Ett sommarminne

Klockan klämtar, 04.55 står det med digitala siffror på min mobil. Hela kroppen vill att jag åter somnar om men jag vet att om jag gör det kommer jag inte vakna än på flera timmar. Sätter mig på sängkanten, greppar tag i de blå arbetsbyxorna som hänger över stolen jag använder som nattduksbord. Jag reser mig upp för att knäppa byxorna och tar sedan tag i tröjan som hängt under byxorna på stolen. Medan jag går ut genom dörren från mitt rum trär jag på mig tröjan.

Av: Fredrik Sundqvist

Jag går upp för trappan och in i köket, tar fram min matlåda; två äpplen och påsen med mina färdiggjorda skinkmackor. Jag tar ut två av mackorna och låter de andra två ligga kvar. Medan jag knaprar i mig smörgåsarna smuttar jag på ett glas vatten och skummar igenom nyheterna på min surfplatta. När jag ätit upp packar jag ner allt i väskan och går ner och borstar tänderna. På vägen ner till badrummet stoppar jag in hörlurarna i öronen och sätter på slutet av P3-dokumentären om svensken i Bolivia som jag inte hann lyssna klart på dagen innan.

Precis som alla andra dagar i veckan stoppar jag in nyckeln i ytterdörren kl 05.05 för att strax efter hoppa upp på cykeln för att cykla den 3 km långa vägen till kommungränsen mellan Göteborg och Kungsbacka (en absurd kommunal kollektivtrafikspolitik tvingar mig till denna cykeltur varje morgon då 3 km inom Kungsbacka kommun är dubbelt så dyrt som 40 km inom Göteborgs kommun).

Klockan är 05.20 när jag låser fast cykeln i den nergångna cykelparkeringen. Jag knallar långsamt bort mot den nerklottrade busskuren bakom Snipens pizzeria. Kl 05.25 kommer Blå Express-bussen med sluthållplats Jonsered in på busshållplatsen från den väg jag just cyklat, som vanligt känner jag en liten ångestkänsla av vetskapen att jag skulle kunnat skita i att cykla om prisläget var ett annat. Precis när jag slagit mig ner i bussen når till sist dokumentären sitt slut. Jag plockar upp min mobil och kollar igenom Sveriges radios arkiv av sommarprat, och landar på den svenska Paralympicssimmaren Anders Olssons program.

05.45 rullar bussen in på Marklandsgatan där jag hoppar av för att stiga på nästa buss. Jag går med tunga steg bort till andra sidan av hållplatsen och tittar upp mot skärmen som visar bussarnas ankomsttider, 13 minuter kvar tills 185:an skall anlända. Med en suck slår jag mig ner på en av bänkarna.

Medan jag sitter där anländer mer och mer folk. Där är några andra studenter som likt mig jobbar över sommaren och där är han med ölmagen som trycker ut hans tröja så mycket att magen syns inunder. När det är 5 minuter kvar tills bussen skall gå anländer som vanligt han med sandalerna som är ungefär 2 cm för stora vilket ser väldigt udda ut. Jag vet att han står där och väntar på att hans vän, gubben med jeansjackan skall anlända så att de med sin breda göteborgska kan snacka fotboll och öl. Jag minns första gången jag såg dem, min första tanke var då GAISare, vilket jag med tiden fått bekräftat.

Bussen glider in på perrongen, jag reser mig upp och känner en sval vindpust och kramar då om mig själv för att värmens skull. Som vanligt går jag till dörren näst längst fram där jag stämplar busskortet och slår mig ner på den ensamma stolen direkt till höger. Jag sluter ögonen för att få en liten powernap men jag märker att kroppen inte kan somna in ens för en sekund. Genom Frölunda och över Elfsborgsbron och vidare ut på motorvägen bort mot Torslanda färdas bussen. 6.07 står det på klockan när bussen öppnar sina dörrar på den första av 5 busshållplatser runt den stora parkeringen utanför Volvo Personvagnars fabrik. Jag går av och knallar på trötta ben bort över parkeringen i riktning mot en av grindarna som leder in på fabriksområdet. Jag drar mitt kort i maskinen som registrerar att jag stämplat in och inleder sedan färden genom den halvt nedsläckta fabriken. När jag nästan är framme vid trappan upp till lunchrummet slås alla lampor på. Då vet jag att klockan är 6.15 och det är 15 minuter kvar till dagens produktionsstart. Väl i lunchrummet morsar jag på mina kollegor medan jag lägger in min mat i kylskåpet för att sedan ta en kopp nybryggt kaffe, dagens räddning. I några trötta minuter förs kort kallprat om de nya modellerna och om nyheterna i dagens Metro. Så sakteliga börjar rummet avfolkas då personalen går bort till sina banor för att sätta igång med dagens arbete. Precis som alltid lämnar jag rummet kl 6.25 vilket ger mig  lagom med tid för att gå bort till bana 1:2, där jag spenderar mina dagar, och för att göra den formalia som måste göras innan klockan klämtar och bandet startar.

Resten av dagen fortlöper i en slentrianmässig psykos där alla gör sina standardiserade moment på varje enskild bil som passerar förbi dem på bandet. Hela dagen styrs av den stora dånande klockan som signalerar dagens alla raster och dagens slut. Åtta gånger per dag dånar den; först produktionsstart sedan signalen för frukostrasten kl 8.30, tredje gången samma rasts slut kl 8.50. Lunchrastens start kl 11.00 är nästa som följs av dånet kl 11.40 då lunchen är slut. Eftermiddagen avbryts först kl 13.24 för en 12 minuter lång paus lagom för en pisspaus och en fruktstund. Kl 15.24 ringer klockan för sista gången då kvällsarbetarna kommer och avlöser oss på dagskiftet.

Var dag är den andra lik när det kommer till arbete på industri. Livet man har som industriarbetare är väldigt olikt de liv vi studenter lever. Medan vårt liv som studenter är lite Carpe Diem: en öl på tisdag ”just because”, föreläsning två timmar efter lunch, kanske plugga lite på eftermiddagen… om man pallar, så är Volvoarbetarnas liv betydligt mer uppstyrt och organiserat. På Volvo är varje arbetares dag planerad in i minsta detalj, varje moment är perfekt utstuderat och varje minut är kalkylerad vilket sätter sina spår på människorna som jobbar där. Kontrasten är enorm och jag är glad över att ha fått uppleva det innan denna, enligt göteborgare, nobla arbetsform helt försvinner från vårt land! Så vad tror ni egentligen de olika livssituationerna ger för prägel på livet och människorna?

Industrin och varvet är lite utav hjärtat för den göteborgska kulturen och självbilden. De står för hederligt arbete, för stolthet och för solidarisk gemenskap, saker som är grundläggande för den generella göteborgarens värdegrund. Den typiske göteborgaren är en härdad arbetare och medborgarnas självbild är färgad av stoltheten över varvet och industrin. Men förändringens vind håller på att komma även till denna stad. Varvet är inte samma arbetsplats som det en gång var, de är mindre och är idag mer eller mindre marginaliserade arbetsplatser räknat till antalet arbetstillfällen de generar. Industrin är på utdöende, både som en följd av nya ägarstrukturer och växande arbetsmarknader i så kallade ”låglöneländer”. Frågan är hur många år till Volvo Personvagnar kommer ha en fabrik i Göteborg! Och vad händer med staden Göteborg, dess invånare och dess självbild om det som anses ha format staden och dess invånare till det de är i dag försvinner? Kommer staden dö ut rent ekonomiskt? Kommer personerna förändras från goa pratglada arbetargubbar till trista byråkrater med kontorsjobb? Kommer staden och dess invånare alls kännas igen? Vad tror ni?

Av: Fredrik Sundqvist