Vikten av att drömma

Mitt under pågående kärnkraftskris i Japan skapar en före detta kärnkraftsmotståndare tillika stjärnmiljökämpe i England ramaskri när han skriver att olyckan har fått honom att omfamna kärnkraften p.g.a. de undermåliga alternativen. Perspektivet är viktigt, ja till och med kritiskt, men varför kan vi inte göra ännu bättre ifrån oss?

Plötsligt vändes hela världens blickar mot den söndertrasade byggnaden på kärnkraftverket Fukushima-Daichii. En vätgasexplosion hade blåst bort stora delar av reaktorbyggnadens yttersta plåtlager. Snart hördes ännu en explosion. Reaktorerna var tack och lov mer eller mindre intakta men partiella härdsmältor hade inträffat, även i en pool med förbrukat kärnbränsle. Radioaktivitet läckte ut och evakueringszonen runt verket bara växte. Helikoptrar vattenbombade och man trodde inte det var sant. Vinden blåste i rätt riktning och spred det mesta av partiklarna ut till havs. Snart mättes de upp världen runt i små mängder. Tjernobyl-liknelsen var komplett, särskilt när rankingen på olycksskalan i mitten av april uppgraderades till samma siffra, 7.

Kärnkraftverket i Fukushima läcker fortfarande radioaktivitet. Tre till sex månader kan det ta innan reaktorerna är under kontroll säger Tokyo Electric Power Company, ett år innan de kan stängas ned. Kärnkraftsdebatten har blommat upp på nytt. Planerna på det svenska slutförvaret kritiseras från mängder av håll, Eon stämmer tyska staten för dess nedlagda planer på utbyggd kärnkraft och filmen Into Eternity om det finska slutförvaret visas på SVT Play och påminner om oss vilken enormt lång tid 100 000 år är. Vissa menar att vi i Sverige bör bygga ut vattenkraften i de kvarvarande älvarna. Andra menar att de nya generationerna kärnkraftverk är säkrare – ja nästan osänkbara, i Titanic-språk – och att vi inte bör låta den tragiska händelsen i Japan hindra nybyggen.

Vissa går ännu längre och menar att vi bör behålla kärnkraften eftersom alla dagens alternativ är sämre. Här återfinns George Monbiot, The Guardians ständige nagel i ögat på miljöbovarna. Genom hans outtröttliga arbetsdiciplin, hans förespråkande för öppen journalistik, hans ovilja att ens med tång ta i ett påstående som inte har en peer-reviewad vetenskaplig rapport i ryggen, samt hans till synes obegränsade avsaknad av konflikträdsla har gjort honom till många miljökämpars förebild. Den 21 mars gjorde han allt ännu svårare för sig och skapade sig på köpet hundratals, ja tusentals, nya fiender. Skillnaden denna gång var att de alla kom från hans ”eget läger” – och det skulle visa sig att inte heller de drog sig för hatbrev och mordhot. (Monbiot får dock faktiskt medhåll från många andra f.d. kärnkraftsmotståndare, t.ex. svensken Staffan Lindahl, i en ”copy-paste-translate-artikel”.)

Under rubriken ”Why Fukushima made me stop worrying and love nuclear power” och en rad uppföljande artiklar (se monbiot.com) argumenterade Monbiot att det inte finns några bra alternativ till kärnkraft eftersom förnyelsebara energikällor aldrig skulle kunna täcka upp för en avvecklad kärnkraft och att behovet istället skulle täckas av energikällor som är sämre ur klimatsynpunkt än kärnkraft. Troligen mest kolkraft, den smutsigaste energikällan vi har, som dessutom leder till mångdubbelt fler dödsfall och skador varje år än vad som har dött sammanlagt av kärnkraften. Dessutom menar han att riskerna med radioaktiv strålning överdrivna och många siffror om dödsfall och sjukdomar är påhittade, ibland av miljökämpar med fel metoder.

Monbiot är som sagt gammal kärnkraftsmotståndare, men han inser att det är orealistiskt att idag, för att täcka de behov vi har nu och den närmaste framtiden, tro att förnyelsebara energikällor, främst sol- och vindkraft, skulle kunna klara av den börda kärnkraftverken bär. Därför bör vi inte stoppa kärnkraften, inte ens nya verk. Efter en storm av kritik (se t.ex. här) listade Monbiot dock en uppsättning förutsättningar för att hans argument ska fungera:

• Alla utsläpp, från gruva till avfallslagring, ska beräknas ordentligt och sen jämföras med alternativen.
• Slutförvaringsfrågan löses.
• Vi tar reda på vad slutförvaringen ska kosta och vem som ska betala.
• Det finns en juridiskt bindande garanti att inget civilt kärnkraftsmaterial får användas för militära syften.

Problemet med alla dessa är att dessa inte är uppfyllda och inte heller ser ut att bli det på lång tid. Men kanske kan vi kosta på oss några decennier till i ovisshet om detta medan kärnkraften förhindrar större ont. Eller kanske inte. Det kan jag inte svara på. Men kanske kan vi undvika att tvingas ta reda på det.

Jag kan inte säga om Monbiot (baserat på hans premisser) har rätt eller fel i sitt argument, om han har missat någon forskning eller om all nödvändig forskning om risker är gjord (troligtvis inte), men trots detta och ovan nämnda förbehåll kan jag ändå köpa hans argument – om vissa av mina egna kriterier är uppfyllda:

• Det är omöjligt att stoppa att industrialiserade länder energibehov kommer öka.
• Det är omöjligt att ändra folks konsumtions- och beteendevanor.
• Det är omöjligt att nå politiska överenskommelser om tillräckliga klimatmål, både på lokal, nationell, regional och internationell nivå.

Men även alla dessa är farligt när att gå i uppfyllelse vägrar jag att tro att de är omöjliga. Jag har alltid inspirerats av Monbiot och jag tror att världen är skyldig honom ett stort tack för allt han gjort, men kanske har hans många år inom ett område där det går hundra besvikelser på en framgång förvanskat hans människotilltro lite för mycket. Om vi bara inte förhastar oss och lägger alla ägg i kärnkraftskorgen utan istället tillåter oss en övergångsperiod där tillväxten i de utvecklade länderna inte behöver vara skyhög, så att energibehoven inte ökar, men vi ändå klarar oss genom fördelningsmekanismer; om vi inser att det måsta vara annat än kortsiktiga ekonomiska betänkligheter som bestämmer hur vi producerar vår energi; om vi kan inse att vindkraft är viktigare än utsikt; om vi bara samlar kraft och övertalar människor om att vi behöver en satsning där, ja, alla får lov att anstränga sig ett tag – då tror jag att vi inom ett decennium kan göra en mobilisering i paritet med vad USA gjorde efter Pearl Harbor när de ställde om hela sin industri på bara ett år. Monbiots slutsatser om vår förmåga att ställa om våra beteende- och konsumtionsmönster grundar sig, som alla prediktioner, på observerade data och därav kalkylerade trender och scenarion. Det är där jag finner mitt hopp: det är inga sanningar, det är sannolikheter. Vår art har utfört mirakel många gånger tidigare mot enorma odds, varför skulle vi inte kunna göra det igen?

Monbiots senaste bok, Heat, handlar om hur England skulle kunna ställa om för att nå de mål som krävs – av alla industrialiserade länder – för att vi ska undvika en för stor global uppvärmning. I boken är Monbiot extremt pessimistisk till att vi kommer lyckas: han pekar på att det allra mesta pekar åt fel håll och att vi människor verkar vara för dumma för att förändra vårt beteende innan det är för sent. När jag som just nu sitter i Jönköpingsförorten Bankeryds lilla centrum och ser de onödiga bilresorna i den lilla tätorten bara rassla ihop i takt med raggarnas musik från de röda, kromade amerikanarna, är jag benägen att hålla med. Men jag tillåter  mig att hoppas, för folk är ändå vettiga om man bara pratar vett med dem. Klimatförändringarna är troligen det globala problem som näst efter fattigdom har nått störst globalt medvetande och på senare år har exponeringen varit enorm. Jag tror faktiskt att om vi bara kämpar på så kommer vi snart nå den där kritiska massan.

Vissa tror att FN-klimatförhandlingarna kommer bli ännu svårare i kölvattnet av Fukushima. Men varför skulle olyckan inte istället kunna fungera som den väckarklocka klimatet än så länge är för långsamt för att göra? Varför skulle man inte kunna mobilisera istället för att kapitulera? Monbiot m.fl. menar som sagt att den kärnkraftskritik som ansamlats kommer leda till att nya energibehov täcks av kolkraft eller annan fossil energi. Det är därför jag blir så glad av att Kina nu efter Fukushima har bestämt sig för att ersätta delar av sitt kärnkraftsmål med solkraft. Även om specifika wattal inte nämnts och man har hållit tyst om kolkraftens eventuella del i det hela (det används för övrigt extremt mycket kolkraft i Kina) är det väldigt positivt. Solkraft är så klart ingen universallösning som alla länder kan använda sig av – idag. Men om vi satsar nu kanske det går i framtiden. Min poäng är dock en annan: det går att vända förväntade utvecklingar, prognoser slår inte alltid in. Jag är inte säker på att vi kan välja bort kärnkraft och ändå undvika att värma planeten för mycket genom att idag ställa om våra vanor, men det är i alla fall värt att prata om. Jag tycker att det perspektivet saknas i kärnkraftsdebatten.

Det finns stora poänger med att gå så vetenskapligt tillväga som Monbiot gör – han är som sagt en inspiration för oss alla – men ibland tror jag att man måste tänka lite mer visionärt och våga hoppas, för åtminstone i drömmarna kan vi uppleva en värld fri från kärnkraft, och vissa drömmar besannas.

av Tim Isaksson