Sannolikheten att du har varit i Thailand är ganska hög om du är svensk, och många av er har säkert varit i Vietnam. Ni lyckliga som varit i bägge länderna – märkte ni nån skillnad? Märkte ni att Vietnams levnadsstandard bara var en tredjedel så hög som Thailands år 2008? Oavsett BNP/capita-måttets alla brister talar den siffran sitt tydliga språk, särskilt eftersom bägge länderna är ungefär lika stora, i princip ligger ett stenkast ifrån varandra och Vietnam har 20 miljoner fler invånare (85 mot 65). Panorama försöker reda ut vad som hände efter 1950 – då de bägge länderna låg lika.

Alla som har läst makroekonomi känner igen begreppet institutionell tillväxtteori, ja alla som läst statsvetenskap också, så trötta som de är på ordet institution. De regler och normer som styr samhället är avgörande för dess välstånd. Även om enskilda individer ibland vänder upp och ner på världen som vi trodde vi kände den, så hade de ytterst sällan kunnat göra detta utan rätt förutsättningar. Som patenträtt, för att ge ekonomiska incitament/möjligheter att uppfinna. Som rättssäkerhet, för att inte behöva oroa sig för konfiskation eller annat godtyckligt maktmissbruk. Som privat äganderätt, för att få behålla sin kropps möda.

Enter Vietnam. Enligt Freedom House har landet har aldrig klassats som en demokrati och bara sällan klättrat upp från epitetet Not Free. Transparency International ger landet runt 2,6 på den tiogradiga skalan varje år. Thailands siffra är 3,3 i genomsnitt. Inte bra, men däremot klassas landet alltid som demokrati, förutom när det är statskupp på gång, vilket förvisso har hänt två gånger de senaste 20 åren. Landet kategoriseras oftast som Free. Världsbankens Ease of Doing Business-index är också en bra indikator på, ja, precis vad det låter som. Sen 2006 har Thailand gått från rank 20 bland världens länder till rank 12, medan Vietnam gått från 98 till 104 och sen ner till 93.

Även om dessa potentiella orsaker till de ekonomiska skillnaderna mellan de två östasiatiska länderna är väldigt viktiga, så finns det många fler kandidater. Men först lite historia. Diagrammet nedan visar ländernas ekonomiska nivåer samt en överblick över viktiga händelser i ländernas moderna historia.

Historia

Vietnamkriget behöver ingen närmare presentation. Det sextonåriga blodbadet är naturligtvis den allra största orsaken till dagens situation, som ni redan har gissat. Inte bara bombades Vietnam sönder och samman och brändes upp, dessutom nästan tjänade Thailand på kriget: amerikanerna behövde militärbaser, transportvägar och flygfält i lander och således hjälpte till att bygga upp infrastrukturen – vilket talande nog är det närmaste Thailand i modern tid någonsin har varit att vara ockuperat; som enda sydostasiatiska land har det aldrig varit ockuperat av en kolonialmakt. Men det finns fler orsaker än krig till den stora skillnaden i levnadsstandard mellan länderna.

Som något så litet som det ekonomiska systemet. Planekonomi tillämpades i kommunistiska Vietnam ända fram tills priserna efter några år av experimenterande med marknadsreformer till slut helt släpptes helt fria 1986 – och möttes av 400-procentig inflation (Gapminder.com) eller mer, beroende på vem man frågar, i välkomstpresent. Det har spekulerats om många orsaker till varför detta inte gjorde större avtryck i uppgången i BNP/capita som nu började synas. ”Exporten ökade kraftigt (vilket är naturligt när valutan tappar i värde)”, ”det gjorde inget för det fanns inga investerare att skrämma bort” eller ”de direkt positiva effekterna av marknadsekonomin motverkade helt inflationens negativa effekter” är vanliga argument. Klart står i alla fall att Thailand vid denna tidpunkt hade varit medlem i den geopolitiska och ekonomiska organisationen Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) i tjugo år samt slog på sin högsta tillväxttakt någonsin och ytterligare avlägsnade sig från Vietnam, till att när Vietnam så slutligen gick med i ASEAN 1995 – ett år efter att USA sade upp det handelsembargo man haft mot Vietnam sen krigets slut 1975 – ha en fem gånger högre BNP/capita.

Men då anade man inte vad som väntade. Den bråddjupa ekonomiska krisen i Thailand i slutet av 90-talet sänkte ekonomin med 14% på två år. Denna tillfälliga närmelse mot Vietnam blev dock kortvarig: som tidsserien visar återupptogs tillväxten snabbt, och här är vi idag. Inte ens tsunamin i december 2004 kunde göra något för att hindra landet, vars tillväxttakt 2005 var 4%. Till det ska läggas att Thailands genomsnittliga tillväxttakt under hela perioden var 4,2%, att jämföra med Vietnams 2,6%. Inte heller fick statskuppen 1991 några synliga, större effekter på BNP:n. Kanske var ordningen återställd för fort för att få ordentliga konsekvenser. Det återstår att se vad dagens protester, som mycket handlar om samma man som avsattes vid statskuppen 2006, den exilerade Thaksin Shinawatra, kommer få för effekter, om några. Klart står i alla fall att Thailand inte klassats som en demokrati sen han avsattes.

Teknisk nivå

Endogen tillväxtteori fokuserar på vad som ligger bakom teknologisk utveckling, som är den neoklassiska förklaringen till ekonomisk tillväxt. En väldigt ledande indikator på detta är hur mycket resurser som satsas på R&D, research & development. Inte oväntat leder Thailand med 0,26% av BNP mot 0,19%. Knappt alltså, och i antal patent per capita gick Vietnam faktiskt om Thailand redan för tio år sen, då efter att ha legat långt efter i femton år. Kanske är Vietnam på gång?

En ännu mer sifferfixerad tillväxtinriktning är tillväxtbokföringen, med kapitalintensitet och total faktorproduktivitet (genomsnittet av arbetets och kapitalets produktivitet) som främsta ledord. Även här ser det faktiskt ljust ut för Vietnam – på tillväxtfronten. För hög tillväxt kan ju inte gärna vara för evigt, så Vietnam ligger nu faktiskt jämnt med Thailand i tillväxt i kapitalintensitet och tillväxt i total faktorproduktivitet. Gapet i nivå är emellertid fortfarande vidöppet.

Sightseeing i framtiden

Turismdiagrammet är en käftsmäll i Vietnams ansikte, särskilt om man betänker att turismintäkterna utgör den absolut största plusposten i Thailands tjänstebalans – alltså en väldigt viktig inkomstkälla.

Om Vietnam ska kunna minska avståndet mellan sig och Thailand är turismen troligen en kritisk faktor. I alla fall den vi har lättast att relatera till.

Så vad har vi lärt oss av denna väldigt förenklade bild av två länders ekonomiska utveckling under 60 år, förutom att Thailand verkar ha haft bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt på alla områden? Tja, att det är bättre att lita på makroboken än dagens horoskop kanske? Den argumenterar ju åtminstone för sina åsikter. Kanske är makroekonomi ändå mer tillförlitligt än astrologi. Ja, allting verkar ju faktiskt väldigt logiskt. Lite för logiskt kanske – kan det verkligen kallas en vetenskap eller är det bara sunt förnuft? Ibland känns det så, men frågan är vad vårta sunda förnuft hade haft att förklara utan alla ekonomiska teorier som cirkulerat genom tiderna. Kanske skulle Sverige ha varit mer likt Vietnam. Åh herregud, hemska tanke!

Får man inte tänka. Vi har också varit kolonisatörer, kom ihåg det. Det är vårt fel.

av Peter Guntram, Tim Isaksson och Pontus Josefsson


4 kommentarer

Kommentarer är stängda.