Hur rättfärdigar man krig?

Att rättfärdiga krig är en klassisk och en mycket omdebatterad fråga. Min första tanke är att krig aldrig kommer att kunna föras för den goda sakens skull. Det är i princip likställt med att rättfärdiga ondska. Vid närmare eftertanke, finns dock faktorer som utmanar min ståndpunkt, däribland intervention.

Om en stat inte längre innehar någon högre auktoritet och ej kan skydda sin befolkning, är det väl uppenbart att andra stater har en skyldighet, eller rättighet, att göra en intervention och kämpa för de civilas överlevnad. Men hur kan vi vara säkra på att det inte är staternas egenintresse som driver interventionen? För att ta ett nutida exempel – varför talas det så mycket om interventionen i Libyen medan intervention knappt har kommit på tal gällande Syrien? Syriens ambassadör i Sverige, Milad Atieh, uttalade sig nyligen till SvD om att medierna ”rapporterat saker från Syrien som inte stämmer”.[1] Atieh menar att FNs rapporter, om att mellan 700 och 850 människor hittills kan ha dött i regimens tillslag, är grovt överdrivna och att inget som helst våld har utövats mot de fredliga demonstranterna. Detta kan ge en mycket splittrad bild av Syrien, särskilt eftersom journalister har stora svårigheter att ta sig in i landet, enligt Atieh för ”deras egen säkerhets skull”. Ett sådant uttalande kan vara grundat på ett flertal bakomliggande faktorer, men Atieh har ett tydligt intresse i att få den övriga världen att tro att allt är lugnt i Syrien. Man kan även dra slutsatsen att det är staternas egenintresse som verkar spela en avgörande roll i interventionsfrågan. Det kan därmed gynna en stat att göra en intervention i Libyen, som grundar sig på intresse för bland annat Libyens oljetillgångar, medan man inte skulle vinna lika mycket på att gå in i Syrien.

Finns det då några som helst goda avsikter med intervention? Ur ett realistiskt teoretiskt perspektiv kan man antyda att så inte är fallet. Människan är ond till sin natur och strävar efter så mycket makt som möjligt. Kenneth N. Walz, en av grundarna till neorealismen, hävdar i boken Man, the State and War (1956) att krig uppkommer på grund av bl.a. själviskhet, vilseledande impulser och enfald. För att vi ska kunna uppnå en fredligare värld, måste antingen människans moraliska intellektuella syn eller dess psykosociala beteende förändras. Om syftet är att rättfärdiga krig, kommer våra argument för att en intervention är för den goda sakens skull, aldrig att kunna försvaras så länge som vi antar att människan har onda avsikter och handlar själviskt. Liberalismen skulle snarare trycka på demokratisk fred-teorin, att demokratier inte går i krig med varandra, men att risken finns mellan demokratier och auktoritära regimer. En intervention i Libyen och Syrien skulle därför vara i en mycket positiv bemärkelse och en demokratisering av dessa stater skulle vara ett steg på vägen mot en fredlig värld.

För att kunna bedöma om det går att rättfärdiga krig, måste man först se till varför en stat förklarar krig med en annan. Hittills har ett antal exempel tagits upp, som staternas egenintresse och strävan efter makt. Men låt oss säga att en stat blir angripen, då måste det väl finnas en rättighet att få försvara sig? Men vad är egentligen att ”rättfärdiga” något? Och hur kan en stat i själva verket säga sig ha ”rätten” att göra en intervention?

Man kan här börja spekulera kring en fiktiv internationell överstatlig nivå som talar om när krig kan rättfärdigas eller inte och straffar de stater som överträder reglerna. Jämför exempelvis med en stat, där mord- och våldshandlingar skulle resultera i fängelsestraff, i vissa fall dödsstraff. Generellt sett ställs ingen inför rätta i krig för att ha skadat eller dödat en vanligtvis omfattande mängd människor. Är inte detta helt obegripligt? Kanske är jag förblindad utav samhällslagarna, påverkad av de normer och den struktur vi lever i, men i och med globaliseringen uppkommer fler tankar om kontrollproblematiken och vem som bestämmer reglerna i det internationella spelet. Är det störst och starkast, som i så många andra fall? Frågan är om ett sådant universellt samhälle, utan någon högre auktoritet, kan överleva i längden utan konflikter. En expansion av internationella organisationer och internationellt samarbete ökar interdependensen stater emellan och en framtida utveckling mot en global ledning, skulle kunna minska risken för konflikter och därmed försvåra tanken att kunna rättfärdiga krig. Tillsvidare är dock en sak säker – våld ska alltid vara sista utvägen.

Av: Natalie Rydberg