Den 7 oktober 2006 sköts Anna Politkovskaja till döds i hissen i sitt hyreshus. Ingen dömdes för dådet men mycket tyder på att det var ett beställningsmord från en rysk politiker utfört av agenter från FSB, den ryska säkerhetstjänsten. Varför? Läs Panoramas korta översikt över dagens korrupta och ofria Ryssland, som tar avstamp i Politkovskajas bok Putins Ryssland, så förstår du bättre.
Vladimir Putin med marionetter
Putin utnämndes till premiärminister av dåvarande presidenten Boris Jeltsin i augusti 1999. När Jeltsin avgick i december samma år tog blev Putin tillförordnad president. Året efter vann Putin presidentvalet, likaså 2004, varpå han 2008 överlämnade makten till Dimitri Medvedev, som genast utnämnde Putin till premiärminister. Putin har faktiskt haft tillfälle att ändra konstitutionen och möjliggöra för sig själv att sitta ännu en mandatperiod, men detta skedde aldrig. I mångas ögon innehar Putin dock fortfarande det högsta ämbetet. I likhet med hundratals, enligt vissa tusentals, säkerhetsofficerare följde nämligen Medvedev den dåvarande FSB-chefen Putin till höga maktpositioner, och som Putins stabschef kom han att bli en av presidentens närmsta män i Kreml. Innan han valdes till president hade Medvedev aldrig utsetts till någonting genom allmänna val. Däremot har han i två omgångar varit styrelseordförande i Gazprom, naturgasföretaget som står för halva Rysslands elproduktion och som ansvarar för Nord Stream-gasledningen i Östersjön.
Politkovskaja med pennan
Anna Politkovskaja var mest känd i Ryssland som journalist på den regimkritiska tidningen Novaja Gazeta, människorättskämpe, för att vara emot krigen i Tjetjenien samt för att ha medverkat i förhandlingarna vid flera terrordåd, bland annat gisslandramat på Dubrovkateatern 2002. När Politkovskaja mördades var hon 48 år gammal och bortsett från hennes allra tidigaste år (hon föddes i New York när hennes föräldrar var diplomater där) spenderade hon endast några få veckor utomlands; hon hade alltså upplevt allt i Ryssland ända sen 60-talet. I boken pratar hon om flera perioder i det så föränderliga men ack så stillastående Ryssland – Brezjnevs hårdhet, Gorbatjovs glasnost och perestrojka, Jeltsins otydliga kapitalism – men ägnar sig alltså främst åt Putins genomkorrupta kadersamhälle. Enligt Politkovskaja har Putin, som är uttalat mer positiv till Sovjettiden än vad Jeltsin var, styrt Ryssland till att bli någonting som är om inte sämre än så i alla fall lika dåligt som Sovjetunionen.
Politkovskaja ägnar Putins Ryssland åt att förklara vad som idag är fel med hennes land. Personliga åsikter och värderingar varvas med sakliga framställningar – eller i alla fall så sakliga de kan bli. Förutom vissa direkt citerade domstolsprotokoll baseras det mesta på muntliga vittnesmål eller hennes egna upplevelser. Detta av en anledning som står tydlig redan efter några sidor: de ryska säkerhetstjänsterna fabricerar alla rapporter och förfalskar alla intyg, mutar folk att hålla tyst och skrämmer folk som vägrar. Eller värre. Putins Ryssland är alltså långt ifrån en objektiv bok, och det är nog inte många ryssar som skulle säga att den berättar sanningen. Frågan är dock hur många av dessa som tar den linjen för att de inte vågar något annat eller för att de verkligen har en helt annan syn på det ryska samhället än Politkovskaja.
En annan fråga är hur Politkovskaja vågade skriva allt det här. Hon måste ha vetat hur det skulle sluta.
Ett underkuvat samhälle
Boken har ingen särskild ordning eller röd tråd, förutom att varenda mening tydligt är skriven med avsky mot Putin och alla andra män som honom. Den är mer som ett axplock av olika skeenden illustrativa för det moderna Ryssland. Ibland önskar man en mer historisk överblick över Putins väg till makten och år i Kreml, men å andra sidan finns det många biografier som skildrar det. Istället får vi om och om igen se hur det ryska samhället fungerar och hur detta enligt Politkovskaja är fullt ut sanktionerat av Putin. Hon återkommer gång på gång om hur hela den ryska polismakten är korrumperad och för rätt mutor inte tvekar att göra maffians ärenden; om hur domstolsväsendets domare dömer som brottslingarna vill av rädsla för sina liv och vars domstolar enligt lag är självständiga men i praktiken fullt ut kontrolleras av politikerna, som inte heller de kommer långt i karriären utan stödet från den lokala gangsterbossen; om hur ekobrottslingar firas som kapitalismens hjältar: om hur rasism och ett fruktansvärt folkmord enligt rådande kutym legitimeras med kampen mot den internationella terrorismen; om hur vodkan långsamt äter upp männen och lämnar kvinnorna och barnen misshandlade; om Rysslands fruktade, allsmäktiga, omnipotenta, oifrågasättbara, hänsynslösa och mordiska säkerhetstjänst står över lagen och lyder Putins minsta vink vilken ordern än är – och accepteras med en axelryckning av ett helt folk för att ”så har det alltid varit”; och om hur blod är tjockare än vatten men aldrig pengar. Politkovskaja understryker om och om igen hur hela landet är en som en vindflöjel som är förbannad att för evigt följa de politiska vindarna från Kreml. Och om man så mycket som höjer ett ögonbryn över detta slår landsfadern ner på en med gudalik vrede, och medborgarna bugar sig lite djupare för varje piskrapp som viner. Jag ska nu kort berätta om några tongivande episoder ut boken.
Fallet Budanov
De två krigen – eller ”antiterroristoperationerna” som de kallas – i Tjetjenien är ett återkommande tema i boken. Av de många händelser och människoöden därifrån som Politkovskaja återberättar handlar det värsta om den dåvarande översten i ryska armén Jurij Budanov, som två gånger har tilldelats Tapperhetens Order och som deltagit i båda krigen i Tjetjenien. Samma kväll som Budanov beordrade stridsfordon att ”testskjuta” på civila hus och sen misshandlade en officerare han inte var nöjd med och slängde ner honom i en grop i marken, begav sig Budanov till en fattig familjs hus och tog med sig en artonårig tjetjensk flicka tillbaka till basen. Grunden för bortförandet ska ha varit ett fotografi på flickan och dennes mor poserandes med krypskyttegevär – ett foto som aldrig visades upp i rätten eller kunde lokaliseras och vars utsagas trovärdighet till slut var obefintlig. I sitt tält våldtog och ströp Budanov flickan till döds, varpå hon begravdes av överstens mannar.
Sådana här brott sker enligt Politkovskaja nästan dagligen i Tjetjenien, och oavsett om det blir rättegång eller inte kan förövarna förvänta sig att gå fria från påföljder. Men trots att denna rättegång inleddes den 26 mars 2000, samma dag som Putin tillträdde som president, löpte den under mer än 3 års tid. Detta fall var annorlunda. Skillnaden var att Budanov var en så stor profil att målet fick väldigt stor publicitet i Ryssland. Skillnaden var också människorättsadvokaten Stanislav Markelovs outtröttliga insatser. Under rättegången fick han utstå inte bara domarnas partiskhet och motvilja till att följa gängse procedurer, utan även hela det ryska folkets hatkampanjer. ”Inte kan väl en rysk krigshjälte som Budanov ha gjort nåt fel?”, ”Kan man ens göra nåt fel mot terroristsvin?” och ”Han är oskyldig vad de än säger” verkade vara den allmänna opinionen. Flera gånger förklarades Budanov oskyldig, men i sista instans skedde ett mirakel: Budanov dömdes till tio års arbetsläger på strikt regim. Ingen kunde tro sina öron. Politkovskaja kallar det ett mirakel och tillskriver domaren oerhört mod, men spekulerar samtidigt i att utgången möjliggjordes enbart genom den stora uppmärksamhet målet väckt utomlands och det tryck på Putin som följde därav. Icke desto mindre var det en triumf. Vägen dit visade dock hur otroligt osjälvständigt det ryska rättsväsendet är och vilken becksvart avgrund av apati och ”telefondomar” som står i vägen för rättvisan i Ryssland.
Terrordåden i Dubrovkateatern och Beslan – rasism i hela Ryssland
Politkovskaja, som alltså deltog i förhandlingarna med terroristerna, återger en kvinnas berättelse från Dubrovkateatern som strider mot allt som den officiella historien förtäljer. Kvinnan berättar om hur stämningen var inne på moskvateatern under de långa dygnen där 23–26 oktober 2002, om hennes minnen från själva stormningen samt om hur hon vaknade upp naken på sjukhuset – hennes blodnedstänkta kläder hade bränts av säkerhetstjänsten för att försvåra undersökningar och rekonstruktioner. Efter många dygns sökande efter sin son hittade hon honom på ett bårhus och kände till och med på skotthålet i hans huvud – det var alltså hans blod som hon fått på sig. Trots detta skrevs sonen aldrig upp som ett officiellt dödsoffer och hans dödsorsak raderades från patientfilen. Vad ville man dölja? Till en början stod det i alla fall klart att en sak man ville dölja var antalet civila som dött av ryska kulor, säkerligen med syftet att dämpa kritiken för att man stormade istället för att förhandla. Till denna dag är det högst oklart hur många som verkligen dog, men troligtvis var det fler än de officiella siffrorna: 29 terrorister och 129 gisslan. Politkovskaja är i alla fall helt säker på att det var fler. Myndigheterna har fortfarande inte avslöjat vilken gastyp som användes, en hållning fick oerhörd kritik redan timmarna efter stormningen eftersom läkarna tror att de hade kunnat rädda många fler liv med den informationen. Vi får också läsa om en man i orkestern som omkom men vars ägodelar aldrig lämnades tillbaka till familjen – kroppen hade plundrats. De dödade ryska medborgarna hade alltså behandlats lika respektlöst som fiender.
Eller ansågs de vara fiender bara för att deras namn lät tjetjenska? Politkovskaja tror på denna tes och belyser detta med otaliga exempel på rasismen som följde på terrordådet. Överallt i Ryssland, men särskilt i Moskva, började tjetjenska invandrare diskrimineras, avskedas, godtyckligt arresteras och få narkotika och sprängpatroner lagda i sina fickor för att kunna häktas, misshandlas, torteras – och dödas. Oavsett hur länge de varit ryska medborgare eller hur osannolika misstankarna om att de hjälpte/var terrorister var. Och kriget i Tjetjenien blev bara värre. Och värre. Och sen kom terrordådet i Beslan knappt två år efter massakern i Dubrovkateatern. På morgonen den 1 september 2004 barrikaderade sig runt 30 terrorister i en skola i Beslan, som ligger Nordossetien i södra Ryssland, tillsammans med runt 1500 gisslan. Med likartade krav – släpp tjetjenska krigsfångar, dra tillbaka ryska trupper från Tjetjenien, och så vidare – höll de ut i lite mer än två dygn tills ryska specialstyrkor stormade skolan. Över 300 människor dödades, varav nästan hälften var barn. Enligt de officiella siffrorna alltså; det är fortfarande många i gisslan vars öde inte är fastställt. Allt enligt Kremls önskemål. Under gisslandramat förnekade man nämligen kategoriskt att det skulle finnas mer än 350 i gisslan. Det värsta bortsett från alla de döda är dock hur tafatt myndigheterna skötte situationen. Förhandlingarna kom inte igång förrän andra september och då enbart för att Ruslan Ausjev, en man som blivit avsatt av Kreml från sin post som Ingusjiens president, gav sig in utan tillstånd från Moskva. Ingen annan vågade inleda förhandlingar av rädsla för sina karriärer – så länge Kreml håller tyst talar ingen annan heller. Trots att Ausjev lyckades få ut 29 spädbarn brännmärktes och baktalades han senare av Kreml och anklagades till och med för att vara medhjälpare till terroristerna. Principen om att inte förhandla med terrorister hade talat. Under dessa tre septemberdagar lyste Rysslands ineffektiva politiska system igenom som allra tydligast. Det står helt klart att de enda gångerna någonting går snabbt i den ryska byråkratin är då högsta hönsen i Kreml vill så.
Företagande i Ural och förfall i Stillahavsflottan
Politkovskaja menar att ju längre österut man kommer från Moskva desto mindre ser man av Moskva och Kreml. Detta är dock ingenting bra eftersom det innebär att politikerna i ännu högre grad kan låtsas att inte se missförhållandena. Politkovskaja ger två stora exempel på detta utöver Tjetjenien, dels maffiastaden Jekaterinburg i Ural och dels den misskötta Stillahavsflottan.
Vi får läsa historien om Pavel Fedulev. ”Pasjka” som han kallas i Ryssland började som en girig småfifflare som hela tiden ville få mer och visste hur man fick det också: mutor. Genom att hela tiden hålla sig själv närmast utan omstanke om andra visste han att man kan komma långt i (den kriminella) världen, men det som skiljde honom från alla andra snabba cash-aspiranter var att han var bäst på att smörja maskineriet. Genom att muta domare, politiker, poliser och andra gangstrar klättrade han snabbt till toppen av Jekaterinburgs undre värld. Han kom undan med allt från att sälja aktier som inte fanns till olagliga företagsövertaganden till mord – och till detta fick han ofta fysisk hjälp av polisen. Till slut hade han till och med blivit större än den fruktade maffiafamiljen Uralmasj.
Med jurister skickliga på att hitta kryphål och sina höga kontakter inom rättsväsendet vann Budanov alla rättegångar på rekordfart. Det behövdes aldrig mer än ett par telefonsamtal. När han till exempel tog över ett av Rysslands största företag tog hela domstolsärendet bara några timmar – utan att någon ens närvarade. Ibland höll han fullmäktigemöte i sina nyinskaffade företag med väpnade vakter som såg till att inga ledamöter kunde komma in i konferensrummet. Sen plundrade han långsamt de välmående företagen på alla pengar och drog vidare, precis som en parasit. Och allt detta skedde med Kremls goda minne, för det var långt ifrån en hemlighet vad som föregick i Jaketerinburg. För någon. Till slut klantade sig dock Fedulev – eller var det en välbehövd seger för rättssystemet? – och hamnade i fängelse i Moskva. Han var dock snabbt ute igen och kunde återvända till sitt brottsnäste i Ural, där han tilldelades utmärkelsen Årets Företagare.
Politkovskaja träffar atomubåtschefen Aleksej Dikij i sitt hem i den kända militärstaden Rybatje på Kamtjatkahalvö allra längst österut i Ryssland. Här finns mycket av den en gång så starka Stillahavsflottan. Idag är flottan decimerad, kritiskt dåligt underhålld och demoraliserad. Staden har konstant energi- och matkris. Alla får gå till jobbet eftersom det inte finns bensin till bilarna eller bussarna – i ett land som säljer olja! Sen Sovjetunionens fall har tillvaron här blivit ett helvete. Dikij får aldrig lämna den lilla förfallna staden eftersom han hela tiden måste kunna infinna sig på ubåten inom fem minuter. För detta får han en lön som knappt räcker över svältgränsen. Familjerna i staden överlever på de matpaket som släktingar skickar. När ett sådant paket kommer anordnas det fest för alla och ibland kan man till och med äta sig mätt. Trots allt detta vägrar Dikij att säga upp sig från sin tjänstgöring. Han är för stolt och han älskar sitt land för mycket. På frågor om hur han står ut återkommer han alltid till kärleken till fosterlandet som svar. Han är dock tydlig med att han inte räknar dagens Kreml till fosterlandet, men han kan ändå inte överge sin post – han måste skydda sitt land. Dikij är bara 34 år gammal och har en lysande militär karriär bakom sig. Rimligtvis skulle han ha det framför sig också. Rimligtvis skulle han ha tusentals dollar i månadslön. I verkligheten håller hans uniform på att trasas sönder. Trots sin ringa ålder sägs han ha över trettio års tjänst i marinen bakom sig. Det sägs så för att man brukar räkna varje år som tre i den svåra tjänst som ubåtsofficer i en ständig strålningszon är. För sin klanderfria tjänstgöring har han precis råd att bo i en förfallen lägenhet med sin fru och dotter. Dotterns skolgång är under all kritik och lovar en mörk framtid för henne. Dikij bevittnar varje dag hur Rysslands främsta försvar österut står och rostar sönder. Det är helt ofattbart. Dikijs atomubåt har kärnvapenstridsspetsar nog att förinta ett litet land och ändå sköts den inte. Det är helt absurt, vilket även kan sägas om det märkliga lugn som Dikij har. Kanske är det för att han har insett att det inte finns något han kan göra. Att det inte finns något någon i Rybatje kan göra. De som kan göra något lever gott i Moskva och åtnjuter Putins beskydd.
Putins internationella profil
Politkovskaja hytter inte bara åt Putin och hans likar, hon pekar med hela näven mot hela ryska folket som i sin tystnad, passivitet och giriga, kortsiktiga sinnen låtit landet hamna i denna situation. Hon fördömer alla som suttit tysta och tittat på. Detta gäller även omvärlden, som så gärna lovprisar Putin i officiella sammanhang och vars medier ofta lyfter fram honom som en upplyst världsledare att lita på. Att till exempel Berslusconi är en beundrare tycker Politkovskaja borde vara varningsklocka nog för att inte göra så, men visst, det är väl som alltid: man stöter sig inte gärna med mäktiga män, och Putin är en väldigt mäktig man. Men så inrättade han ju också ett särskilt departement med den enda uppgiften att projektera en positiv bild av Ryssland utomlands. Putin har också andra kvaliteter väl lämpade för att komma undan anklagelser. Jag tror att det var Margot Wallström som i en intervju en gång sa att den ryska presidenten, som tränat judo hela sitt liv, var den absolut mest skrämmande man hon någonsin träffat. Pressbilder från Kreml från Putins tigerjakt i den sibiriska djungeln hjälper till att sprida den bilden. Man måste ju visa vem som bestämmer. Kan man inte bli dem, besegra dem.
Politkovskaja – en krigshjälte?
Att Politkovskaja själv tillfångatogs, misshandlades och skenavrättades av FSB under ett reportage i Tjetjenien är inte med i boken. Dessutom var hon själv på väg till Beslan för att hjälpa till med förhandlingarna då hennes te på planet förgiftades. Hon blev medvetslösoch hennes tillstånd hann bli kritiskt innan det blev bättre. Hon överlevde men kom inte fram i tid. Vem som låg bakom är okänt men det är inte svårt att gissa. Att hon inte heller nämner något om detta trots att hon så enkelt hade kunnat – och kanske borde ha – skrivit flera sidor om det säger extremt mycket om henne som person och är illustrativt för hela boken. Inte för ett ögonblick flyttar hon fokus från människorna hon berättar om, offren såväl som bödlarna; de förtrycktas dagliga helvete och förtryckarnas cyniskhet. Det nya Ryssland.
Sen Politkovskaja mördades har mycket hänt som bara skänker hennes bok ännu mer aktualitet. Den forne ryske agenten Alexander Litvinenko förgiftades med polonium i London och dog på sjukhuset. Jurij Budanov frigavs fyra år i förtid till ljudet av massiva protester från människorättskämpar och tjetjener. Åklagaren, Markelov, misslyckades med sitt försök att hålla kvar Budanov i fängelset. Fyra dagar senare sköts han till döds tillsammans med Anastasia Baburova, en skribent för Novaja Gazeta. Förövaren är okänd. Det senaste nu är den så kallade ”Katya-gate” där en vacker modell förförde oppositionspolitiker och filmar när de tar droger och har sex. Filmerna släpptes sen på nätet för att förstöra förtroendet för politikerna. Katya tros ha varit anlitad av Kreml.
Igår, den 9 maj, firade hundratusentals ryssar 65-årsdagen av Tysklands kapitulation, slutet på ”Det stora fosterländska kriget”. Tusentals soldater, hundratals stridsfordon och alldeles för många kärnvapenrobotar rullade på Moskvas gator till folkets jubel. Trots att soldater från USA, Storbritannien och Frankrike också deltog i paraden, och Angela Merkel, Hu Jintao och statschefer för nästan alla de tidigare sovjetrepublikerna närvarade (Polen skickade en general p.g.a. presidentens död i flygkraschen), kom man inte undan känslan av att hela spektaklet (som kostade hundratals miljoner kronor) mest var en rysk maktdemonstration. På många håll hyllades Stalin även om det officiellt sett hade strukits från programmet. Mot bakgrunden av allt som här nämnts är detta sannerligen skrämmande. För vem vet vad som kommer hända? Det känns onekligen som en risk att ett så genomkorrupt land som alltmer idealiserar sitt totalitära och världsfrånvända förflutna har denna militära kapabilitet och inte tvekar att visa upp den. Å andra sidan skulle det kunnas ses som ett gott tecken i tiden på att man satsar allt mindre på vapenstyrka att Stillahavsflottan verkar negligeras i allt större utsträckning, men vid närmare eftertanke känns det som en enorm säkerhetsrisk som potentiellt sett är ännu farligare.
Så hur ska vi agera? Vad kan och bör vi göra? En bra början är att läsa Politkovskajas böcker och förskräckas och inspireras till liknande stordåd som hennes. Om hon i söndags hade firats jämte de 25 miljoner sovjetsoldater som dog i kampen mot Nazityskland så kanske fler sådana parader inte blir nödvändiga i framtiden. För hon förtjänar att firas. Precis som soldaterna dog hon för sin sak och precis som dem har hon gjorde hon en stor skillnad av en enkel anledning: att hon vågade. Som en sann krigshjälte.
Text: Tim Isaksson
R.I.P.
