Den 30 oktober arrangerades konferensen ”Efter Rio +20 – hur skapar vi en hållbar framtid globalt och lokalt?” på Malmö högskola. Trots att hans föredrag var dagens första kan Kenneth Hermele, humanekolog och tillhörande en ytterst liten minoritet bland världens ekonomer, ses som dagens spindel i nätet då han vävde samman programpunkterna och tillgodosåg rätt belysning utifrån vilken all den övriga problematik som lades fram bör beskådas: skillnaden mellan miljöekonomi och ekologisk ekonomi. Panorama fick efteråt även en lång pratstund med Hermele.
Av: Tim Isaksson
Konferensens huvudarrangör var Malmö stads initiativ Globala Malmö och medarrangörer var förutom högskolan hela fem andra aktörer: Lunds kommun, Lunds Universitet, Hållbar utveckling Skåne, Institutet för hållbar stadsutveckling och Region Skånes miljövårdsfond. Tillsammans med den stora diversitet som deltagarna uppvisade – allt från studenter och andra civilister till kommuntjänstemän och amerikanska professorer – illustrerade denna mängd aktörer tydligt att det lokala miljöarbetet åtminstone inte saknar engagerade människor, vilket var ett av dagens genomgående teman och återkom gång på gång framför allt gällande (hållbara) städer. Städer världen över har nämligen bl.a. redan tagit på sig att göra större utsläppsminskningar än vad nationalstaterna har, och inom Local Governments for Sustainability (ICLEI-nätverket), Mexico City Pact och C-40-nätverket sägs det hända bra mycket mer än på mellanstatlig nivå. Detta eftersom policyändringar på stadsnivå är mycket mer konkret och för att det kortare steget från beslut till implementering – politiker till medborgare – leder till mer flexibilitet, dynamism och mycket mer energi. Därför kan arbetet på stadsnivå också ta täten och inspirera och leda nationalstaterna framåt, för de är naturligtvis de viktigaste aktörerna oavsett om städerna visar mer framåtanda eller ej. Ett problem som diskuterades var att Världsbanken inte kan gå direkt till städer utan måste gå via nationer, vilket leder till att initiativ på stadsnivå som är mer ambitiösa än regeringen kvävs.
Under konferensen hölls fyra föreläsningar och fem väsensskilda workshops. Ett annat genomgående tema under dessa var den stora besvikelsen över Rio-konferenserna och klimatförhandlingarna. Bland annat riktades svidande kritik mot sommarens globala sammankomst (50 000 besökare) i Rio de Janeiro från WWF:s svenska delegat Carina Borgström Hansson. I kontexten av vår minskande biologiska mångfald och vårt växande ekologiska fotavtryck, med konsekvenser för ekosystemtjänster och mänsklig välfärd, berättade Borgström Hansson att det enda som kan kallas framsteg, eller åtminstone inte bakslag, är att skrivelserna om Sustainable Development Goals i alla fall inte togs bort och att förvaltningen av världshaven såg några ljuspunkter. Anledningen till att resultaten blev så magra var som alltid skärningen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer (en uppdelning som i sig är en av bovarna i dramat och därför är i stort behov av att nyanseras, som Sveriges chefsförhandlare vid Rio +20, Björn Andersson, senare under dagen argumenterade). Denna gång komplicerades förhållandet dessutom av konferensens stora lanserande av begreppet grön ekonomi, vilket hyllades av västvärldens delegationer men sågs på med skeptiska ögon från många utvecklingsländer. Misstankarna om att detta begrepp precis som ”hållbar utveckling” kommer kapas av kraftfulla intressen var stora.
Hermele i samtal med Borgström Hansson, WWF
Ett tredje övergripande tema för dagen var att se möjligheter istället för hot och problem. Kenneth Hermele var inne på samma spår och anknöt i början av sitt föredrag till vad kommunalpolitikern i Malmö Lari Pitkä-Kangas sagt precis innan: vad hade resultatet blivit om Martin Luther King istället hade formulerat sig som ”I have a nightmare”? Resten av föredraget målade dock upp en långt mer mardrömslik bild än vad det var drömskt, och anslöt framförallt till diskussionen om varför konferenser av Rios slag gång på gång misslyckas med att katalysera verklig förändring och till hur välmenande begrepp med miljöprofilering ofta kapas och blir hinder istället för konstruktiva verktyg för miljöarbete. Under den något missvisande titeln ”Varför älskar ekonomer tillväxt? Gör de?” talade Hermele nämligen om den avgrundsdjupa skillnaden mellan miljöekonomi, vilket är världens klart sett dominerande paradigm för att ekonomiskt analysera människans påverkan på och förhållande till naturen runtomkring oss, och ekologisk ekonomi. Hermele bekänner sig till den senare skolan och befinner sig därmed i en försvinnande liten minoritet, tyvärr – planetens alla arter skulle med stor sannolikhet gå en ljusare framtid till mötes om denna ekonomernas ”partitillhörighet” vore omkastad.
Enligt Hermele är miljöekonomerna trots optimismen de projicerar väldigt destruktiva, medan ekologiska ekonomer tvärtom ofta är pessimister men samtidigt betydligt mer sannolika att kunna skapa verklig förändring och reducera vårt ekologiska fotavtryck. Ekologiska ekonomer har en stark koppling till humanekologin (den undergren av ekologin som fokuserar på människor; en interdisciplinär studie av förhållandena mellan människan och hennes naturliga, sociala och byggda omgivning). Enbart detta faktum gör dem intuitivt i mångas öron bättre lämpade att agera förespråkare för miljö och natur, men vad är det egentligen för skillnad gentemot miljöekonomerna – vilka Hermele menar är ”intresserade av miljö på ett suboptimalt sätt”?
Till att börja med har de två grupperna olika ontologier, världsbilder, angående hur världen är beskaffad gällande bl.a. människans på piedestal upphöjda eller icke upphöjda plats i biosfären (normativt betoning) och den resulterande synen på ifall vi kan påverka planeten negativt i stor skala eller ej, men även om vi i så fall har kapaciteten att rätta till de problem vi ger upphov till eller ej (empiriska betoningar). I förlängningen leder de olika världsbilderna (men även mer banalapolitiska och ekonomiska incitament naturligtvis) till att de två grupperna har olika definitioner av hållbar utveckling och därmed kommer ge olika policyrekommendationer. Miljöekonomer har det utan tvekan mer politiskt bekvämt med sin svaga definition av hållbar utveckling där de tre hållbarhetsdimensionerna (ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet) tillsammans i en helhet ska vara hållbara, medan ekologiska ekonomer, med sin starka definition där varje enskild dimension måste vara hållbar för att vi ska ha en hållbar utveckling, har det betydligt svårare att få gehör för sina idéer.
–––– –––– –––– ––––
”Tillväxt är inget bra mått vare sig på välfärd eller på utveckling”
–––– –––– –––– ––––
De flesta politiker – och de flesta andra också, ska nämnas – föredrar den svaga definitionen eftersom den är mycket mer kompatibel med tillväxt. Detta tyder inte minst begreppet grön BNP på, där tanken var att samla hela samhällsutvecklingen i ett enda, monetärt mått som i sin reduktionistiska anda uppvisar hög utbytbarhet mellan hållbarhetsdimensionerna. Grön BNP illustrerar enligt Hermele några problem med miljöekonomiska perspektiv, och även om det inte riktigt räknas på längre (för tio–femton år sen visade det att Sverige är hållbart) lever tankesättet otvivelaktigen kvar, inte minst ibegreppet grön ekonomi. Hermele gav sen tre förklaringar till varför miljöekonomernas syn på tillväxt och hållbar utveckling är så älskad av politikerna, nämligen för att (1) politiker älskar att slippa välja: alltid win-win, aldrig trade-off; (2) den medger att vi har en växande kaka, vilket innebär att vi inte behöver ha några (alltför uppenbara) fördelningskonflikter; och (3) för att alla tänkbara politiska mainstream-målsättningar är förenliga – det är bara en fråga om tid.
Mer specifika skillnader mellan miljöekonomer och ekologiska ekonomer sammanfattas bäst i en tabell (vilken lånar fritt från Hermeles presentation):
Kort sagt kan det sammanfattas som att miljöekonomer ser miljön som visserligen allvarligt hotad men dock bara som ett av flera områden som måste rangordnas, medan ekologiska ekonomer ser miljöproblemen som den fysiska utgångspunkten och förutsättningen för ekonomin. För att nämna en aspekt är Hermele upprörd över att rättvisa står så lågt på dagordningen i klimatdiskussionerna. För att åtgärda detta vore ett första steg på vägen att gå från det produktionsbaserade måttet till det konsumtionsbaserade, då detta skulle öka ansvarsbördan hos utvecklade länder och minska den hos utvecklingsländer. Nu är det dock varken miljöekonomer eller ekologiska ekonomer som är den stora flaskhalsen i globala miljömöten som Rio-konferenserna, utan det är att politikerna saknar mandatet eller viljan att agera kraftfullt för miljön. När politiker väl ser till miljöorienterade ekonomers synpunkter, väljer de från hela tabellens palett utefter vad de vill och har nytta av – och politiker från rika länder väljer alltför ofta det orättvisa alternativet. Vad gäller klimatförhandlingarna identifierar Hermele de tre mest problematiska sådana valen. Det första är produktionsperspektivet, vilket uppfattas (och Hermele håller med) av länder som Kina, Indien och Brasilien som orättvist eftersom det är de utvecklade ländernas efterfrågan som drivit fram klimatförändringarna. Det andra är att räkna utsläpp per land istället för per capita, vilket vore det rimliga ur ett rättviseperspektiv. Det tredje valet är att utvecklade länder i så pass hög grad försöker bortse från sitt historiska ansvar – de rika länderna har bränt fossila bränslen mycket längre.
–––– –––– –––– ––––
”De klimat- och miljöhot som idag finns verkar inte vara tillräckligt allvarliga för politiker (eller för väljare) för att man ska vara optimistisk.”
–––– –––– –––– ––––
När publiken släpptes in i diskussionen kretsade de flesta frågor kring ett uttalande Hermele gjorde om värdesättandet och beräknandet på ekosystemtjänster, nämligen att hyllningskören till denna ansats favör är kraftigt symptomatiska för miljöekonomins stora fallgropar: att vi har tillräckligt med kunskap för att adekvat värdera vår miljö, att miljön ens är lämplig att värdera, och att miljöfrågor enbart kan hanteras genom marknaden. Den något ensidiga publiken i fråga om miljöengagemang hade inga stora principiella invändningar mot detta men förespråkade en mer pragmatisk inställning om att vi i vårt miljöarbete bör använda alla de verktyg som för tillfället står oss till buds och att värdering av ekosystemtjänster trots sina moraliska betänkligheter ändå kan göra en hel del nytta. På detta svarade Hermele avväpnande dels att han mycket väl kan ha fel och att ja, det är naturligtvis bättre än ingenting. Men commodification (”varufiering”) ÄR problematiskt för då börjar det ofrånkomligen handla om köpkraft. På den specifika frågan om nyttan av att värdera ekosystemtjänster för att kontra utförsäljningstryck på parker etc. menade han att det bara är ett av flera alternativa tillvägagångssätt och att han skulle föredra politiska beslut som baseras på fysiska snarare än monetära mått. ”Blir saker verkligen synliggjorda bara för att man sätter ett mått i kr per malmöbo?” undrar Hermele. Han kunde däremot se att en fördel med ansatsen är att den har ett potentiellt stort pedagogiskt värde, vilket någon i publiken framlyfte, men i ett försök att visa på de mycket större nackdelarna lyfte Hermele diskussionen och citerade John Maynard Keynes och Karl Polanyis tankar om att vissa varor inte bör vara varor – arbete, pengar och mark. Med detta menade han att vad vi har som konsumenter och vad vi har som medborgare, rättigheter, inte är utbytbara och därför inte bör diskuteras i samma termer.
Denna diskussion väckte vår nyfikenhet och i Panoramas intervju med Hermele ställde vi därför först frågan:
– Det står tydligt vad du tycker om värdering av ekosystemtjänster. I dessa dagar är ett äldre syskon, handel med utsläppsrätter, mer aktuellt än på länge i och med EU:s förhandlingar om nytt regelverk och ett eventuellt (men kontroversiellt) åsidosättande av en stor mängd utsläppsrätter för att höja priset på de kvarvarande. Vad är din åsikt om handel med utsläppsrätter? I relation till koldioxidskatt?
– Min uppfattning är att ett pris på utsläpp är bättre än inget pris, men att priset då måste sättas så högt att de absoluta utsläppen verkligen minskar, annars kommer miljöeffekten att utebli eller i alla fall bli otillräcklig. Koldioxidskatt har samma effekt OM den sätts tillräckligt högt. När det gäller utsläpp av tungmetaller och liknande som överhuvudtaget inte bör förekomma föredrar jag förbud, när det gäller utsläpp som ”bara” ska minska i absoluta tal kan utsläppsrätter fungera bara ”taket” sätts tillräckligt lågt och hela tiden sänks.
– Efter denna tuffa start: kan du kort närmare förklara kopplingen mellan humanekologi och ekologisk ekonomi? Vi förstod inte riktigt.
– Den stora skillnaden, som jag ville ta fram, går mellan miljöekonomi och ekologisk ekonomi och sammanfattas i rutan ovan. Humanekologin står här på samma sida som ekologisk ekonomi.
– Miljöekonomer åtnjuter som sagt stor dominans på den del av det ekonomiska fältet som vågar röra miljöfrågor. Vårt globala samfunds kanske mäktigaste institutioner är Världsbanken och IMF – vet du om dessa har ens någon anställd ekologisk ekonom?
– Hur det ser ut idag vet jag inte, men jag tvivlar. Världsbanken hade dock på 1990-talet en aktiv miljöekonomisk grupp där även Herman Daly, en av världens ledande ekologiska ekonomer var verksam. Daly fick ta emot mycket kritik för sitt arbete på Världsbanken men försvarade sig med att han hade mindre att skämmas för på Världsbanken än han haft när han undervisade i traditionell nationalekonomi på amerikanska universitet. Några år därefter lämnade dock Daly Världsbanken och återvände till universitetsvärlden.”
– Vad tror du behöver göras/hända för att den ekologiska ekonomin ska få sitt nödvändiga uppsving?
– Att politiker efterfrågar en naturvetenskapligt baserad ekonomi. Med andra ord att klyftan mellan ekonomi och naturvetenskap överbryggas. Vad som kan utlösa en sådan förändring är dock inte lätt att förutspå, de klimat- och miljöhot som idag finns verkar inte tillräckligt allvarliga på politiker (eller på väljare) för att man ska vara optimistisk.
– Tillväxt var ett genomgående tema under ditt föredrag och din kritik mot att bl.a. miljöekonomerna inte problematiserar tillväxtimperativet mer var omöjlig att missa, men vi hann inte riktigt höra var du själv står i frågan; anser du att tillväxt behövs (för utvecklade länder) och hur ställer du dig till debatten kring nolltillväxt som bl.a. Timothy Jacksons bok Prosperity Without Growth har väckt på nytt?
– Tillväxt är inget bra mått vare sig på välfärd eller på utveckling, det har många visat, både ekonomer (som Amartya Sen) och andra. Nolltillväxt och även begreppet De-Growth – Nerväxt? – är dock begrepp som är alltför beroende av det dominerande tillväxttänkandet, de är ju bara en negation av tillväxten, och därmed inte så kvalitativt annorlunda som jag skulle vilja se: utveckling är ju i rika länder framför allt en kvalitativ process som inte fångas av – och ibland till och med motverkas av – kvantitativ tillväxt.
–––– –––– –––– ––––
”Kapitalismen har visat sig fantastiskt flexibel, och kan nog anpassa sig till nya förutsättningar”
–––– –––– –––– ––––
– Din nyligen framlagda doktorsavhandling Land Matters: Agrofuels, Unequal Exchange, and Appropriation of Ecological Space handlar om världens alltmer tydliga brist på odlingsmark, vilket du argumenterar kan leda till att Malthus sena 1700-talsprediktion om att matproduktionen inte kan hålla takten med den exponentiella befolkningstillväxten så till slut uppfylls. Avhandlingen behandlar även ojämnt utbyte av ekologiska resurser och problemet med land grabbing. Tror du att det sistnämnda fenomenet kommer bli vanligare i och med att klimatförändringar och överexploatering utarmar odlingsmarken, och vad kan i så fall göras för att hindra sådan fördrivning av främst småbrukare [jfr David Harveys koncept accumulation by dispossession]?
– Ja, kampen om jordens ytor kommer att tillta, det är ingen djärv prognos, vi behöver allt mer ytor för att få fram den mat och de grödor och de biobränslen och den bomull och det papper och den klimatstabilitet vi vill ha som världssamfund. Land grabbing är ett uttryck för detta, den fortsatta avskogningen ett annat.
– Till sist: vad gäller ojämnt utbyte av ekologiska resurser menar humanekologer som John Bellamy Foster och Jason W. Moore att det kapitalistiska systemet leder till en klyfta mellan sociala system och icke-mänskliga naturliga system, den s.k. rämnan i metabolismen (metabolic rift). Dennas verkan kan förutom med den ovan nämnda minskande bördigheten även illustreras med att vi idag genom vår höga utrotningstakt av arter ofta sägs leva i den sjätte massutrotelsen. Vissa hävdar att vi med dagens samhälle inte kan stoppa denna förlust av biologisk mångfald (vilket enligt Johan Rockströms planetary boundaries-initiativ är vårt största miljöproblem). Andra går ännu längre. Din kollega vid Lunds Universitet, professor Alf Hornborg, menar t.ex. i sin nyaktuella bok Myten om maskinen att vårt högteknologiska globala ekonomiska system omöjligen kan upprätthållas århundrandet ut givet klimatförändringar och resursbrister. En partiell lösning på alla dessa problem är enligt Hornborg att vi alla börjar leva – på alla plan – mycket mer lokalt, inklusive lokala valutor. Vad tror du, behövs någon sådan radikal omstöpning av samhället för att rädda oss själva och djur- och växtrikena, eller finns det fortfarande hopp för kapitalismen och globaliseringen?
– Jag menar att den ekonomiska tillväxten som vi sett och som vi kommer att se framöver – Kina, Indien och Brasilien är idag världsekonomins starkaste drivkrafter – hotar både biologisk mångfald och hållbarhet i stark, ekologisk mening, och därmed i förlängningen också själva fundamentetet för tillväxten i sig, det vill säga de naturliga förutsättningarna för allt liv på planeten. Men kapitalismen har visat sig fantastiskt flexibel, och kan nog anpassa sig till nya förutsättningar, ungefär som vi människor visat oss förmögna att anpassa oss till – och acceptera – att leva i samhällen som i allt högre grad utarmar naturen, historien och nedärvda traditioner och kulturer.
–––– –––– –––– ––––
”Min uppfattning är att ett pris på utsläpp är bättre än inget pris, men att priset då måste sättas så högt att de absoluta utsläppen verkligen minskar”
–––– –––– –––– ––––
Panorama tackar Kenneth Hermele och konferensens arrangörer och deltagare för en mycket lärorik dag och manar dem alla att fortsätta sitt viktiga arbete.
av Tim Isaksson.
Foto: Nina Eneroth, Miljöförvaltningen i Malmö
Paneldebatt ledd av moderator Catarina Rolfsdotter-Jansson. Deltagarna från höger: Björn Andersson (chefsförhandlare i den svenska delegationen till Rio +20), Linnea Roddar (studentrepresentant LUMES och f.d. ordförande för Hållbart Universitet) och Louise Lindén (Live Green).
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.