Vem vinner valet?

Text/foto: Martin Pehrsson

…var rubriken när statsvetaren och valforskaren Jan Teorell gästade Samvetet torsdagen 22 april. Denna fråga besvarade föreläsaren med att det är väljarna i Sverige som vinner valet, och pekade på en lång rad diktatoriska stater där det enligt honom råder utklädd demokrati, alltså att val utlyses enligt demokratiska principer, men där det redan på förhand är klart vem som kommer att vinna valet.

Föreläsaren tog upp att det är fantastiskt att väljarna överhuvudtaget går till vallokalerna, med tanke på hur lite deras röst i slutänden påverkar slutresultatet. Att de flesta väljarna ändå väljer att rösta beror på att de känner sin medborgerliga plikt och eftersom de vill ge uttryck för sin åsikt, enligt teorin om väljarparadoxen.

Det som främst styr vad medborgarna väljer att lägga sin röst på är ”Höger-vänsterdimensionen”, som till stor del handlar om vilken skattenivå som ska gälla för att finansiera offentlig sektor och i vilken utsträckning det ska finnas privata alternativ. De senaste 20 åren har den ”Gröna dimensionen” blivit alltmer avgörande för väljarnas röstbeteende. En tredje aspekt är i vilket skick väljarna uppfattar landets finansiella situation och hur de värderar sin egen ekonomiska situation. Enligt forskningen finns det en tendens att väljarna valt att bestraffa den sittande regeringen när det ekonomiska läget har varit sämre. Ett undantag från detta antagande är den nu sittande alliansregeringen som opinionsmässigt gynnats av den rådande finanskrisen. I detta fall har det finns ett samband mellan hur väljarna uppfattar regeringsdugligheten och väljarförtroendet.

I en pedagogiskt utformad PowerPoint-bild tar Teorell upp andra faktorer som påverkar väljarkårens röstbeteende. Han börjar med Partiledarna, som enligt valforskningen har en marginell betydelse för valresultatet men främst påverkar hur rösterna fördelas mellan partierna i samma partiblock. Han fortsätter med Politikerföraktet, som även det haft marginell betydelse med undantag för stödet för partiet Ny demokrati, 1991, och det nuvarande stödet för Sverigedemokraterna. En annan faktor som tas upp är Klass/yrke/ demografi, dock påpekar Teorell att nästan alla väljare idag räknas som medelklass. Han invänder dock igen att det ändå finns vissa mönster i väljarkåren, som att Socialdemokraterna har ett stort stöd bland norrlänningar, Centerpartiet är populära bland landsortsbor samt att Moderaterna och Folkpartiet generellt sätt har ett större stöd bland storstadsbor.

En fjärde faktor är Förstagångsväljare, som historiskt har rösta som den allmänna val tendensen, alltså på den vinnande sidan. Så var dock inte fallet i valet 2006 då en majoritet av förstagångsväljarna inte röstade på något av allianspartierna. En femte faktor är Kön, där det i valet 2006 inte fanns något tydligt skillnad mellan manligt och kvinnligt partival. Historiskt sett visar dock röstningsmönster att kvinnor i högre grad röstar på de något av de rödgröna partierna och att de borgerliga partierna har en högre andel manliga röster.

Ett viktigt område inom forskningen om röstbeteende är opinionsmätningar. Här menar Teorell att det inte gäller att överanalysera varje opinionsmätning, utan istället kolla på ”polls of polls” d.v.s mönster i opinionsmätningar. En bra källa för forskningen kring väljarbeteende är henrikoscarsson.com som drivs av statsvetarprofessorn Henric Oscarsson som är verksam vid Göteborg universitet. Under den senaste mandatperioden har de största opinionsförändringarna kopplats till finanskrisen i november 2008 när opinionsgapet mellan alliansen och de rödgröna minskade och till debatten kring socialförsäkringar i november 2009, som straffade allianspartierna.

I ett historiskt perspektiv menar Teorell att det i valet 2006 fanns en större väljarrörlighet bland väljarkåren, där uppemot 37,1 % av väljarkåren bytte parti jämfört med valet 2002. Nu i mitten på 2010 är skillnaden opinionsmässigt ca 6 %, vid samma tidpunkt inför valet 2006 var skillnaden 1%. Enligt forskningen är det färre och färre som byter partiblock idag, men trots detta var det blockbytarna som avgjorde valet 2006.

Jokern i de flesta opinionsmätningar är Sverigedemokraterna (SD) som uppvisar en större spridning i väljarstödet från olika mätningar, vilket tolkas som att det inte är rumsrent eller rentav tabu att säga att man tänker rösta SD. Samtidigt poängterar Teorell att man se SD mer som ett hybridparti än som ett högerextremt parti, då de i vissa frågor är ett mittenparti.

Mot slutet av föredraget återkommer Teorell till frågan: Vem vinner valet?

För att knyta ihop säcken avslutar han med att nämna vilka valvindar som just nu gynnar de båda blocken. De rödgröna gynnas av gröna vindar som främst gynnar Miljöpartiet (MP) vars väljarstöd snittat kring 10 %. Den andra vinden som gynnar de rödgröna är välfärdsfrågorna, som ökade sociala klyftor och relativt hög arbetslöshet. Den tredje vinden är MP:s partiledare Maria Wetterstrand, som varit ett starkt väljardraglock för de rödgröna.

För Alliansen är de främsta vindarna ekonomin, där väljarna har i opinionsmätningarna har ett stort förtroende för Anders Borgs sätt att hantera Sveriges ekonomi, sysselsättningen som mot slutet av mandatperioden ökat efter att effekterna av finanskrisen minskat, regeringsdugligheten som efter ministeravhoppen i början av mandatperioden sakta men säkert ökat i förtroende enligt opinionsmätningar, samt statsminister Fredrik Reinfeldts höga förtroende bland väljarna.

På den efterföljande frågestunden fick Teorell en del frågor kring årets val och om han trodde att valet redan var avgjort med tanke på oppositionens relativt stora ledning i opinionsmätningarna. Teorell svarade då att riksdagsval är oförutsägbara eftersom valstrateger ständigt försöker spela ut varandra, det kan även vara små händelser i slutet av valrörelsen som får en avgörande betydelse för vem som vinner, men menade att ingenting är avgjort och en mycket spännande valrörelse väntar.

av Martin Pehrsson