Enjoy Poverty!

Tisdagen 23 mars anordnade Doc Lounge med stöd från LUPEF:s SamPol filmvisning av Renzo Martens dokumentär Enjoy Poverty, som handlar om fattigdomen i Kongo och vad som görs åt problemet, båda i Kongo och från västvärldens sida – och vad vi rika får ut av afrikanernas fattigdom. Vad som gör Martens film kontroversiell är dock något helt annat än omvärldens utsugning av den afrikanska kontinenten.

Jag måste bara inleda med att tacka personen som lånade ut pennan till mig, då min egen hade slutat fungera, utan det lånet hade denna artikel inte blivit av. Efter detta pliktskyldiga tack är det dags att rulla igång detta reportage. Följande skriverier formades i dess grundform på Mejeriet i Lund medan filmen ”Enjoy Poverty” visades på bioduken. Trots skumraskig belysning och stearinljus som enda ljuskälla lyckades jag plottra ner ett antal tankar och idéer kring denna ödmjuka film och filmmakare. Som han skulle visa sig vara. Med en titel som Enjoy Poverty och påståendet – som väckt så mycket kontrovers – att Kongos största naturtillgång är dess fattigdom, hade man nämligen väntat sig något helt annat.

Därför är Filmens inledning, och hela filmen i sig faktiskt, mycket lugnare och mycket trevligare än jag på förhand förväntade mig. Det råder en väldigt avslappnad stämning och även en känsla, ganska genomgående, att man väntar på något, något mer påtagligt, något… kontroversiellt. Budskapet som framförs är egentligen det mest moraliskt korrekta jag erfarit på länge och att denna film skulle ses som diskutabel för sina åsikter och framlägganden känns på något sätt mer som trångsynthet än något annat. Om man tänker igenom filmen i sig så är den inte särskilt speciell. Den är väldigt bra gjord, men allt den gör är att på ett kreativt sätt uppmärksamma en sida av mänskligheten som gemene man inte vill kännas vid. Jag skulle drista mig till att säga att det är därför folk blir upprörda. Men nu går jag händelserna i förväg. Först måste ni få reda på lite mer om vad som sades i filmen. Jag ber er försöka läsa klart hela artikeln innan ni fäller eran dom, så att ni inte stänger texten halvvägs på grund av frustration, svaren kommer – jag lovar.

Renzo Martens reste runt i Demokratiska republiken Kongo och berättade för invånarna i landet att fattigdom är deras chans till vinning. I början av filmen, och ganska genomgående, får man höra och se befolkningen beklaga sig och lida av självömkan samt förvänta sig att alla skall göra något för dem. Att alla på något sätt skall göra något för att underlätta deras situation. Deras fattigdom och att de inte har några pengar gör att de har det dåligt. De lider för att de inte har mat och kläder och husrum med mera. Även fast jag som åskådare är medveten om att filmen hade en annorlunda vinkling börjar jag fundera på varför det är så nödvändigt att hela tiden upprepa hur dåligt de har det, syns inte det? Varifrån kommer nöden att påpeka sitt eget lidande? Jag förstår självklart att de antagligen är hungriga och mår dåligt med mera, men vad hjälper det att älta sig i självömkan? Läkare utan gränser åker runt i landet och nedtecknar hur många barn som är undernärda och befolkningen tycker det är dåligt att inte de som jobbar för företag har de bättre, de tjänar fyra USD i månaden eller något dylikt, inte mycket med andra ord. Martens intervjuar en av företagens chefer i Kongo, och säger frankt att undernärda barn är väl inte erat problem? Varav chefen direkt börjar ursäkta sig och påpeka att 16 undernärda barn av 8000 är ingenting på det stora hela. Chefen hamnade direkt på defensiven trots att Martens rakt ut sade att han inte anklagade chefen för att vara orsaken till dessa barns undernäring. Filmen igenom sägs det att alla barn i princip är undernärda, ett uttalande som verkar stämma när man får följa med Läkare utan gränsers arbete med att nedteckna undernärda barn. Det skall påpekas att budskapet som vill framföras absolut inte trycks in, flera gånger kom jag på mig själv med att undra, skulle inte detta handla om ett ämne som väcker känslor, vad gör han egentligen? Filmen visar alltså problemet ur en annan vinkel men agiterar obemärkt och nästan inte alls aktivt för sin ståndpunkt, utan ett fåtal gånger. Filmen genomlyses av ärlighet mot tittarna, men låt oss fortsätta och åskadliggöra fler intressanta detaljer.

En gerillasoldat eller dylikt säger att ”man måste lida för att kunna få fördelar”. Vidare talar Renzo Martens kort med en fransk journalist som uppger att tidningarna bara vill ha nyheter om naturkatastrofer, dödande, fattigdom och allmänt negativa nyheter och misär. Ingen nydanande upptäckt inom nyhetsindustrin men ändå värt att påpeka. De goda nyheterna, som om någon karneval hålls i Kinshasa eller dylikt, det vill ingen läsa om. Senare möter Martens en anställd person från Förenta Nationerna vid ett flyktingläger. Han frågar om alla presenningar, som fungerar som tak, har FN:s logga på sig. Ja blir svaret. Så om det regnar måste man alltså ställa sig under en FN logga och vill man inte stå under FN:s logga blir man blöt? På det blir svaret att man måste synas. Alltså även något som bara görs för människorna i landet blir annonserat och marknadsfört. Martens ifrågasätter ständigt uppfattningar som nästan är tabubelagda att ifrågasätta. Det visar sig att ungefär 70-90% av bistånd återgår till landet som ger biståndet då dessa kostnader slukas av teknisk assistans.

Vem äger fattigdom, är en fråga som ställs till invånarna i en by i Kongo. Martens vill påpeka att det är de fattiga som är de viktiga aktörerna. Utan dem skulle inte fattigdomsbekämpningen bli av. Dessa människor distribuerar fattigdom. Han anser att de inte skall tacka för stödet de får i all oändlighet eftersom företagen vill ha er och människor blir glada av att hjälpa er. Fattigdomen är alltså en resurs som ger både pengar och glädje, för vissa bör tilläggas. En intressant aspekt är att lokalbefolkningen fotograferar fester medan internationella fotografer kommer och fotograferar misär. Vidare hävdar Martens att de skall fatta sina val i livet på rationalitet och inte på tradition. Sedan frågar han hur förtjänstfullt fiske är? Ungefär 1 USD. Att fota våldtäktsoffer eller undernärda barn, döda människor eller katastrofer kan generera 1000 USD. Han visar alternativa lösningar för lokalbefolkningen, just nu hamnar de 1000 USD hos internationella reportrar, men tar ni bra foton, kan ni tjäna de pengarna istället påpekar Martens. De internationella reportrarna säger själv att de är där för att registrera ett problem, inte för att ”hjälpa”. Det visar sig även att Läkare utan gränser ber barnen klä av sig vid fototillfällena, de har alltså i vanliga fall kläder på sig. Sedan tar reportern foto på barnet där de är som mest skadat. Vad Martens gör är att visa delar av västvärldens funktion i Kongo, där lokalbefolkning används för att sälja tidningar eller för att få in bistånd. Just biståndet uppgår till 27.4% av Kongos BNP 2004 enligt SIDA.

Kanske kan man anta att Läkare utan gränser gör det för att hjälpa, oavsett hur lite av pengarna som väl kommer fram till befolkningen, för låt oss vara realistiska – administration kostar och de är inget fel med det. Tidningar kanske även de gör det för att visa hur hemskt folket i Kongo har det så att mer folk skall hjälpa till. Men oavsett vad för syfte de har när de regisserar sina foton så tjänar de pengar på detta. Och människor blir glada när de kan hjälpa till att ge pengar till fattiga. De största donationerna brukar för det mesta inte heller vara anonyma. Det är därför Martens hävdar att fattigdom är en naturtillgång och resurs, eftersom stora delar av världen mår bättre av att hjälpa dessa fattiga människor och många företag, tidningar och organisationer, oavsett syfte, tjänar en massa pengar på denna fattigdom. För vi kan alla tänka oss vad som kan hända med priserna om världens fattiga människor skall börja ha skäliga löner, och oavsett hur väl vi talar för att få bort allt sådant så misslyckas denna så kallade bojkottning då det fortsätter att produceras billiga varor medan de som arbetar har det dåligt, på varierande vis. Martens försökte även hjälpa några killar i filmen, som var fiskare, att tjäna pengar. Han lär dem att ta foton som visar undernärda barn. Tyvärr blev de något motarbetade av människor som hade hand om de internationella presskorten t.ex. Tydligen så är det skillnad att låta en fattig människa från Kongo ta foton på människor i misär för egen vinning än att låta en internationell reporter som har alla utgifter betalade göra detsamma för en tidning som tjänar pengar på det. Vad Martens även gör i filmen är att ”predika” att de fattiga skall vara glada trots sin fattigdom, dels för att de är bättre att vara lycklig istället för olycklig och även för att de aldrig kommer komma ur sin fattigdom. De flesta människor förväntar sig som sagt hjälp och stöd på alla möjliga sätt. Vilket såklart är förståeligt. Men varför hela tiden lida? De är fattiga – ja, men varför hela tiden lida? Självfallet kanske det inte är lätt att göra något av sin situation och människorna har nog lättare att hamna i apati men ändå.

Generellt skulle jag vilja säga att det var en mycket spännande vinkling på filmen och just att den bevarar sitt lugn och inte blir upprörd eller argsint hjälper, dock kan det påpekas att viasa scener fick mig att tänka på en engelsk feodalherre för några hundra år sedan. När Martens påbörjade inspelningen av denna film så tog han sig till FN och sade att han gjorde en film som handlade om skillnaderna mellan rika och fattiga. Han fick då ett internationell presskort. När de uppmärksammade att han hade med sig en neonskylt där de stod ”Enjoy Poverty” som han ställde upp i diverse byar togs dock presslicensen ifrån honom då de kände att han undergrävde det arbete som utfördes i Kongo. Det fanns en annan man med i filmen. I tio år har han arbetat på ett fält där han knappt tjänar någonting. Han har ingen el. Inget vatten i huset. Huset är ett skjul. Han har inga direkta moderniteter. Modernitet i detta fall är då en slags kastrull. De dignar inte heller direkt av mat. Så är det inte bara ärlighet när Martens säger ”din situation har inte förändrats på tio år, varför skall den då förändras överhuvudtaget?”.

Sensmoralen i filmen, berättade Renzo Martens själv efter filmen via direktintervju från New York, var att före filmen, under filmen och efter filmen, skulle vi alla sitta och ha åsikter om den med exempelvis ett glas vin i handen medan de fattiga i Kongo fortfarande har det lika dåligt. Han försökte inte låtsas att han och de fattiga var jämlika och att de tillsammans kämpade sig ut ur fattigdomen, för så är det inte. Många dokumentärer gör dock på det sättet, skapar medlidande och kommer med ett vackert slut, men hur ofta händer det egentligen? Dessa filmer skapar en missvisande känsla av att vi i publiken genom att kolla gör det bättre för de inblandade i filmen. Dessa filmer ger oss en falsk ingivelse att vi på något sätt hjälper till. Det blir även en illusion av att ”allt blir bra eller att allting är bra”. För människor i dokumentärer mår inte bättre för att du ser filmen. Och ”bandet” mellan en reporter och den lidande betyder inte heller särskilt mycket, de i filmen har det lika dåligt innan som efter filmen. Delvis för att västvärlden, oavsett hur mycket vi inte vill inse detta och klappar oss själva på ryggen för att vi gör ett bra jobb, gillar materiella ting mer än andra ting, och därför fortgår detta. De fattiga tjänar ingenting på filmen. Martens är inte heller emot humanitär hjälp, om någon nu trodde det. Han bara ifrågasätter vissa delar av vår värld som inte får ifrågasättas för att det är tabubelagt. Det kan tyckas aningen cyniskt men så verkar verkligheten verkligen vara på många ställen, om inte annat i Kongo. Det är därför de inte heller blev något vackert slut för de medverkande. De har de lika dåligt nu som när filmen gjordes. Rika människor, de flesta i västvärlden, vill bara hjälpa de fattiga utan egen kostnad. Men de fattiga ger oss rika en massa djupa insikter, som vi inte delar med oss av. Vi talar bara sinsemellan om dessa insikter vi får. Det är även därför Martens påpekar att de fattiga gör oss lyckliga, då vi känner att vi kan hjälpa till. Men detta sägs i vanliga fall inte till de fattiga, varför då kan man fråga sig. Och det är därför Martens som sagt påpekar att människorna i Kongo inte skall vara tacksamma i all oändlighet utan att de skall vara medvetna om glädjen de ger andra som får möjlighet att hjälpa dem ur deras situation.

av Daniel Tell