Ett fattigt men vidsträckt land som har härjats av många och långa krig. Den absoluta majoriteten av befolkningen bor på landsbygden där livet fortfarande präglas starkt av lokala klaner och religiösa grupper. En korrupt centralregering som med sviktande popularitet hankar sig fram med amerikanskt stöd – både militärt och ekonomiskt. En motståndsrörelse med extremistiska förtecken som i skydd av oländiga bergstrakter bedriver en kompromisslös militär kamp mot centralregeringen. Vilket land tänker du på när du läser detta?
Den svenske läsaren associerar förmodligen till dagens Afghanistan, där den segdragna konflikten mellan talibanrörelsen och Hamid Karzais Nato-stödda centralregering inte verkar se något slut. Om dessa rader istället hade skrivits för 65 år sedan, d.v.s. i mitten på 1940-talet, så hade den samtida läsaren troligen associerat till en annan plats och en helt annan konflikt – nämligen Kina och inbördeskriget mellan nationalisterna (Guomindang, GMD) och kommunisterna (KKP). De flesta vet hur kriget slutade – kommunisterna jagade nationalisterna och deras ledare Chiang Kai-shek till ön Taiwan, varpå Folkrepubliken Kina grundades 1949 – men få vet mer än så.
Kärnan i de båda konflikterna är densamma: en motiverad och välorganiserad motståndsrörelse med starka ideologiska (eller religiösa) förtecken som rekryterar soldater på den fattiga landsbygden. Deras motståndare är en på ytan stark men genomkorrupt centralmakt som har störst legitimitet bland medelklassen i städerna. Därför kan det i dessa tider – med ständiga debatter kring kriget mot talibanerna och statsbyggandet i Afghanistan och Irak – vara nyttigt att blicka tillbaka i historien och försöka dra några lärdomar av vad några hårdnackade upprorsmän i bergen kan åstadkomma.
Ett krig mot alla odds
Då de japanska trupperna kapitulerade ovillkorligt 1945 drabbades Kina av ett plötsligt maktvakuum: landet hade under större delen av 1800-talet och hela första halvan av 1900-talet varit föremål för utländsk inblandning och aggression, med den japanska ockupationen 1937-1945 som en blodig kulmen på ett våldsamt århundrade. Från att ha fört en tynande tillvaro i den tillfälliga huvudstaden Chongqing under den japanska ockupationen kontrollerade Chiang Kai-shek nu i stort sett hela landet. Detta var vad han hade kämpat för i årtionden och nu stod han på höjden av sin karriär. Efter hundra år av förnedring och fattigdom skulle det kinesiska folket under hans ledning nu få tillbaka sin förlorade heder. Det återstod bara ett hinder: Mao Zedongs kommunistparti.
Efter att ha närapå utplånats under Chiang Kai-sheks utrensningskampanjer 1927 lyckades kommunistpartiet återhämta sig under den japanska ockupationen: de kunde dra sig undan inåt landet medan Guomindang – som regerade de rika kustprovinserna – drabbades hårt av den japanska invasionen. De japanska truppernas våldsamma övergrepp på civilbefolkningen bidrog dessutom till att skapa en tidigare icke skådad nationalistisk stämning i landet, något som KKP:s propagandaapparat utnyttjade flitigt.
Kommunisterna lärde sig att ta skydd på den vidsträckta landsbygden, framförallt i ogästvänliga bergstrakter dit varken japaner eller nationalister vågade sig, där de i lugn och ro kunde experimentera med genomgripande sociala reformer. Man attackerade och dödade lokala jordägare och delade ut marken till fattiga bönder, och genom att ersätta den lokala traditionella eliten i byarna med lojala partikadrar lyckades man på ett effektivt sätt kanalisera mat och andra viktiga resurser till Folkets Befrielsearmé. Vid andra världskrigets slut hade man på så sätt förskaffat sig ett antal starka baser på landsbygden i norra Kina.
Trots tilltagande styrka var kommunistpartiet under första halvan av 1940-talet dock långt från att vara en storpolitisk spelare. Få kände till partiet, framförallt i södra Kina, och inte ens Stalin hade några höga tankar om sitt kinesiska broderparti. Samtidigt hade Chiang Kai-shek vid andra världskrigets slut förfogande över fyra miljoner soldater, varav 39 amerikansktränade divisioner och ett överlägset flygvapen. Alla utländska experter och tyckare var eniga om Chiang Kai-shek med sin amerikanskutrustade armé skulle kunna radera ut KKP från kartan inom ett år.
Chiang Kai-shek hade rykte om sig att vara en hård och krävande man, både mot sig själv såväl som mot sina undersåtar. Var dags gryning inledde han med att i en halvtimme – med spikrak militärhållning – stå blixtstilla utanför sitt hus, begrundandes såväl dagens göromål som livets mål.
Chiangs offensiv för att ”ena landet” började bra: nationalisternas armé tog bland annat över KKP:s huvudbas i Yan’an, varifrån Mao tidigare hade styrt kommunisternas kamp mot japanerna – och nu mot GMD. ”KKP har besegrats” utbrast tidningsrubriker både i Kina och utomlands. Vad de inte visste var att sekreteraren till generalen som hade lett offensiven var en kommunistagent, och att Mao hade varskotts om offensiven två veckor i förväg. För att inte röja sin källa låtsades kommunisterna fly fältet, bara för att omgruppera och gå till motattack bakifrån – denna gång med större framgång.
Slaget om Yan’an var inte inbördeskrigets mest avgörande slag, men det säger något om kriget som helhet. I jämförelse med den alltmer korrupta GMD-staten framstod KKP:s organisation som fanatisk men helhjärtad. Många studenter och intellektuella lockades av partiet som för en gångs skulle hade en vision för Kina; söner och döttrar till högt uppsatta GMD-tjänstemän erbjöd sina tjänster till KKP:s underjordiska rörelse, vilket gjorde det möjligt för KKP att infiltrera statsapparaten och armén för att utvinna viktig information. Dock ska det nämnas att många gick med i partiet av rent patriotiska skäl – inte för att de var övertygade kommunister.
Samtidigt framstod den GMD-ledda staten alltmer oförmögen att leverera de mest basala tjänsterna till sina medborgare. Allt fler lokala tjänstemän hängav sig åt utpressning av lokala affärsmän och företagare. Guomindang tappade kontrollen över statsfinanserna och en hyperinflation av Zimbabwiska mått drabbade snart landet. Centralmaktens försök att kontrollera priser med våld ledda bara till att ett fåtal med kontakter kunde sko sig på den svarta marknaden som uppstod. Det centrala problemet återstod alltjämt: det saknades politisk vilja, ledande figurer inom GMD ägnade sig mer åt att bråka sinsemellan än att diskutera landets framtid. En ond cirkel av korruption gjorde att statsmakten vittrade samman. Många regeringssoldater var inte längre säkra på vad de slogs för: landets säkerhet och framtid eller korrupta politiker med konkubiner och fina bilar? I jämförelse framstod de enkelt klädda KKP-ledarna som ärliga och nästan folkliga. KKP:s stora fördel var dessutom att de aldrig hade behövt leda landet och hade därför inga lik i garderoben, medan Chiang Kai-shek redan hade försökt få landet på rätsida i flera årtionden.
De initiala segrarna förbyttes snart i svåra nederlag för GMD. Krigslyckan vände med en rasande fart; i början av 1948, bara två år efter att inbördeskriget började på allvar, började kommunisterna få segervittring. Chiang Kai-shek började redan då omdirigera mycket av det amerikanska biståndet till Taiwan. Fler och fler GMD-generaler gick över till fiendesidan och inom loppet av ett år hade KKP lagt under sig större delen av Kina. Partiet som en gång hade setts som ett gäng bergsbanditer och bönder klädda i trasor hade inom loppet av fem år tagit över världens största land, och den första oktober 1949 var Folkrepubliken Kina ett faktum.
Militärmarsch efter KKP:s ”befrielse” av Beiping. Då var Nanjing fortfarande officiell huvudstad och Beijing (bokstavligt översatt: norra huvudstaden) gick under namnet Beiping (norra freden). Ingen vet med säkerhet varför KKP valde att göra Beijing till huvudstad. Vissa menar att det var för att Mao avskydde städer och stadsbor, men att Beijing, där han hade tillbringat en viss tid i sin ungdom, var den enda staden han kände någotsånär. Andra menar att det var av strategiska skäl: Man resonerade att det sydliga och havsnära Nanjing skulle vara sårbart för en ”imperialistisk attack.”
Kommunister och talibaner: Lärdomar från förr?
Med Chiang Kai-sheks öde i bakhuvudet framstår den Nato-ledda kampen mot talibanerna som inte helt oproblematisk. Oavsett politisk färg eller religiös övertygelse hos motståndsrörelsen så står centralregeringen inför ett svårt dilemma: hur stark centralmakten än är så kommer den inför folket att framstå som svag och mottaglig för nationalistisk kritik så länge den är beroende av utländskt militärt stöd. Ekonomiskt bistånd kan dessutom ge upphov till snedvridna incitament – med ”lätta” pengar utifrån minskar viljan till att genomföra viktiga reformer. När bistånd ska fördelas av den korrupta statsapparaten riskerar stora summor att hamna i fel händer, något som i lokalbefolkningens ögon befläckar både den inhemska regeringen och de utländska bidragsgivarna. Av detta uppstår en ond cirkel av accelererad korruption, nationalism och allmän hopplöshet. Ju mer stöd centralregeringen får desto större är risken för korruption; ju mer korruption desto mer ilska mot makthavarna, vilket i sin tur underlättar för motståndsrörelsen att rekrytera bland unga i städerna och fattiga på landsbygden. Givetvis är länken mellan bistånd och korruption långt från vedertagen, men det räcker med att vanliga medborgare uppfattar att makthavare lever gott på bistånd för att motståndsrörelsen ska kunna vinna billiga propagandapoäng.
Många, kanske de flesta, av de som rekryterades av KKP innan 1949 var inte övertygade socialister. Av de som rekryterades på landet var många fattiga bönder utan framtidshopp som lockades av en militär karriär. Andra lockades av KKP:s nationalistiska och icke-korrupta framtoning. Likheterna med talibanrörelsen är slående: majoriteten av den afghanska befolkningen är icke läs- och skrivkunnig. De allra flesta talibankrigarna är inte, i likhet med KKP:s soldater, sofistikerade ideologer. Tvärtom, många är vanliga jordbrukare som slåss för traditionella värderingar och för återtagandet av Afghanistans heder och frihet från utländsk ockupation. De ser sig som frihetskämpar, mujahidin, inte kvinnoförtryckande krigsförbrytare. Skillnaden i synsätt kan ses som en våldsam kulturkrock.
Hur ska Karzais regim lösa dilemmat? En större utländsk militär närvaro och fler civila offer resulterar sannolikt i fler talibankrigare. Mer ekonomiskt stöd till regimen lär inte öka viljan att reformera och bekämpa korruption. Samtidigt måste man ställa sig frågan om minskad utländsk närvaro skulle leda till ännu värre följder? Eller kan kaos på kort sikt leda till en stärkt afghansk stat på lång sikt?
Propagandaaffisch från 1950-talet föreställandes ”det lyckliga livet vi fått av Ordförande Mao.”
För 60 år sedan grundades Folkrepubliken Kina. Efter grundandet följde 30 år av politisk fundamentalism – inte helt olik talibanregimens variant innan USA:s invasion 2001, sånär som på att föremålet för förtryck var ”högerelement” och ”godsägare” istället för kvinnor och homosexuella. Det var inte förrän Mao Zedong, eller ”den röda solen i våra hjärtan” som han ibland kallades, hade gått ur världen som Deng Xiaoping inledde reformerna som med tiden ledde till dramatiskt ökad politisk och ekonomisk frihet. Precis som under inbördeskriget skedde allt detta utan utländsk inblandning. Det behövdes inte. Såväl vanligt folk som höga ledare var trötta på de ständiga politiska kampanjerna som bara ledde till hat, död och kaos. Att klassa en luspank bonde som en ondskefull ”godsägare” bara för att hans far hade ägt några ynka hektar åkermark 30 år tidigare framstod som absurt och rent onödigt.
Med facit från den förra talibanregimen i hand vet vi hur en ny talibanstat kommer att se ut. En karismatisk mer eller mindre skäggig ledare kommer att styra Afghanistan med religiös järnhand, medan halva befolkningen åter kan glömma allt vad rättigheter och utbildning heter. Men vem vet, kanske finns det en afghansk Deng Xiaoping som lurar i talibanernas led? I Kinas fall tog det 30 år innan landet i våra ögon hamnade på vad vi tycker är rätt väg. Vem vet var Afghanistan är om 60 år?
Propagandaaffisch i Hongkongs grannstad Shenzhen med porträtt av Deng Xiaoping. Shenzhen valdes 1980 att bli en av de ”speciella ekonomiska zonerna” där man experimenterade med ekonomiska reformer. Texten på affischen lyder: ”Partiets grundläggande linje ska upprätthållas i hundra år.”
Källor och annan läsning för den intresserade:
Belden, Jack. China Shakes the World. New York: Monthly Review Press, 1970.
Taylor, Jay. The Generalissimo: Chiang Kai-shek and the Struggle for Modern China. Harvard University Press, 2009.
Westad, Odd Arne. Decisive Encounters: The Chinese Civil War, 1946-1950. Stanford: Stanford University Press, 2003.
Who Are the Taliban? Carnegie Endowment for International Peace. http://www.carnegieendowment.org/publications/index.cfm?fa=view&id=24029#why
av Fredrik Uddenfeldt
1 kommentar
Kommentarer är stängda.