Text: Tim Isaksson
Den 25 mars gästades Studentafton av Riksbankschef Stefan Ingves, som inför förvånande få åhörare pratade om den svåra och långa vägen tillbaka från finanskrisen, vad länder bör och inte bör göra i situationer som denna och i allmänhet allt ekonomiskt mellan himmel och jord. Samt att vi människor så lätt glömmer.
Stefan Ingves är Sveriges riksbanskchef sen 2006. Han är född 1953, studerade på Handelshögskolan i Stockholm där han doktorerade 1984 och han har ett förflutet i bland annat IMF och Bankakuten. Tillsammans med fem andra i Riksbankens direktion bestämmer Ingves bland annat om att trycka pengar (ett monopol de förvånande nog bara haft sen 1908), låna ut pengar till banker när ingen annan vill göra det (den så kallade lender of last resort), bestämma räntan på de lånen (den för ekonomin så viktiga reporäntan) samt bekämpa inflationen (att hålla den stabil runt tvåprocentsmålet). Direktionen är förbjuden av lag att söka råd från utomstående och det är också förbjudet för utomstående att försöka påverka direktionen. Ändå fylldes inte ens AF-borgens Lilla sal. Visst, att konkurrera med Toddyspexets premiärföreställning (?) av spexklassikern Al Capone är inte tacksamt – jublen hördes i hela byggnaden – men med tanke på dagens ekonomiska läge borde fler vara intresserade av vad den ytterst ansvariga för Sveriges finans- och penningpolitik har att säga. Det var emellertid glädjande att se publikens representativitet: medelåldern kan inte ha varit under 35 och det var lika många kvinnor som män.
Föredraget kretsade kring världsekonomin, med fokus på dagens finanskris och hur den nära framtiden kommer arta sig, särskilt för USA, euroländerna och Sverige. Mestadelen av tiden gick ut på att förklara en aldrig sinande ström av diagram och kurvor över allt från BNP till direktinvesteringar, vilket svårligen återberättas här. Huvudpunkterna var att det värsta är över men att det kommer ta lång tid innan ekonomin har återhämtat sig till samma nivåer som innan krisen, och det kommer ta olika lång tid för olika länder. Bland annat Grekland och Storbritannien har stora problem, medan länder i Asien inte påverkats alls i samma utsträckning utan snarare nästan bockar och bugar över krisen och de konkurrensfördelar den för med sig. Jag vill starkt betona att detta sista sade Ingves inte rakt ut. Sverige har däremot klarat sig relativt bra, bland annat tror man att arbetslösheten kommer toppa (på cirka 9,4%) redan sommaren/tidiga hösten 2011 – tidigare än föregående prognoser förutspått. Traditionellt sett tar det i genomsnitt 3–6 år för kriscykeln att vara över och ekonomin tillbaka på tidigare nivå, det visade bland annat kriserna i Thailand, Japan, Korea, Wstland, Lettland och Litauen.
Ingves pratade mycket om att det på sikt är ohållbart att som flera länder nu gör konstant leva över sina tillgångar. Stora länder kan hålla på så här mycket längre än små, men till slut måste även de möta konsekvenserna. USA:s massiva försäljning av statsobligationer till Kina för att finansiera sin klart negativa bytesbalans enorma importpost var det självklara exemplet. Utlandsskuld tog alltså stora delar av tiden, men även statskuld. Ett väldigt talande diagram visade hur Greklands statsskuld låg på väldigt problematiska nivåer – över 100% av BNP – medan ingen av USA:s, Storbritanniens, Sveriges och övriga euroländers statsskulder övergick 40% av BNP. Det extremt sparsamma Lettland låg på runt 1%. Ingves poängterade dock skillnaden som görs av ifall statsskulden är koncentrerad utomlands eller i det egna landet. Exemplet var Japan, som har en enorm statsskuld vilken dock nästan helt är lånad av de egna medborgarna, vilket i princip och väldigt förenklat betyder att japanerna är skyldiga sig själva pengar. Därför är inte statsskulden ett jätteproblem för Japan trots dess storlek.
Vår riksbankschef visade sig under föredraget vara väldigt sympatisk, professionell och pedagogisk, även om det för de relativt oinsatta kunde vara svårt att hänga med. Trots att han öppet erkände sig partisk när han förespråkade IMF:s ofta kritiserade lånevillkor, och trots att han i princip avfärdade alla mått på levnadsstandard annat än BNP/capita som värdelösa på grund av dessas känslighet för värderingar, så framstod han som en som vill allas väl – och som jobbar hårt för detta. Särskilt vurmade han om baltstaterna och deras situation, av erkänd ångerfullhet/efterklokhet angående svenska bankers tvivelaktiga förehavanden där på senare år. Med det inte sagt att han inte kunde ryta från. På frågan om vad han tyckte om möjligheten att engelska och nederländska bankkunder hos den isländska banken Landsbankinn kanske inte kommer få tillbaka sina pengar var Ingves extremt tydlig: det finns två sorters länder, de som gör gott för sig och de som struntar i det, och vilken väg man väljer dikterar på många sätt landets framtid, såväl krasst ekonomiskt som moraliskt i omvärldens ögon, vilket Island kommer få erfara.
Ett genomgående tema var hur lätt vi människor glömmer, och hur dumt det är att vi gör så och låter högkonjunkturer förblinda oss. Ingves beklagade t.ex. att vi svenskar inte alltid har hållit 90-talskrisen färskt i minnet men sade sig förstå att det under goda tider är lätt att tycka att de där lagarna och bestämmelserna, de är väl ändå inte så nödvändiga nu idag eller? På sådana förhastade grunder är det alltså lätt hänt att lagar upphävs, antingen aktivt eller genom att låta soluppgångsklausuler ha sin gilla gång, trots att de borde få vara kvar. Med kapitulerande röst och kroppsspråk beklagade Ingves detta faktum men menade att det är så här det funkar och det får vi helt enkelt leva med. Varje generation kommer göra misstag, uppleva konsekvenserna och tvingas försöka rätta till dem. Har man otur får man se allt mer än en gång, som han själv gjort.
”Glömskan” är inte heller bara att vi inte själva har upplevt kriser och att lärdomarna går förlorade mellan generationerna, utan det hänger också ihop med att vi alltid tror att en ny kris är annorlunda och speciell, inget vi sett tidigare – vilket aldrig är fallet. Detaljer må skilja men det är aldrig någor helt nytt fenomen, och därför är det dumt att inte ordentligt göra läxan vi fick förra gången. Ingves var dock noga med att betona att vi i Sverige just nu drar mycket nytta av tidigare lärdomar eftersom många av de ansvariga var med på 90-talet, bland annat var Ingves själv beslutsfattare i toppen. (Ifall ni kommer ihåg reste också svenskar till Washington fär att dela med sig av dessa lärdomar till Obama-administrationen tidigt förra året.)
Men samtidigt får inte betydelsen av att Sverige kom in i krisen från extremt goda tider underskattas – vi får inte intala oss själva att vi skulle vara bättre än alla andra på nåt sätt. Ingves illustrerade detta med att ge två möjliga förklaringar till varför Sverige inte var inblandade i de så fatala subprime-lånen så som många andra länder var, vilket vi ska vara väldigt glada för: antingen var vi smarta nog att undvika den fällan – eller så hann vi bara inte gå in i den. Det stod klart vilket alternativ Ingves höll som mest troligt.
av Tim Isaksson
1 kommentar
Kommentarer är stängda.