honom på grund av osäkerhet om hur långvarig han skulle bli. Sverige hade ingått sina första traktater om tributbetalning med Tripoli 1741, vilka var mycket kostsamma, men härskarna i området var vana vid att mottaga gåvor från tributbetalande vid högtidligheter som trontillträden. När presenterna från de skandinaviska länderna uteblev tappade Paschan tålamodet och började kapa skandinaviska fartyg och hota med krig.

Året 1797 tillfångatar han sex svenska fartygsbesättningar (över 70 man) vilka hålls under vedervärdiga förhållanden. Danmark hade då redan köpt fred för 75,000 piaster#[4]. 1798 känner sig Sverige tvungna att göra samma sak och betalar summan. Resonemanget var rimligen att det skulle vara dyrare med militär närvaro i området än att betala tributerna. Men freden var inte mycket värd, ett par år senare kapas två svenska fartyg. Paschan vill nu ha 40,000 piaster i lösensumma, men den svenska regeringen vägrar. Paschan svarar med att kapa svenska konsulatets flaggstång – en krigsförklaring enligt lokal sed – och erövrar sedan sammanlagt 13 svenska handelsfartyg med 131 man som gisslan. Han kräver nu 500,000 piaster.

I december 1800 anländer örlogsfregatten Thetis, med befälhavare överstelöjtnant Carl Gustav Tornqvist, till Tripoli. Tornqvist lyckas förhandla med Paschan som sänker sina krav till 250,000 piaster i engångsumma och 20,000 piaster årligen framöver. Tornqvist accepterar avtalet och Sveriges flaggstång återställs, men fångarna släpps först i samband betalningen. Regeringen i Sverige accepterar dock inte avtalet och Gustav IV Adolf skickar 1801 en örlogseskader, bestående av fregatterna Fröja, Camilla och Sprengporten till området. Konteramiralen Olof Rudolf Cederström ges befäl över styrkan och instrueras att ”med vapen i hand” försvara Sveriges intressen. Under tiden försöker Sveriges konsul i Tripoli Per Buhrström köpa tid genom att hävda att Thetis som seglat iväg för att hämta pengarna blivit blockerat i Livorno av engelsmännen. Detta gör Paschan rasande:

Du har burit lögn för mig hela tiden. Sverige är falskt! Tag ned flaggan! Du är min slav, hit med järn! Jag ska stoppa dig först och sedan de övriga svenskarna i kanoner och skjuta av er till Livorno för att se om det är blockerat. Fort ut med dig! Gå till konsulatet och understå dig intet titta utom porten!

På grund av dåligt väder splittras eskadern och det blir förseningar. När sista skeppet Camilla slutligen anländer efter sex månader finner det Fröja tillsammans med den amerikanska fregatten Boston upptagna med ”en liten kanonad med Paschans kanonslupar, vilka blevo jagade på strand.” I maj 1801 har nämligen även amerikanernas flaggstång i Tripoli fallit offer för Pashans girighet och de befinner sig i sitt första krig sedan befrielsekriget mot engelsmännen. Jussuf Pascha hade, i samband med tillträdet av Thomas Jeffersons administration, begärt en engångssumma på 225,000 dollar och en årlig tribut på 25,000 dollar (vid denna tidpunkt var de årliga federala intäkterna knappt mer än 10 miljoner dollar). Jefferson vägrade betala och Paschan förklarade krig.

Jefferson hade redan tidigare varit i kontakt med den tripolitanska staten. I mars 1785 hade han och John Adams åkt till London för att förhandla med Tripolis envoyée, ambassadör Sidi Haji Abdrahaman. När de ställde frågan om på vilka grunder Tripoli bedrev krig mot nationer som inte gjort dem något illa svarade ambassadören (enligt Jeffersons rapport till utrikesminister John Jay):

It was written in their Qu’ran, that all nations which had not acknowledged the Prophet were sinners, whom it was the right and duty of the faithful to plunder and enslave; and that every Muslim who was slain in this warfare was sure to go to paradise.

Utanför Tripoli avvaktar de svenska och amerikanska örlogsfartygen. Tripolis offensiva krafter är begränsade så de har ingen möjlighet att gå till anfall mot örlogsfartygen. Men trots fyra fregatter till sitt förfogande kan Cederström heller inte göra mycket. Han saknar folk till att storma kastellet och staden, och hotet om att bombardera hamnen möts av Paschan med hotelser om att gisslan ska brännas till döds. Cederström nöjer sig med att låta Fröja och Boston blockera hamnen medan Camilla och Sprengporten skickas på konvojtjänst (eskortera svenska handelsfartyg i området).

Till slut lyckas man genom fransk medling att sluta fred den 2 oktober 1802 där Sverige går med på att betala 150,000 piaster i engångssumma och 8,000 piaster per år framöver. Gisslan frisläpps men en av svenskarna, Abraham Gillberg, väljer att stanna kvar. Cederström rapporterar indignerat till kungen att en av båtsmännen ”varit nog äreförgäten att han antagit den mahometanska läran”. Konsul Buhrström är mer koncis och säger att Gillberg ”törnat turk”.

Det verkliga priset för freden blev något högre än avtalat. Efter att en ansenlig summa gått åt till presenter och mutor till Paschan och hans underhuggare, hamnade kostnaden till sist på 178,162 piaster, enligt Cederströms beräkningar. Amerikanerna var knappast imponerade av Sveriges fredsavtal. James Madison, USA:s blivande president, kallade Sveriges fred ”dishonourable”. Amerikanerna fortsatte kriga och efter att man bombarderat Tripoli fem gånger landsattes slutligen marinsoldater vilka stormade hamnfortet Derna och hotade själva Tripoli. Paschan såg sig nödsakad att söka fred och i fredsavtalet befriades amerikanerna från all tributskyldighet. Kriget, benämt ”the First Barbary War” i de amerikanska historieböckerna, finns förevigat i de första raderna av marinkårens officiella hymn – from the Halls of Montezuma to the shores of Tripoli... –  och USA:s äldsta krigsmonument, the Tripoli Monument, står idag utanför örlogsskolan i Maryland till minne av de fallna soldaterna.

Det har uppskattats att ca en miljon européer fångats och skickats i slaveri av nordafrikanska pirater. Sverige gjorde sin sista tributbetalning till sultanen av Marocko 1845. Hotet om att skicka svenska linjeskepp till Marocko för att assistera vid tributförhandlingarna visade sig avgörande. Vid denna tid hade den vapenteknologiska utvecklingen i Europa marginaliserat barbareskstaternas piratverksamhet, och den skulle upphöra helt i samband med de europeiska imperiebyggarnas intåg i nordafrika.

Av: Jonathan Jelves

Vidare Läsning:

Christian slaves, Muslim masters: white slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast, and Italy, 1500-1800 av Robert C. Davis.

Svenska konsuler och slavar i Barbareskkaparnas Tripoli: en studie i makt, girighet, våld och förtryck
av Eskil Borg

Victory in Tripoli: How America’s War with the Barbary Pirates Established the U.S. Navy and Shaped a Nation av  Joshua E London

---

[1] “Barbareskstaterna” är den term européer under åren 1500-1800 använde om Maghreb (arabiska för ”landet i väster”), länderna i den västra regionen av norra afrika (Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko).

[2] Dessa kallades Pascha eller Dey, vilka var turkiska titlar då dessa stater formellt lydde under sultanen i Konstantinopel

[3] Redogörelsen för Sveriges krig mot Tripoli bygger huvudsakligen på kapitlet “Paschor och pirater – Sverige i krig med Tripoli” ur Claes Bernes’ bok “Segelfartygens tid”.

[4] 75,000 piaster motsvarade ungefär 1000 årslöner för en underofficer i flottan