För två veckor sen inleddes ett nytt kapitel i relationerna mellan Väst och den muslimska världen – eller? Har verkligen hela ”den muslimska världen” rest sig upp mot Väst? Ett Väst som i sin tur inte gjort något fel? Islam i blickfånget var temat för Panoramas senaste pappersnummer och detta följs härmed upp av en kritisk synpunkt på vår tids så kallade ”muslim rage”.
Av: Tim Isaksson
De så kallade ”spänningarna mellan Väst och Islam” är minst lika stora som någonsin förut får vi höra dag ut och dag in. Med startskott elva år efter vår tids kanske mest formativa dag ser vi återigen kaotiska protester och våldsdåd framprovocerade genom spridningen av ännu en oerhört kränkande Muhammed-avbildning. Tjogtals av demonstranter har dödats i sammandrabbningar med polis och efter attackerna mot de amerikanska ambassaderna i Libyen, där ambassadören J Christopher Stevens och tre andra amerikaner dödades, och Egypten för två veckor sedan och de efterföljande attackerna mot ambassader i ytterligare tjugo länder, har många västerländska stater mångdubblat säkerheten vid sina beskickningar i länder med muslimska befolkningar. Inte minst efter den franska satirtidningen Charlie Hebdos publicering av en ny muhammedkarikatyr förra veckan (efter att i fjol namngett profeten som gästredaktör i ett av sina nummer) sägs missnöjet, hatet och därmed hotet mot västerlänningar bara öka och öka. Saken görs inte bättre av att organisationen Stop Islamization of America lanserar en proisraelisk reklamkampanj med budskapet ”In any war between the civilised man and the savage, support the civilised man. Support Israel. Defeat Jihad”. Kampanjen stoppades i Washington och tillfälligt i New York av vad som kan misstänkas vara myndigheters rädsla för repressalier eller order ovanifrån och i den följande debatten är vissa av beslutets påhejare beredda att offra delar av yttrandefriheten, så helig inte minst i USA – så känsligt är ämnet. Ändå kan vi inte sluta fascineras av och efterfråga mer rapportering om exempelvis den koranbrännande pastorn Terry Jones (vars handlande åtminstone indirekt bedöms vara orsaken till den svensken Joakim Dungels död på FN-ambassaden i Mazar-i-Sharif, Afghanistan, 1 april förra året), och Jones i mångt och mycket raka motsats Lars Vilks, som bara för någon månad sen återigen hamnade i blåsluften p.g.a. av sin medverkan som debattör på ett extremistkonvent med tydlig antimuslimsk prägel, också det i USA. Kanske är det med rätta som vi ger denna stora plats i det offentliga rummet åt diskussioner vars agenda i hög grad sätts av ”fienden” på högerkanten, kanske inte. Det är precis som 2010 års debatt om att rapportera om Sverigedemokraternas utspel eller inte. Den frågan är allt annat än lätt men poängen är att diskussionen om de påstått så stora slitningarna mellan ”Väst” och ”den muslimska världen” är, som uttrycket går, levande och sparkande.
Inget kan vara enklare än att populistiskt negligera all inomreligiös variation till fördel för en lösnummersäljande och klickattraherande förenkling, men hur väl stämmer denna?
Vad som fortgående utmålas av västerländsk media är att alla muslimer är djupt kränkta och fylls med mord i sinnet av enbart vetskapen om att en film som ”Innocence of Muslims” har producerats. Hur många som egentligen har sett filmen eller tänker se den eller känner någon som sett den eller ens bryr sig om den är irrelevant, verkar det som. Vi får oss serverade en nidbild som påstås vara allmängiltig eller i alla fall knappast förnekas vara det. Att det nu har blivit allmänt känt att filmen gavs sitt claim to fame genom ett egyptiskt tv-program producerat av de djupt konservativa salafisterna med just avsikten att så split analyseras inte vidare i mainstream-media; att en otrolig minoritet i Egypten och framförallt bland muslimer som helhet använder en svår, känslig tid för att sprida våld och begagna sig själva politisk makt går många helt förbi p.g.a. medias uppenbara önskan att spela salafisterna m.fl. rakt i händerna. Varför? För att deras egna mål på kort sikt råkar sammanfalla med dessas. Inte heller nämns det särskilt mycket att de som låg bakom attacken i Libyen var en osanktionerad milis, en högerextrem faktion utan brett folkligt stöd som vill utnyttja ungas förvirring i den oklara situationen i post-Kadaffi-Libyen för att störa demokratiska framsteg, eller att sådana olagliga miliser nu efter attacken avväpnas inte minst tack vare stora demonstrationer emot väpnade milisgrupper i Benghazi och då särskilt den milis som sägs ligga bakom attacken mot den amerikanska ambassaden. Eller att samma demonstranter bad om ursäkt för den i allmänhet omtyckta ambassadörens död, vilket de gjorde inte bara utav uppriktig sorg utan även för att de förstod att det finns en stor risk att muslimer överlag snarare än bara extremisterna skulle påläggas skulden i västvärldens allmänhets ögon.
Att dessa skygglappar fästs på oss alla genom vår mediakonsumtion är djupt problematiskt. Istället skulle vi behöva våga stiga utanför våra comfort zones och ställa oss frågan om muslimer världen över verkligen är så homogena som de tycks vara på tv-bilderna och utrikessidorna. Med anledning av förra veckans Newsweek-omslag, ett foto på två upprörda, traditionellt klädda muslimska män med den minst sagt feta rubriken ”MUSLIM RAGE”, ställde sig den globala, solidariska onlinegräsrotsorganisationen Avaaz just denna fråga. På sin hemsida undrar de hur mycket vrede gemene muslim egentligen känner, eller mer precist vem det är som egentligen protesterar så våldsamt och vem som ligger bakom protesternas spridning. Precis som ett fåtal andra kloka organisationer och skribenter försöker de sprida en mer balanserad bild av händelserna med avsikten att motverka den så oerhört kontraproduktiva och obalanserade mediabevakningen. ”Muslim rage”? Prova ”mildly annoyed but largely indifferent Muslim”. Flera invändningar mot påståendet att vreden har tagit fäste över alla muslimer presenteras. Dessa är omöjliga att styrka fullständigt men ändå illustrativa nog för att sätta protesterna i ett helt annat ljus: den stora lejonparten av protesterna har varit fredliga, vissa fynd tyder på attentatet mot ambassaden i Libyen kan ha varit planerat redan innan filmen gjordes känd, de flesta dödade är demonstranter som dödats av polis och de allra flesta både västerländska och muslimska ledare har fördömt både filmen och de våldsamma reaktionerna. För att vidare driva sin poäng exemplifierar artikeln sen med att påven när spänningarna var som värst som planerat besökte Libanon och där höll en predikan (landet har drygt 40 procent kristna). Denna besöktes av Hizbollah-ledare, vilka sedan uppmanade till religiös tolerans. Den viktigaste poängen av dem alla är dock att uppskattningar får totalsiffran för antalet muslimer till mindre än en procent av världens muslimer.
Inget kan vara enklare än att utmåla en 1,6 miljarder människor stor folkgrupp som inget annat än en viljelös klump som blint lyder en sagofigurs fossilgamla infall, men vad blir konsekvenserna?
På Debatt i SVT den 16 september i kontexten invandring till Sverige kunde Jimmie Åkesson inte motstå (minut 30) att stoppa händerna i kakburken. Sin tes om att det svenska samhället, vilket han vägrade definiera, i alltför hög grad låter sig påverkas av Islam kopplade han naturligtvis till protesterna. ”Vi har en aktuell debatt nu igen då kopplad till yttrandefrihet där västvärlden står då emot den här problematiken som finns inom islam kopplad till att man inte får avbilda Muhammed och så vidare. Den problematiken har vi sett i Sverige, där då vår del av världen kapitulerar inför krav från den muslimska världen”. Det är uppenbart att Åkesson inte har någonting emot rådande mediaexponering av protesterna. Faktiskt går han längre än många andra bedömare: inte bara är den västerländska yttrandefriheten hotad av muslimers religiösa sensibiliteter – den är redan inskränkt. Vi lider redan av detta. Vi har redan fått betala ett högt pris för att vi har öppnat upp våra dörrar för den muslimska invandringen/lycksökningen/parasitismen, menar Åkesson. Inte bara vidmakthåller han att det är på detta vis, utan vad han framförallt ger intryck av är att detta är alla muslimers fel. Varenda en.
Antropologen Sarah Kendzior vid Washington University in St Louis ger på Al-Jazeera en detaljerad redogörelse för hur nyhetsrapporteringen och Åkesson-dylika utspel förstärker stereotyper om muslimer som våldsamma genom att förminska en komplex uppsättning orsaker för ambassadattackerna till vreden och indignationen hos en formlös massa. Efter att ha serverat flertalet exempel på tanklöst användande av frasen ”the Muslim world” från bl.a. New York Times, AP och Washington Post presenterar hon ett kraftfullt case om varför vi måste göra oss av med den. Egentligen handlar det inte om mer än sunt förnuft. Lika lite som västvärlden, vad det nu är, kan dras över samma kam kan så göras med ”mellanösternvärlden”. De vansinnesdåd som tyvärr får sätta agendan har alla utförts av extremister. Ändå framställs enskilda fanatikers terror som den kollektiva viljan. Visst är det förståeligt att detta blir allas vår initiala reaktion: det var bara sex månader sen en ensam islamistisk galning attackerade och dödade judar i Toulouse (och franska soldater i Toulouse och Montauban) Frankrike, och det var inte längre tillbaka än december 2010 som SÄPO tillsammans med sin danska motsvarighet stoppade vad som hade blivit ett enormt hämndattentat mot muhammedkarikatyrernas främsta fanbärare, Jyllands-Posten. Längre tillbaka har vi diskoteksprängningen på Bali, med många fler. Som bekant var många också oerhört snabba med att dra slutsatsen att det bakom de ofattbara terrordåden i Norge måste ligga islamister (eller kanske muslimer – var gränsen numera går dem emellan suddas för sådana betraktare ut allt mer). Trots att fakta visar oss att det är fanatiker det handlar om, precis som Breivik och andra icke-muslimska terrorister, beskriver vi aldrig de senare som exempelvis ”kristna” terrorister eller ens underkategorier till denna historiskt sett minst lika terrorfrämjande religion (som kristendomen ju måste ses som om vi använder samma måttstock). Vi måste inse att det är fanatiker det handlar om. Det är bara fanatiker som inte är kapabla att ignorera ens lilla minsta sak, minsta lilla övertramp. Det är bara fanatikern som blir rasande av att se en Muhammed-filmen och det är bara fanatikern som får för sig att göra denna film.
Inget kan vara enklare än att utan en tillstymmelse till statistisk signifikans projicera ett fåtal individers egenskap på en mångfacetterad världsreligions alla utövare, men varför skulle vi vilja göra så när vi har verkliga problem att ta itu med?
Helt klart är det så att en stor andel av världen muslimer känner vrede. Vem hade inte gjort det när ens profet/idol/förebild/mentor vanhelgas? För många muslimer är religion inte en privat affär utan någonting som definierar deras identitet och guidar deras liv – förväntar vi oss verkligen att ett angrepp på deras tro kommer tas emot som en mild irritation snarare än som ett hugg rakt i hjärtat? Kan vi verkligen klandra dem? Allt detta betyder dock inte att en stor andel muslimer nickar gillande till våldsdåden. Långt ifrån. Tyvärr finns det emellertid fanatiker i alla samhällslager, även bland makthavare som borde veta långt bättre. I Pakistan (ett av många länder där stormningsförsök av ambassader har gjorts och där amerikanska regeringen nu har köpt tv-tid för att sända uttalanden från president Obama, utrikesminister Clinton och amerikaner på gatorna) yttrade landets järnvägsminister ett galet erbjudande: 100 000 dollar till den som dödar upphovsmannen bakom filmen. Ett uttalande som man kan argumentera väcker lika stort anstöt som filmen i sig och som även kan tolkas som ett budskap riktat tillbaka mot den egyptisk-amerikanske upphovsmannen Nakoula Basseley Nakoulas ”beskyddare”, amerikanska regeringen. Järnvägsministerns handlande är fel på så många plan. Därför är det viktigare än någonsin att inte tolka det som ett tecken på alla muslimers åsikt i frågan. Det bör snarare ses som en enskild galnings förvirrade bild av vad som är acceptabelt i ett internationellt samfund, som ett uttryck för (eventuellt korrumperande) finansiärers pengatyngda önskningar eller som en politisk strategi för att desperat söka stöd hos vissa väljargrupper. Inte som någonting att oreflekterat sprida vidare i ett sken av att ett lands alla 175 miljoner muslimer ställer sig bakom honom.
Den stora majoriteten av vår art stödjer inte extremism eller hat utan vill mest av allt ha en värld av fred, ärlighet och tolerans. Den stora majoriteten människor har dessutom mycket viktigare problem att ägna sin uppmärksamhet åt än fåtalets idiotiska nycker, obskyra ideologier och illegitima maktanspråk, och de har mycket större farhågor vid horisonten (t.ex. klimatförändringar, stigande energi- och matpriser, att hitta ett arbete) än vad denna artikel tar sin grund i. Är någon arg på oss i Väst är de det med största sannolikhet för att vi utnyttjar dem utan att skänka hjälp i verkligt betydelsefulla mängder i gengäld – se bara på inbördeskriget i Syrien. Det kanske inte riktigt är tillämpligt på Sverige i lika hög utsträckning som på USA och andra länder, men mycket kritik, särskilt från syrier själva, har väckts kring hur det kan vara möjligt att västerländsk media ägnar mer uppmärksamhet åt ett sunkigt YouTube-klipp och de kanske därav resulterande runt hundra dödsfallen på två veckor, än vad de rapporterar om Syrien, där fler människor än så dödas varje dag. Prat om ”Muslim Rage” förvärrar bara situationen och tendensen att fokusera på någon slags enhetlig muslimsk värld snarare än att se partikulära problem i partikulära länder gör världen långsynt. Vill vi undvika eller underlätta stora konflikter i världen i framtiden är det med frågorna utan religiösa förtecken vi behöver arbeta och vi måste göra det tillsammans och med stor känslighet för vår arts inneboende mångfald och komplexitet.
Inget kan vara enklare än att fastna för rapportering av galningarnas göromål, men bör vi kanske istället rikta kamerorna mot oss själva och vår vardag?
Jag skulle nu vilja vända på debatten och fråga: hyser vi i Väst som kollektiv mer motstånd och aggression mot muslimer än vad de som kollektiv gör mot oss, särskilt sen 9/11? Är inte vi lika lättretade, tyder inte de främlingsfientliga partiernas uppgång överallt i Europa och USA på det? Kanske är inte heller vi bästa kompisar med yttrandefriheten, se bara hur selektivt Frankrike tillämpar den i och med att alla demonstrationer förbjöds efter Charlie Hebdos publicering? Kan det vara så att det inte bara är salafister och muslimska inhörnade milismän som framställer relationen mellan muslimer å ena sidan och amerikaner och européer å andra sidan som att vara i upplösningstillstånd?
Jag vill gå in särskilt på det senare och framlägga en tes om att framtoningen är vald med syfte att spä på konflikterna. Jag menar inte att detta skulle vara någon slags konspiration. Det är definitivt möjligt att någon västerländsk makthavare någonstans har ett sådant ont uppsåt, men i mediernas fall tror jag snarare det handlar om en slags generell avspegling av samhällsstämningen, ett aggregat av vanliga människors attityder, rädslor och förutfattade meningar. I filosofen Slavoj Žižeks bok Living in the End Times från 2010 finns en passage (s. 97) som kan ge oss en vink om vad denna icke-konspiration i så fall skulle kunna bero på, på ett övergripande plan:
”But why this rise of religiously (or ethnically) justified violence today? Because we live in an era which perceives itself as post-ideological. Since great public causes can no longer be mobilized, since our hegemonic ideology [of global (laissez-faire) capitalism] calls on us to enjoy life and to fulfill ourselves, it is difficult for the majority of humans to overcome their revulsion at torturing and killing other human beings [which existing power structures need to perform in order to be maintained and enlarged]. Since the majority are spontaneously ’moral’ in this way, a larger, ’sacred’ Cause is needed, which will make individual concerns about killing seem trivial. Religious or ethnic belongings fit this role perfectly.”
Žižek skriver inte detta i kontexten islam vs. Väst, men förutom insikten citatet i sig skänker kan placeringen av det ändå vara av intresse för oss. I boken jämför han nämligen vår arts kollektiva respons på dagens ekonomiska kris (en apokalyps i görningen menar han) med de olika stadierna av sorg. Citatet återfinns i kapitlet om vrede (som i övrigt handlar mycket om kristendomens våldsamma tendenser), där även det följande går att läsa (s. 130): ”The standard ideologico-critical view of religious faith, that today it has more to do with capitalist business (the organized selling of faith), should also be turned around: not only is religious faith part of capitalism, capitalism is itself also a religion, and it too relies on faith (in the institution of money, amongst other things)”. Kopplingen mellan religiös kamp och vårt ekonomiska system är alltså enligt Žižek inte bara väldigt stark utan t.o.m. essensmässig, vilket kan tolkas som att när det går dåligt för den ena måste detta upphävas av den andra: när vi befinner oss i en ekonomisk kris behöver vi komma på fötter igen på det enda sättet vi vet hur – expansion. Krig. Detta kan vi legitimera enklast genom vår ovan nämnda ”larger, ’sacred’ Cause”, nämligen anspelning på religion. Denna tankegång är spekulativ, javisst, och att något sådant skulle kunna uppstå till stor del av sig självt så att säga kan tyckas vara osannolikt. Det kanske inte heller är någon nyhet att ekonomiskt svåra perioder leder till konflikter alldeles utan att de på något sätt är undermedvetet önskade eller subtilt underlättade. Ändå är det värt att tänka på både den eventuella kopplingen till den ekonomiska krisen (som bidragande förklaring för både de våldsamma protesterna i sig och rapporteringen därom) och därmed försöka se igenom denna koppling, och på att vissa medvetna såväl som omedvetna intressen eller fördomar skapar en efterfrågan på simplifieringar av verkligheten och i förlängningen därmed skapar konflikt. Ytterligare en sak värd att kontemplera i detta sammanhang är då varningar så som de i Naomi Kleins bok The Shock Doctrine om de stora kapitalistiska möjligheter som uppenbarar sig för storföretag och skrupellösa individer i tider och på platser av kris och konflikt. De konspiratoriska undertonerna gör sig här påminda igen, men hur otänkbara är de egentligen? Vi har en skyldighet att åtminstone väga in sådana ingivelser innan vi ensidigt accepterar onyanserade beskrivningar av över en femtedel av planetens människor i ett brett penseldrag eller snabbt tangenttryck. Det handlar om källkritiskt sunt förnuft.
Inget kan vara enklare än att måla upp ett krig om yttrandefriheten, men betänks de neokolonialistiska aspekterna av detta tillräckligt?
När vi kontemplerat allt detta, diskuterat det med varandra och naturaliserat insikterna vi väljer att tro på, kan vi inte då komma överens om att vår kristna tideräknings tredje millennium hittills präglats av alltför mycket intolerans, hat och orättvis behandling gentemot våra muslimska bröder och systrar, och vice versa? Har vi inte haft tillräckligt med nedvärderande homogeniserande utsagor nu? Kan vi inte bara vända blad och blicka framåt som de upplysta människor vi borde vara vid det här laget? Tyvärr verkar utsikterna för detta mörkare än – ja, kanske – någonsin. Vissa fruktar att allt som nu pågår kommer utmynna i ett nytt världskrig efter Huntingtons modell om The Clash of Civilizations. Vad jag fruktar är just den fruktan – och den till synes oemotståndliga men för mig oförståeliga viljan att leka med elden i en värld man betraktar som svartvit.
Det är emellertid inte bara den farliga leken som kan föra oss ner i fördärvet. Även i mer oskyldiga kommentarer som söker föreskriva – ordinera – attityder och beteende åt muslimer döljer sig djävulen i detaljerna. Vi bör vara försiktiga i vår iver att ”ge goda, oemotsägliga råd” och exportera fysiska eller administrativa samhällsstrukturer (med mer eller mindre neokolonialistiska medel). Den stora husguden inom postkolonialismen som samhällsvetenskaplig skola är Edward Said. Redan i sin bok Orientalism från 1978 beskriver han hur västerländska världsuppfattningar fortfarande är baserade på idéer som var vitt spridda under kolonialismen och särskilt genom sin fortsatta spridning (som spårämnen eller centrala ideal) i texter och visuella källor skapar våra kunskaper om ”orientaliska” platser och därmed formar vårt beteende i relation till dessa. Denna iakttagelse håller fortfarande. Särskilt fokus lägger Said på att Väst lyckades rättfärdiga styret över sina kolonier genom att utmåla dem som i stor nöd och behov av västerländsk vägledning och förvaltarskap. Att mediarapportering och politikeruttalanden indirekt tillskriver behov av modernisering (yttrandefrihet, separation av kyrka och stat, jämställdhet, ekonomisk utveckling efter samma gamla mönster m.m.) på så många av världens länder är via Said alltså en direkt parallell till vår misstanke ovan om att det kan finnas dolda (till och med för oss själva) agendor bakom att utmåla alla muslimer som fyllda av vrede och som fanatiska ordagranna tolkare av koranen.
Ivern att ”ge råd” kan också kopplas till att yttrandefriheten i debatten om filmen verkar ha åberopats minst lika mycket som en värdegrund muslimer genast måste acceptera, som den har åberopats som försvar för filmens existensrätt. Till vilken grad det är oproblematiskt att uppmuntra någon annan till att införa yttrandefrihet är en svår diskussion, för även om jag självklart är för yttrandefrihet (jag är t.ex. inte emot avbildningar av Muhammed – varför skulle inte ickemuslimer få avbilda en karaktär/person utan betydelse för dem? – men varför behöver vi göra sådana avbildningar, sådana kränkande karikatyrer?) är det ett koncept vars tolkning aldrig är långt borta från godtycklighet, och som bör introduceras till länder som står utan denna vackra princip genom goda exempel som t.ex. den enorma fördel det är för ett land att ha en fri press, snarare än som en halvtaskig form av ursäkt för ett dåligt beteende där ansvaret för vilket ändå till viss del måste sägas ligga på samhället i stort. Precis som en one-liner levererad med finess och precis rätt accentuering slår mycket hårdare mot smilgroparnas immunförsvar än vad den taffliga prestationen från en oinspirerad b-skådis lyckas med, spelar yttrandefrihetens transportmedel alltså en stor roll för slutresultatet alldeles oavsett ifall lagen på pappret är exakt densamma. Tyvärr har leveransen av yttrandefrihet hittills allt för ofta skett med avdankad desperation snarare än med utopisk, passionerad rollprestation så stark att den med omedelbar verkan blir en allmänt accepterad, vedertagen verklighet. Genom de senaste veckornas nyhetsrapporterings visuella och textuella val ges den saidianskt beskrivna skadliga kraften mer livsglöd, och det är förbannat onödigt. ”Support the civilized man”? Ett textboksexempel på uppmaningen att muslimer behöver civiliseras. Risken, inte bara på lång sikt, är att neokolonialistiska mekanismer i än högre grad kommer känneteckna relationerna (ett i sig tråkigt ord för att beskriva samexistens på en ändå ganska liten planet) mellan människor i väst och muslimer. Vi vet vart det har fört oss förr.
Inget kan vara enklare än att låta klassens clown fortsätta ta oproportionerlig plats, men bör vi inte istället tysta den genom kärlek, svalda stoltheter och en yttrandefrihet som respekteras – verkligen respekteras – av alla?
Låt oss i varandra från och med nu försöka se mindre av Saids ”The Other” och mer av vår arts uppenbara ”The Same”; yttrandefriheten finns till för att fira olikheten men kan och bör samtidigt vara en kraft som binder oss samman. Att gå samhällsfrånvända minoriteters ärenden under dess baner hjälper oss inte i den strävan. Någonstans måste vi hitta medelvägen som anslår allas rätt till det offentliga rummet men som samtidigt inte blir ett verktyg för att förvanska detsamma genom att oproportionerligt utrymme skänks åt den som inte kan mycket mer än att skrika högst. Detta bör inte ske i första hand juridiskt utan genom transparent debatt och välvilja där vi lyssnar till envar och där vi väntar med att döma tills vi undersökt alla omständigheter, och som sagt bör det ske med rätt transportmedel. Kanske handlar alltså debatten vi just nu bör föra inte om bristen på yttrandefrihet i muslimska länder utan om bristen på verklig kommunikation och interaktion i alla andra frågor. Om vi går den vägen kommer utrymmet att utnyttja yttrandefriheten för kontraproduktiva ändamål till slut självdö och alla de framtida muhammedkarikatyrer som utan tvekan kommer produceras möta det öde de förtjänar: yttrandefrihetens nära besläktade motsats, valet att låta tystnad råda. Väljer vi att inte svara på de sen kvarvarande fanatikernas rop efter uppmärksamhet kommer de till slut välja att inte längre ropa. (Detta är inte samma sak som att fruktlöst försöka tiga ihjäl Sverigedemokraterna och deras likar utan ett väldigt långsiktigt arbete som tar debatten i varje steg.)
Jag är av uppfattningen att alla muslimer behöver nyansera sina uppfattningar om västvärlden och vara beredda att ta efter vad vi gör bättre, t.ex. jämställdhet och kvinnans rättigheter, och även tolerera att icke-muslimer på olika sätt och med högt i tak diskuterar islam – men i så fall måste även alla vi västerlänningar (och asiater, afrikaner och sydamerikaner) vara beredda att visa muslimer samma respekt, inte minst genom att fortsätta att med kritiska ögon inspireras av och bidra till den arabiska våren (åstadkommen i många fall emot västvärldens kortsiktiga intressen) snarare än att börja prata om en arabisk höst. Vi skulle dessutom med förtjänst också kunna anamma den vilja att be om ursäkt och förståelse som några kloka, med rätta bekymrade muslimer visade i Benghazi – en praktik jag hoppas blir kutym resten av det tredje/andra/sjätte/femte millenniet.
Inget bör vara enklare.
av Tim Isaksson
4 kommentarer
Kommentarer är stängda.