Den svenska skolan i fritt fall?

Den svenska skolan är minst sagt omtvistad, det talas om dålig kvalitet på undervisningen, outbildade lärare, betygsinflation, eleverna presterar allt sämre och så vidare i all oändlighet. Segregeringen inom skolan ökar vilket innebär att faktorer som vad ens föräldrar har för bakgrund, vart man bor och vilken skola man hamnar på kan vara avgörande i möjligheten att påverka sin framtid.

Grundat på denna problematik har Maciej Zaremba i DN skrivit artikelserien ”Hem till skolan”, där han menar att den svenska skolan befinner sig i fritt fall, och då menar han inte enskilda skolor utan skolan som system. Detta då han anser att skolan under de senaste trettio åren har utsatts för en rad ogenomtänkta experiment och reformer som slagit sönder undervisningsstrukturen, marginaliserat lärarna och dessutom slängt ut stora delar av skolan på en marknad. De två områden han menar bär huvudansvaret för det fria fallet är kommunaliseringen av skolan och avprofessionaliseringen av läraryrket.

Kommunaliseringen och återskapandet av klassamhället

Zaremba anser att det verkar som om skolan är i färd med att återuppbygga klassamhället, och att kommunaliseringen är den reform som undergrävde likvärdigheten och urholkade kvaliteten i skolan (och vars införande genomfördes utan utredning, konsekvensanalys, remissomgång). Detta ledde till att skolan blev offer för marknadsmekanismer. Zaremba berättar om gnidiga budgetchefer (”om det fattas pengar till sophämtningen så höjer vi hyran för gymnastiksalen”) och betygsinflation – att lärare sätter höga betyg för att behålla skolpengen: “Kalles betyg är en sorts aktiekurs som mäter skolans värde på en marknad.“ Han menar att detta grundar sig i en distinktion mellan statlig och kommunal myndighetskultur, och att återförstatligande skulle vara en del av lösningen.

Friedrich Heger. Foto: Pontus Orre

Friedrich Heger är ordförande för Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening och gymnasielärare med tysk lärarexamen. Han kan delvis hålla med Zaremba, även om han tycker att uttrycket fritt fall är populistiskt. Han anser att det stämmer att förutsättningarna för skolorna som system har förändrats och att huvudanledningen till detta är kommunaliseringen, som ledde till att likvärdigheten inom den svenska skolan är icke-existerande. Utöver detta menar han att Friskolereformen har lett till allt mer segregation inom skolsystemet, som har gjort att inte ens utbildning inom en kommun är likvärdig.

Debatten kring friskolor och betygsinflation är livlig och i media har hård kritik riktats mot bl.a. John Bauer-gymnasiet angående godtyckliga betyg och fusk. På P1 berättade en lärare från John Bauergymnasiet i veckan om hur ledningen sagt åt lärarna att nu måste betygen höjas. Inte att kvalitén skulle höjas, bara betygen. Det är inte heller någon nyhet att friskolan Jensen Education har ett rykte om sig att vara en skola man ska gå om man vill ha höga betyg utan att behöva anstränga sig för mycket. Vad detta innebär ur ett likvärdighetsperspektiv är inte svårt att räkna ut.

Är återförstatligande enda lösningen?

Zaremba ställer frågan om det inte går att diskutera skolformer på ett smartare sätt än att ställa friskolan mot den kommunala. Friedrich Heger anser att grundtanken med friskolorna inte är fel, att det finns flera friskolor som erbjuder en annan pedagogik än den kommunala skolan gör, som t.ex. Waldorff- eller Montessoripedagogik. Han menar att dessa aktörer är viktiga, men att han blev chockad när han fick reda på att det finns stora koncerner som bedriver utbildning på flera olika orter – och att de inte återinvesterar huvuddelen av vinsterna i verksamheten. ”Det är självklart att marknadens konkurrensförhållande inte gynnar elevernas utbildningskvalité, då man snålar med pengarna som skolan får från kommunen för varje elev. Utöver detta påverkas även lärarlöner som också är ’marknadsanpassade för vinstavkastning’, dvs. oftast låga i jämförelse med kommunernas lön. Ett återförstatligande är därför målet och enda lösning för problemen som började med kommunaliseringen. Problemet är i dagsläget inte friskolorna i sig, men försöket att genera vinst med en pedagogisk verksamhet som finansieras av skattebetalaren samt avsaknad av ett starkt skolverk som idag inte har möjlighet att behärska en helt avreglerad skolmarknad. Kraven på ett statligt huvudmannaskap handlar inte om att ställa olika skolformer emot varandra, det handlar främst om ett återupprättande av likvärdighet i den svenska skolan genom en statlig finansiering och förbättrade arbetsvillkor för lärare.”

Avprofessionaliseringen av läraryrket

Zaremba menar att man genom avprofessionaliseringen av läraryrket lyckades riva praktiskt taget alla skydd för lärarens integritet: anställningsskyddet, behörighetskraven, ämnenas timplaner och antal timmar man tvingas undervisa. Heger menar att han som invandrare ser att lärarkåren här inte längre anses som professionell, till skillnad mot hur det är i Tyskland. Samtidigt tycker han att detta inte är förvånande, då vem som helst kan jobba som vikarie eller att universiteten använder lärarutbildningen, som ibland har en usel nivå, för att tjäna pengar. Utöver detta tillägger han att det tyvärr inte alltid är de bästa av de bästa som söker sig till lärarutbildningen, att det kanske är en växelverkan med samhällets syn på kunskap, eftersom det känns som om man inte betraktar skolan som så viktig i samhället som den borde vara – särskilt i ett naturresursfattigt land som Sverige.

Per T. Ohlsson skrev i Sydsvenskan (24 april 2011), i artikeln ”Läraren som försvann”, att det i Sverige länge har ansetts lika politiskt inkorrekt att tala om utökade befogenheter för lärare som det är att tala om större krav på eleverna när det gäller inlärning och uppträdande:

“Den som knystar om fördelarna med att plugga in elementära fakta avfärdas som

katedertyrann, den som talar högt om att lärarna borde kunna känna sig trygga i sin roll när de ingriper mot bråk och mobbning stämplas som batongviftare, den som anser att duktiga lärare är värda både respekt och högre lön beskylls för att vilja återgå till gamla tider, då underdåniga ortsbor lyfte på hatten för magistern. Och den som efterlyser starkare kopplingar till forskning och ämneskunskaper i lärarkåren – till exempel via fler lektorer, det vill säga lärare med doktors- eller licentiatexamen – döms ut som elitist.”

Skolan – det politiska slagträt?

Den reaktionära skolpolitikern Jan Björklund går emot denna norm då han öppet proklamerar för auktoritärt ledarskap, regler och katederundervisning, som syftar till att bekämpa det som han kallar ”flumskolan”. Fakta i fokus, kunskapskolan ska återupprättas och en åtgärd är att införa skriftliga omdömen från och med årskurs ett och ett nytt A–F-betygssystem. Har han en poäng i att det behövs mer struktur och fokus på kunskap, eller vill han ta oss tillbaka till skolan som fostrar, med magistern vid tavlan och barnen sittandes vid sina bänkar för att lydigt inhalera det som lärs ut, med ökade krav, konkurrens och betygshets? Kan det leda till en elitskola, där man med betyg som sorteringsinstrument sorterar ut ”de svaga”?

Zaremba menar dock att det har blivit för mycket ideologi inblandat i skoldebatten och att skolan därmed blivit ett politiskt slagträ. Den svenska skolans kris är enligt honom inte en fråga om politisk skala, att skulden varken finns hos ”flumvänstern” eller ”batonghögern”. Exempelvis hade inte ”högern” kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ”vänstern” dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. I stället menar han att roten till problemen finns i den sociala ingenjörskonsten och synen på människan som sorteringsvara.

”Alla kan inte vara lärare”
Så oavsett vad man anser om Jan Björklunds kravfyllda pekpinneretorik och vad man har för politiska preferenser: är det verkligen tabu att förespråka högre kompetenskrav på både lärare och elever?  Är det elitistiskt att vilja ha utbildade och kompetenta lärare, och hur hårda krav kan man ha på elever? Zaremba citerar en lärare i en av sina artiklar:

”När jag berättar för kolleger i utlandet att vi låter vem som helst driva en skola, att skolan får anställa vem som helst för att undervisa, att lärare inte nödvändigtvis behöver kunna ämnet, att ingen central kontroll finns av kunskaperna annat än i svenska, matte och engelska och att skolinspektörer när de väl kommer bokar tid två veckor i förväg – då tycker de att vi är galna.”

Idag kan vem som helst ringa till en skola och sedan jobba där som vikarie, säger Friedrich Heger. Detta visar att politikerna anser att alla kan vara lärare, ett tydligt tecken på avprofessionaliseringen. Legitimationsperioden som är ett förslag som regeringen har lagt fram, kan mycket klart åtgärda detta. Först och främst eftersom det bara är legitimerade lärare som får tillsvidareanställas från 2015, vilket kommer driva ut obehöriga lärare på längre sikt – ett tydligt sätt att visa att alla inte kan vara lärare. Utöver detta kan legitimationsperioden vara en åtgärd till en halvtidslärarutbildning på universiteten. Även om man har en termins praktik under sin utbildning så är man ändå inte redo att ta över 100 % ansvar, och då är möjlighet till handledning av en erfaren och utbildad mentor en viktig del i vägen mot att man är en framgångsrik lärare.

På frågan om legitimationsperioden skulle riskera att normera lärarkåren, alltså att skapa en likformighet utan utrymme för nytänkande, svarar Heger att detta inte kommer att ske. Han berättar att Tyskland sedan 50 år tillbaka har en tvåårig legitimationsperiod för lärare, och då handlar det inte om en normering av lärare utan om en handledning på vägen in i ett framgångsrikt yrkesliv. ”I dagsläget är det Skolverkets uppdrag att utforma en legitimationsperiodsutbildning som visar tydligt vad en bra lärare är – och här pratar vi inte om personlighet, utan om tekniska och praktiska kunskaper som en lärare måste ha i sitt yrke, någonting som man inte lär sig tillräckligt på universitet. Att det finns olika personligheter är bara bra för skolan och för eleverna, men det finns naturligtvis personer som inte bör bli lärare i första hand. Men då är det inte lärarlegitimationsperiodens uppgift att sortera ut dem. Hellre är det då viktigt att man har en tydlig dimensionering innan man tar upp sina studier så att bara de som verkligen vill bli lärare kommer in i lärarlinjen. För detta måste antagningskraven höjas och lämpliga instrument utvecklas som tillåter en icke-diskriminerande dimensionering innan man börjar med sina studier.”

Betygen som kommunikationsredskap eller sorteringsinstrument

Det finns enligt Zaremba en svensk allergi mot betyg. Betygen har haft en dubbel roll: kommunikation mellan lärare och elev, och information till högre skolor, men har utvecklats till rena sorteringsinstrument. Förr var det läraren som hade misslyckats med undervisningen om en elev fick underkänt, nu är det eleven som misslyckas. ”Elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning” är något som Zaremba menar ser fint ut i teorin, men som i våra skolor allt som oftast betyder lärare som slutat undervisa, upplösta ämnen, och avsaknad av struktur, feedback och uppföljning av vad barn lärt sig.

Jag frågar Heger om han tror att det går att råda bot på den kritik som riktas mot det svenska betygssystemet och om det nya A–F-systemet kan vara en del av lösningen. Han säger att han som tysk medborgare som själv gått i ett väldigt tävlingsinriktat skolsystem är mycket nöjd över att vi får det nya A–F-systemet. Det enda problemet menar han är att det råder rättsosäkerhet eftersom Skolverket endast har definierat tre av de fem betygsstegen. ”Betygen är viktiga och betygssättningen är en viktig del av det pedagogiska arbetet. Det är viktigt för samhället att förstå att betygen inte bedömer själva människan men dess prestation vid ett givet tidsmoment. Bara ett nytt betygssystem kan inte lösa problemen, det krävs många mer åtgärder. Men med bl.a. den nya lärarlegitimationen och den nya lärarutbildningen som kräver en högre ämneskompetens från lärarna samt en tydlig didaktisk utbildning kan vi komma ikapp dessa problem.”

Kritik mot den ytliga kunskapssynen

Sven-Eric Liedman riktar i sin DN-artikel ”Samma slappa skolkritik världen över” stark kritik mot Zarembas artikelserie, där han hävdar att han har pekat på många problem med den svenska skolan, men att han genom sin ytliga syn på kunskapen och sina felaktiga föreställningar om den svenska utvecklingens särart drar ohållbara slutsatser. Han menar att reformpedagogiken (som bottnar i uppfattningen att undervisningen måste utgå från barnets erfarenheter) inte ska vara en motsättning till förmedlingspedagogiken (att kunskapen framstår som en fast repertoar, ett bibliotek eller kanske en databank, där inte en levande människa får plats), som Zaremba förespråkar. Nu ska Skollagen den 1 juli ändras från begreppsparet fostran och kunskaper till kunskaper och värden, vars distinktion Liedman menar i båda fall bottnar i ett grunt och ytligt kunskapsbegrepp. Det han betonar är att kunskap är svårmätt, men att även om vi inte kan vara utan kontroller av olika slag och att betyg alltid kommer att finnas, så är de avgörande mänskliga kunskaperna att kunna argumentera för och emot olika ståndpunkter. Den stora skiljelinjen i kunskapsideal går mellan dem som ser inlärningen som ett passivt övertagande och dem som sätter aktiviteten främst. I det första fallet blir målet att svara på lärarens frågor, i det andra att med lärarens goda ledning och uppmuntran kunna ställa de vettiga frågorna själv. Att Liedman uttrycker det som att Zaremba har en ytlig syn på kunskap kan tolkas som att han placerar Zaremba i den förstnämnda kategorin.

De goda exemplen marginaliseras

Ytterligare kritik som har riktats mot denna debatt är att det bara är de negativa aspekterna som tas upp – att det trots allt finns otroligt många professionella lärare och lyckade exempel inom skolan, men att dessa hamnar i skymundan och då underminerar de som kämpar där ute och vill skapa förändring och förbättring, och att detta ger en ensidig och väldigt negativ bild av verkligheten.

Friedrich Hegers kommentar till denna kritik är att:

”Skolan är mötesplatsen för olika intressen, och i dagsläget gäller det här i Sverige att vi på nytt diskuterar vilken plats de olika kunskaper som finns i vår värld har i den svenska skolan. Skolan vore i fritt fall om det inte skulle finnas duktiga lärare, men så är inte fallet. Dock så måste vi handla snart, annars är de kompetenta lärare vi har snart utbrända och sedan rasar det hela på riktigt. Naturligtvis måste vi då vara öppna och lyssna till bl.a. Zaremba, Liedman och andra personer för att återupprätta en skola som förbereder våra barn för framtiden. Man får gärna komma med negativa exempel för att visa status-quon. Men nu behövs det tilltro till professionella personer (utbildade lärare!) att visa ’good practice-exempel’ samt att lärarkåren och skolforskare diskuterar med varandra vad som kan förbättras.”

Maciej Zaremba

Heger avslutar med att tillägga att i Sverige idag har barn med två akademikerföräldrar en större chans att läsa på universitetet än ett barn med ”arbetarföräldrar”, för att inte tala om barn med invandrarföräldrar. Zaremba skriver att problemet sägs då vara att det inte är gymnasiet som är för svårt, utan att grundskolan är för lätt och inte gör sitt jobb och att Sverige anpassar ungas livsval efter kvaliteten på deras grundskola. Hegers kommentar på detta är att det inte är grundskolornas ansvar, utan att ansvaret ligger på systemet, i vilket kommunerna själva får bestämma om de satsar pengar på sophämtningen eller på elever.

”Även en mycket bra lärare begränsas av de ekonomiska förutsättningarna”, tillägger han.

Så om det verkligen skulle vara så illa att den svenska skolan befinner sig i fritt fall, vilket många ställer sig kritiska till, kommer det bli intressant att se om mer statlig insyn (eller kanske till och med ett återförstatligande), den nya legitimationsperioden och det nya A–F-betygssystemet kan vara bidragande faktorer för att vända detta fall i motsatt riktning. Om det stämmer att kunskap är makt så krävs det utbildning. För en bra utbildning krävs skickliga lärare som kan förmedla denna kunskap på ett tankeväckande och inspirerande sätt.

“Läraryrket har en unik position, då det är det enda som är konstnärligt och maktutövande på samma gång (…) Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en “överkvalificerad” lärare tillgodose.” – Maciej Zaremba

Av: Cecilia Renger