OS för pol kandare

Kinesisk polis framför "fågelboet" under invigningen av sommar-OS 2008 i Peking.

Lundquist-citering, skäggodling eller kast med trave kurslitteratur? Nej, titeln syftar på de olympiska spelens politiska dimension, som även om den inte alltid syns alltid puttrar under ytan.

För den politiskt intresserade falnar nämligen inte OS-intresset med avslutningsceremonin – mänskliga rättigheter, terrorattacker, supermakters kraftmätningar på idrottsarenorna och propagandauppvisningar är allt sådant som kan göra även den största sporthatare intresserad.

Det finns aktuella exempel: arrangörerna i Vancouver ville visa vilken god sämja som råder mellan de kanadensiska urinvånarna och dess europeiska kolonisatörer, och i Ryssland ser duman rött över uteblivna idrottsframgångar och planerar en utfrågning i kammaren för den sparkade idrottsministern och hans följe. OS är slut för den här gången men bjuder som sagt på mer än eventuellt ointressent sport – och om ni är sportfrälsta sen barnsben kan ni lära er mer om vad era favoritveckor vartannat år egentligen har för betydelse utöver segrarnas eviga ära.

Den olympiska historien är fylld av politik, och då inte bara all planering och de förvisso enorma effekter som OS har på värdlandet inför, under och efter spelen, utan även högt upp på den internationella politiska agendan. Frågan om bojkott eller inte är central i de fyra exempel som kort presenteras nedan.

Sommar-OS i Peking 2008

Bara veckor före den överdådiga invigningsceremonin hettade debatten om bojkott starkt upp igen, däribland i Sverige. Många röster ville visa sitt stöd för såväl Tibet som kineserna själva genom att  göra ett tydligt ställningstagande mot Kinas syn på mänskliga rättigheter. Dokumentärer som visade hur kinesiska tränare på stränga internatskolor år tidigare drillade sex- och sjuåringar till pingisfenomen och drog i och tryckte på småflickor för att göra dem vigare – allt för att ge faderslandet ära i Peking – gjorde inte saken bättre.

Men denna gång blev det ingen bojkott. Jag säger ”denna gång” eftersom man kan argumentera för att en slags bojkott mot Kina ägde rum redan 15 år tidigare, nämligen under omröstningen om vart de olympiska sommarspelen skulle hållas år 2000. Kina hade plöjt ner oerhörda ekonomiska och diplomatiska resurser för att säkra sitt första och Asiens sjätte av de då sammanlagt 45 avklarade spelen i modern tid (Afrika har inte haft något och Rio de Janeiro 2016 blir Sydamerikas första). Det sägs bland annat att Kina hade lyckats knyta åt sig massivt afrikanskt stöd. Att spelen då gick till Sydney istället sågs som ett stort misslyckande för Kina. För väst innebar det istället en chans att slicka sina sår från den konferens om mänskliga rättigheter några månader tidigare där asiatiska muslimska krafter varit dem övermäktiga.

För även om OS-omröstningarna är hemliga vittnar röstförändringarna när de konkurrerande städerna Istanbul, Berlin och Manchester elimineradesför att det verkligen var öst mot väst; när Istanbul eliminerades överfördes de flesta av de rösterna till Peking medan det motsatta hände för Sydney när Berlin och Manchester försvann:

Kommentatorer var överens om att frågan om mänskliga rättigheter var den avgörande orsaken till att spelen med bara två rösters marginal till slut gick till Sydney. Det överraskade Kina gav dock inte upp utan laddade om och var åtta år senare ostoppbart när man efter enbart två omröstningsrundor fick en majoritet av rösterna.

Läs vidare: Man kan tycka vad man vill om Samuel Huntingtons bok The Clash of Civilizations (1996), men hans avsnitt på s. 192–198 om striden mellan öst och väst angående mänskliga rättigheter är väldigt intressant och tar upp frågan om millenium-OS som målande exempel.

OS under kalla kriget

Med den officiella anledningen att Sovjetunionen invaderade Afghanistan i december 1979 uppmanade USA till bojkott av de olympiska sommarspelen i Moskva 1980. Eftersom vinterspelen i Lake Placid hölls i februari samma år (det var inte förrän Lillehammer-OS 1994 som vinterspelen lades två år efter sommarspelen) präglades de av hög politisk spänning mellan USA och Sovjet. Sovjetunionen och Östtyskland var överlägsna ettor och tvåor i medaljligan, långt före trean USA, men den amerikanska äran uppvägdes lite av det som kom att kallas ”Miracle on Ice”. USA:s hockeylandslag bestående av enbart collegestudenter gick obevekligt fram genom hela turneringen och besegrade den stora favoriten och den ända sen 1960 (fem turneringar!) regerande guldmedaljören Sovjetunionen, som man förlorat mot i en träningsmatch bara tre dagar innan OS, i finalrundans första match innan man säkrade guldet mot Finland i finalen. Denna bedrift gav det amerikanska laget äran att tända OS-facklan i Salt Lake City 2002 och har även filmatiserats av Hollywood två gånger. (För övrigt var Sverige-matchen den enda USA inte vann utan bara spelade lika.)

Men inte ens denna amerikanska självförtroendehöjare och internationella inspirationskälla (Paraguay satte en bild från matchen på ett frimärke) kunde kyla ner känslorna/det politiska läget under de fem månaderna fram till sommarspelen: 65 nationer bojkottade Moskva. Av dessa var emellertid USA, Kanada, Japan, Västtyskland och Norge de enda ”större”. Med den officiella förklaringen att arrangörerna vägrade garantera deras säkerhet hämnades Sovjetunionen och de andra socialiststaterna fyra år senare i Los Angeles, som dock ändå blev de dittills största olympiska spelen med 140 deltagande nationer (mot bara 80 i Moskva). 14 östblocksstater bojkottade spelen, däribland de stora idrottsnationerna Sovjetunionen, Östtyskland, Kuba, Polen, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Ungern, samt Afghanistan, Nordkorea, Vietnam, Mongoliet, Angola, Etiopien och Laos. Rumänien var den enda öststaten att åka till Los Angeles.

Miracle on Ice var en extraordinär idrottshändelse, men den var ingalunda den enda legendariska kraftmätningen mellan USA och Sovjet i OS-sammanhang. Åtta år tidigare hade världens två supermakter tagit det kalla kriget till basketplanen. Basket uppfanns i USA och hade alltid ansetts vara en exklusivt amerikansk sport som man i princip ”ägde”. Mycket riktigt hade USA prenumererat på OS-guldet i basket ända sen sporten 1936 kom med i programmet.

Men detta skulle ändras i Munchen 1972, bara dagar efter den sorgedag som följde på terrorattacken den 5 september utförd av den palestinska gruppen Black September. Fem terrorister stormade OS-byn, dödade två israeler och tog nio gisslan. Terroristerna krävde att Israel skulle frige 230 palestinska fångar men Israel vägrade. Utegångsförbud utfärdades i OS-byn medan läget blev alltmer kritiskt. Efter förhandlingar med Willy Brandt, Tysklands förbundskansler, fördes terroristerna och gisslan till en militärflygplats där de skulle flygas iväg med helikoptrar. Dramat slutade med att västtysk polis och militär besköt terroristerna, som innan de dog hann ta med sig alla i gisslan plus en västtysk polis. Israel hämnades sedan genom flera operationer och bombräder.

I basketfinalen låg USA under hela matchen ända till man med tre sekunder kvar satte två straffkast och gick upp i en poängs ledning. Sovjet passade in bollen och två sekunder gick innan domaren felaktigt blåste av för rysk time-out och tumult utbröt. Sovjet fick tillbaka bollen igen och skulle enligt domaren återigen ha tre sekunder på sig, men när bollen passades in tjöt klockan direkt och matchen var över. Trodde alla. Firande människor rusade in på planen och hoppade upp och ner och kramade om varandra. De amerikanska spelarna firade sina bardomsdrömmars guldmedalj. Men efter många om och men rensade domaren planen och gav Sovjet ett nytt försök och denna gång var även sekretariatet med på noterna. Sovjet slog en långpass över hela planen, vann luftduellen och lyckades stoppa i två poäng. En av tidernas största OS-kontroverser hade brutit amerikanernas basketdominans. USA protesterade omedelbart. I juryn satt fem länder, som röstade så här: Puerto Rico – för; Italien – för; Ungern – emot; Kuba – emot; Polen – emot. USA vägrade ta emot sina silvermedaljer.

Läs vidare: För mer om Miracle on Ice, se den dedikerade hemsidan. För mer om basketmatchen och allt som sagts om den i efterhand, se här. Tyvärr har jag inte hittat något ur en rysk synvinkel.

Sommar-OS i Mexico City 1968

1968 var ett svårt år för USA, och då särskilt för dess svarta befolkning. På hemmaplan var våldet och rasismen alltid närvarande. Martin Luther King (och Robert Kennedy) mördades och krigsförespråkare drabbade samman med de otaliga protestanterna. Tet-offensiven i Vietnam förvärrade amerikanernas sydostasiatiska närvaro markant och den afro-amerikanska minoriteten av de amerikanska soldaterna dog inte bara i större proportioner än sitt antal i militären utan diskriminerades även av de vita de slogs jämte. Lojaliteter började ifrågasättas – varför reste man halvvägs runt jorden för att hjälpa den vite mannen kuva ännu en färgad? Tanken att det var en väg ut från ghettot blev mindre tilltalande för varje rasistiskt slangord som slängdes på en. När Muhammad Ali med orden ”No Viet Cong ever called me a nigger” vägrade tjänstgöra blev han av med sin titel och dömdes till fem års fängelse (senare ogiltigförklarat av Högsta Domstolen). Samtidigt förbereddes OS i Mexico City. Många svarta uppmanade till bojkott. Varför skulle de svarta idrottarna fortsätta att bära USA:s idrottsliga framgångar på sina axlar utan uppskattning bortom medaljstatistiken? Varför skulle de låta sig utnyttjas? Och mycket riktigt florerade bojkottningsdebatten bland svarta atleter. Bojkotten undveks men slutresultatet blev ändå mycket mer än bara en kompromiss: på prispallen under den amerikanska nationalsången höjde de svarta atleterna Tommie Smith och John Carlos, guld- respektive bronsmedaljörerna på 200 m, sina svarthandskade, knutna nävar i luften för sitt folks kamp för jämlikhet. Smith och Carlos uteslöts från den amerikanska OS-truppen och utsattes för många dödshot, men inget kunde hindra deras kraftfulla markering från att bli en odödlig symbol för Black Power.

Läs vidare: Den amerikanska basketligan NBA:s meste poänggörare genom tiderna, Kareem Abdul-Jabbar, har sen länge lagt basketskorna på hyllan och istället satt sig framför ordbehandlaren och presterat flera bästsäljare. Läs här om hans egna erfarenheter från 60-talets USA, varför han och andra svarta atleter inte bojkottade OS i Mexico City och vad nävarna i luften betydde för honom personligen och det kollektiva svarta USA.

Hitler-OS i Tyskland 1936

1931 tilldelades Berlin den elfte sommar- respektive den fjärde vinterolympiaden (detta var tredje och sista gången båda spelen hölls i samma land), alltså två år före nazisterna tog makten. Redan åren innan 1936 rasade en stor bojkottningsdebatt. För-sidan åberopade att man inte under några omständigheter kunde stödja rasism, icke-demokratiska krafter och förföljelse på grund av religion, medan emot-sidan tyckte att sport och politik inte bör blandas, alternativt att färgade segrar skulle underminera den nazistiska ideologin. USA kom väldigt nära en bojkott men åkte till slut när de ansvariga övertygats av emot-sidan, dels av försäkranden från bland andra IOK om att judiska och färgade atleter från andra länder (de tyska deltagarna var alla arier med några få, motvilligt accepterade undantag) behandlades rättvist. Förutom individuella atleter var det till slut endast Spanien (Sovjetunionen deltog inte i OS förrän Helsingfors 1952) som bojkottade spelen – tyvärr: det har spekulerats i att ett kraftigt ställningstagande redan här kunde ha fått stora positiva effekter på de kommande åren. Däremot planerades ett antal alternativa spel, däribland i Prag, Antwerpen och Spanien, vars The People’s Olympiad, till vilken 6000 atleter från 22 länder anmälde sig, aldrig ägde rum eftersom spanska inbördeskriget bröt ut dagen innan de skulle öppna. Den andra upplagan av The Jewish Olympics hölls 1935, ett år tidigare än det planerade fyraåriga intervallet på grund av nazismens framfart i Europa. Dessa spel återupptogs sen inte förrän 1950 på grund av andra världskriget.

Inför och under Berlin-olympiadens två veckor vidtogs åtgärder för att visa vilket fridfullt och bra samhälle den tyska ideologin ledde till, både på bra sätt – bland annat togs anti-semitiska skyltar och liknande bort – och på sämre: Berlin ”städades” genom att romer arresterades och sändes till ett läger i stadens utkant. OS-besökare undantogs också från Tysklands anti-homosexualitetslagar. Även om den tyska pressen förbjöds att skriva någonting nedsättande om icke-ariska atleter från andra länder så präglades idrottarnas Berlinvistelse av nazisternas propaganda: massiva uppvisningar av drillade barn, hakkors överallt, ändlösa Hitlerhälsningar och arenornas totalitära arkitektur. För att inte tala om det som det under två veckor inte talades högt om.

I stort sett samma gällde för vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen ett halvår tidigare, fast här kastade de tyska soldaternas närvaro en ännu större skugga över spelen, varför de inte syntes lika mycket sen i Berlin. Även vinterspelen 1940 gavs till Tyskland efter många turer: först skulle de hållas i Sapporo, men Japan avsade sig dem efter krigsutbrottet mot Kina. Spelen gavs då till St Moritz i Schweiz men blev inte av där heller på grund av konflikter mellan arrangörerna och IOK. Därefter fick Garmisch-Pertenkirchen spelen igen, men dessa ställdes in eftersom Tyskland i november 1939 invaderade Polen. Vinterspelen 1940 är tillsammans med sommarspelen samma år, de bägge olympiaderna 1944 samt OS i Berlin 1916 de enda olympiaderna i modern tid som ställts in – alla på grund av världskrig.

OS i Berlin blev en enorm framgång för Nazityskland: Tyskland tog flest medaljer, spelen var de mest storslagna dittills och olympiaden till och med förbättrade Tysklands image hos många i omvärlden. Propagandamaskineriet – Goebbels – hade lyckats. Hitlers favoritfilmmakare Leni Riefenstahl producerade olympiadens propagandadokumentär, Olympia, vilken kom att skapa många av sportfilmandets tekniker, som vann första pris i Venedigs filmfestival (Riefenstahls tidigare propagandafilm Triumph des Villens, Triumph of the Will, om nazistpartietets kongress i Nuremberg 1934, vann även den pris i Venedig).

Även för icke-arierna i Tyskland måste spelen ha setts som en liten tidsfrist av relativt lugn (innan stormen). I vilket fall kan en parallell dras till Muhammed Alis uttalande om att Viet Cong aldrig diskriminerade honom. Den svarte amerikanen Jesse Owens vann sammanlagt 4 guldmedaljer i sprint och längdhopp. Det råder oklarheter om ifall Hitler skakade hand med idrottsfenomenet eller inte, men paradoxalt nog var Owens och andra icke-ariska atleter under OS-veckorna fria att utnyttja Berlins allmänna faciliteter såsom restauranger, barer och kollektivtrafik – vilket de inte kunde hemma i USA. Dessutom blev Owens mycket omtyckt av tyskarna under OS som ville få autografer och jublade varje gång han äntrade stadion – en stark kontrast mot diskrimineringen som amerikanerna mottog honom med.

Läs vidare: Det amerikanska förintelsemuséets online-utställning om Förintelsen i allmänhet och Hitler-OS i synnerhet är lika fascinerande som skrämmande. Till exempel Albert Speers modell över en permanent olympisk arena att hålla alla framtida OS vittnar om nazisternas fasansfulla ambitioner.

Vad kommer framtida olympiska spel föra med sig för politiska aktioner? Är bojkotternas tid över för alltid eller lever vi bara i någon slags mellanera? Kommer vi skonas från fler terroristattacker i OS-sammanhang eller kommer vi till och med tvingas ställa in något på grund av extrema hotbilder? Den som lever får se – men tills dess: heja på Tre Kronor, detta vårt monarkistiska lag!

av Tim Isaksson