Pray the devil back to hell

Pray the devil back to hell är en stark dokumentärfilm om kvinnor i Liberia som under inbördeskriget 2003 kämpar för vapenvila och fred genom oupphörliga demonstrationer. Initiativtagare till fredskampen var socialarbetaren Leymah Gbowee som senare fick motta Nobels fredspris för sin insats.

Av: Malin Hallman

Vad kan en människa egentligen göra för att få slut på ett krig som förs mellan ens granne och en korrupt regering i sitt eget land? Efter daglig osäkerhet med barnsoldater springandes runt knutarna, konstanta våldtäkter, övergrepp och plundring från både opposition och regeringsstyrkor, har Gbowee tröttnat. Hon samlar ihop byns kristna kvinnor för att få slut på eländet via fredliga demonstrationer och böner ute på ett fisketorg. Tanken är att med oupphörliga protester uppmärksamma kvinnornas önskan om fred och via dessa medel provocera makteliten till förhandlingar med oppositionen. Rörelsen växer, och kommer att spela en central roll både för uppkomsten av, men även under, de fredsförhandlingar som följer.

Allt eftersom filmen lider mot sitt slut får man genom intervjuer av olika fredskämpar, målande och skärande historier om våldet och krigets vardag och hur detta ledde till det brinnande engagemang, se hur kampen till slut gav resultat. Tidigare har man fått se en av filmens höjdpunkter, ett storslaget ögonblick av mänskligt samarbete då muslimska kvinnor i byn går samman med de kristna i gemensam sak.

Nästan oavsett man vill eller inte verkar det vara oundvikligt att låta bli att uppfatta dokumentären som redogörelse av en könskamp. I princip varje scen i filmen där män finns med avporträtteras de med ett vapen i handen, och det signalerar att detta är ett männens krig, en männens politik. Desto positivare är filmens porträtterande av kvinnornas kamp det går dock att fråga sig om samma metoder som användes av kvinnorörelsen Liberia skulle kunna vara lika gångbart igen i en annan kontext. En stor del av deras framgång skulle kunna tillskrivas överraskningsmomentet, Liberia hade sällan skådat liknande händelse och var inte alls förberedda på dylik rörelse.Men det kan ju nämnas att det inte är slump att Liberia bara några år senare valde inte bara sin egen utan även hela Afrikas första kvinnliga president någonsin (Ellen Johnson Sirleaf, som delade fredspriset med Gbowee och Tawakel Karman från Jemen) .

”I dokumentären finns det några filmtekniska småsaker att notera, bland annat ett plötsligt tidshopp i slutet samt att inspelningskvaliteten inte är den bästa. Men här finns en total avsaknad av glamouröst tillgjort skimmer, vilket gör att den framstår som en mycket ärlig skildring över det arbetsamma och tålmodiga förloppet som protesterna innebar.

”Pray the devil back to hell” är en inspirerande berättelse som lyfter fram förmågan att påverka makthavare med hjälp av fredliga medel. Den påvisar den förvånansvärda kraft och styrka som finns hos människor som sluter upp bakom det gemensamma syftet att förändra, och det är svårt att låta bli att undra hur det hela egentligen var möjligt.

Av: Malin Hallman