Det minst dåliga alternativet

Socialdemokraterna var under förra seklet det parti som dominerade svensk politik. Det var partiet som byggde upp välfärden och det var under långa stunder ohotade som svenska maktutövare, men dessa tider känns i dag som ett minne blott. Efter knappt sju månader vid posten som partiledare sitter Håkan ”Mustaschen” Juholt redan osäkert på ledarstolen.

När Håkan Juholt den 25 mars detta år tillträdde som partiledare för det Socialdemokratiska partiet ansågs han vara ett oprövat kort han kändes nästan som en sista utväg. Många var vi som ställde oss frågande till om han var kapabel att leda detta parti tillbaka till regeringskansliet. I veckan uppdagades det att han hade förskansat sig ekonomiska fördelar på skattebetalarnas bekostnad. Under veckan har mängder av människor krävts hans avgång men så i dag, fredagen den 14 oktober, kom beskedet från Socialdemokraternas verkställande utskott: Juholt blir kvar som partiledare.

Hela denna historia visar i mina ögon på ett nytt politiskt spelfält. Socialdemokraterna har historiskt sett haft partiledare som suttit på sina poster i decennier, orubbliga på sina platser som ledare, men så är icke fallet i det moderna Sverige. Jag tror det faktum att man inte lyckades återta regeringsmakten belyser en identitetskris inom partiet. Förr var deras identitet tydlig och klar: Det statsbärande partiet. Men vad är man i dag? Under Mona Sahlins tid som partiledare var det ingen som riktigt visste vad partiet stod för men under Håkan Juholts tid har man sakta men säkert börjat arbeta fram en idérik visionär politik. Man försöker framhålla sig som partiet som slåss för jämlikhet och mot utanförskap. Man håller helt enkelt på att arbeta fram en ny modern identitet. Jag tror detta är en starkt bidragande orsak till att man låter Juholt sitta kvar. För vad är egentligen alternativet? Det finns som jag ser det två alternativ, antingen en partiledare som kuvar sig för den nya politiken och det nya styret eller en ny partiledare med nya idéer som återigen arbetar om partiets politik. En partiledare som inte får föra sin egen politik är igen bra ledare och att efter bara ett halvår återigen omarbeta partiet politik är så gott som uteslutet, man väljer helt enkelt det minst dåliga alternativet.

Denna historia liknar i hög grad den som drabbade Alliansen direkt efter man tog regeringsmakten 2006. Den nya regeringen blev tvungen att inom loppet av några veckor byta ut inte mindre än två kvinnliga ministrar. Den förste, Cecilia Stegö Chilòs, fick gå efter att det uppdagats att hon inte betalat tv-licensen medan den andre, Maria Borelius, fick gå efter att hon köpt svart städhjälp och inte betalt tv-licensen. Juholts boende- och reseoegentligheter har skett till ett värde av över hundratusen svenska kronor, tv-licensen kostar 2 000 kr per år och den svarta städhjälpen är knappast värd mer än ett par tusenlappar. Med detta som bakgrund så anser jag det definitivt vara befogat att kräva hans avgång. Ska jag vara ärlig tror jag att om Juholt varit kvinna så hade hans huvud rullat.

Av: Fredrik Sundqvist