Bild: Nikke Lindqvist
Få kan ha undgått den senaste tidens kontroverser kring Sverigedemokraterna. De sociala medierna kokade när filmen, där partiets ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist tillsammans med Kent Ekeroth och Christian Westling beväpnade sig med järnrör och kallade folk för babbar och horor, publicerades i sin helhet. Bara någon vecka senare briserade en ny skandal, nu med riksdagsledamoten Lars Isovaara i centrum. Efter en blöt kväll i Stockholm ljög Isovaara om att han blev bestulen av två invandrare som hjälpt honom upp i hans rullstol efter att han hade ramlat. Han avslutade kvällen med att göra grisläten åt en vakt på Rosenbad med invandrarbakgrund, något som han sedan blev polisanmäld för. ’Äntligen!’, utropade många. Äntligen har vi beviset för att SD är ett rasistiskt parti, att deras polerade yta just är en yta och att betydligt mörkare krafter döljer sig bakom fasaden. Inte kan väl folk rösta på dem efter detta?
Av: Axel Ek
Trots det som skett verkar Sverigedemokraternas opinionssiffror inte ruckas. Tvärtom tycks de fortsätta att växa. Frågan blir då hur vi ska förstå partiet. Hur kommer det sig att skandaler som skulle bli förödande för vilket annat parti som helst inte påverkar partiets opinionsläge negativt? Jag skulle här vilja föreslå två förklaringsmodeller. Den ena skulle vi kunna kalla den strukturella förklaringsmodellen, som fokuserar på partiets klassammansättning och funktion. Den andra, den ideala förklaringsmodellen fokuserar på debattklimatet i samhället och hur detta påverkar väljarkårens sympatier. Man ska inte förstå dessa modeller som att de står i motsättning till varandra, utan tvärtom att de livnär och förstärker varandra i en dialektisk relation.
Den strukturella förklaringsmodellen söker förklaringen till Sverigedemokraternas stöd i deras väljarkårs sammansättning. Vad som står ganska klart är att unga män i åldern 18-29 boendes på landsbygden, i småstäder och i bruksorter är överrepresenterade. Geografiskt är de starkast i Skåne och Blekinge med ett alltjämt växande stöd i framförallt Värmland, Dalarna och Gävleborg. Förutom unga män är även män i alla åldrar och pensionärer i dessa regioner väljargrupper där stödet ökat markant. Det är alltså ingen helt homogen skara som utgör partiets väljarbas. Även om unga arbetarklassmän är en viktig grupp så konstaterar bland annat den antirasistiska tidskriften Expo att partiet är det tredje största bland ensamföretagare i landet. Dessa uppgifter från Statistiska Centralbyråns senaste väljarundersökning tycks peka på att väljarbasen är en allians av manlig arbetarklass och män i den lägre medelklassen. Kort sagt, de grupper som mest radikalt fått se sin samhälleliga position försämras de senaste 30-20 åren enligt den ekonomiska historikern Lovisa Boström vid Göteborgs Universitet. Från att ha varit en relativt privilegierad grupp i det efterkrigstida Sverige så har dessa grupper fått se sina positioner allt mer hotade. Produktionsstrukturens omvandling från fordistisk massproduktion inom tillverkningsindustrin till tjänste- och kunskapsproduktion har lett till en förskjutning av hegemonin. En förskjutning som bidragit till allt mer prekära villkor med försämrad ekonomisk trygghet och en allt osäkrare position på den svenska arbetsmarknaden för stora segment av arbetarklassen. En så kallad ”fear of falling”, en rädsla att förlora status och makt gör sig allt mer tydlig bland dessa grupper. Rent historiskt är därför stödet till Sverigedemokraterna inga konstigheter. Fascismen har alltid haft sin klassbas bland relativt privilegierade grupper som sett sina levnadsvillkor hotade och vissa segment av proletariatet (de arbetslösa och de utblottade).
Den ekonomiska krisen har utan tvekan stärkt Sverigedemokraterna och höstens varselvåg har också följt partiets opinionssiffror nästan exakt. När antalet lagda varsel stiger så har också stödet för partiet ökat. Men stödet för främlingsfientliga partier är en tendens vi har sett i Sverige i snart 25 år varför vi inte kan förstå stödet med hjälp av enkel kausalitet med krisen som utgångspunkt. Vi måste gå längre tillbaka för att skönja den historiska tendens som gett upphov till dagens situation. Som Erik Melander konstaterar i sin rapport Varför har efterfrågan fallit på lågutbildad arbetskraft i svensk tillverkningsindustri? så ser vi en tydlig tendens där antalet lågutbildade industriarbetare mellan 1985 och 1995 minskade med 45 procent eller nästan 200 000 personer. Ungdomsarbetslösheten är idag större bland män än bland kvinnor och lägg därtill till det faktum att unga män födda i Sverige numerärt är den största gruppen att ta emot försörjningsstöd (det som tidigare kallades socialbidrag). Skiftet i produktionsstrukturen har lett till ett premierande av högre utbildning vilket också har blivit av central vikt för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Men som Lovisa Boström konstaterar så är ungefär 60 procent av alla de som läser på högskola idag kvinnor och bland Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer innehar endast 9 procent av högskoleexamen mot riksgenomsnittet på 22 procent. Fler pojkar än flickor saknar också gymnasieutbildning och pojkar klarar sig allt sämre i skolan. Allt detta tycks peka på en asymmetri där männen halkar efter. För att förstå situationen måste vi alltså titta på såväl kön som klass, män sympatiserar i högre grad med Sverigedemokraterna än kvinnor men det är också framförallt män ur arbetarklassen och den lägre medelklassen som gör det.
Om vi går vidare till den ideala förklaringsmodellen så kan den tyckas enklare då den ger en snabbt svar på frågan om varför Sverigedemokraternas sympatier har ökat. Anledningen är att vi diskuterar invandringsfrågan i betydligt högre utsträckning idag vilket också får sin inverkan på opinionen. Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap i Göteborg gav sin analys av läget i Dagens Nyheter: ”Ju mer vi diskuterar invandringsfrågor, desto bättre går det för Sverigedemokraterna. Det är väldigt enkelt.” Detta kan tyckas vara problematiskt. Kan vi inte diskutera invandring utan att Sverigedemokraterna går framåt? Naturligtvis går det att hävda att det inte handlar om huruvida vi diskuterar invandring eller inte som ökar partiets väljarsympatier utan att det handlar om hur vi diskuterar frågan som kommer att avgöra huruvida stödet kommer att öka eller inte. Jag skulle dock hävda att det är just att man diskuterar invandringsfrågan som ökar stödet för partiet därför att vi då går med på deras problemformulering. Att invandringsfrågan är en särfråga som inte handlar om fördelnings-, arbetsmarknads- och bostadspolitik utan som är distinkt skild från dessa. Ali Esbati uttryckte detta bra:
”Ett systematiskt försök till argumentation mot anstormningen av lösryckta påståenden drar ned motståndaren i kvicksand. Också för den som ’tar debatten’ blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism, muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord. Medan en politisk kamp för, säg en progressiv skattepolitik, kan handla om att finna, förfina och framföra argument i en debatt, måste den som vill motverka främlingsfientlighet eller hets mot muslimer, snarare inse att den kampen föregår innan man har kommit till debattarenan – den handlar på ett mer djupgående sätt om vad man tillåter sig själv att debattera.”
Bild: jophan
Man har förlorat debatten innan debatten ens har börjat eftersom själva utgångspunkten, problemformuleringen, alltid kommer att ge rasistiska krafter vind i seglen. Problemformuleringen målar upp invandraren, den andre, som det stora hotet. På ett närmast mytiskt sätt står han bakom allt dåligt som sker i samhället som arbetslöshet, brottslighet och sociala problem. Alla identitetspolitiska debatter de senaste åren, där eliten i form av politiker, media och övrigt etablissemang påstås försöka förgöra den förment svenska identiteten genom att förhindra folk att säga negerboll, klä ut sig till pepparkakor eller låta flickor leka med dockor bekräftar endast deras tes. Politikerna bryr sig inte om oss och våra problem, de bryr sig endast om politiskt korrekta spörsmål som att man ska dekonstruera kön och säga hen istället för han eller hon. Problemet är att reaktionen inte blir en mobilisering för en progressiv lösning på materiella problem utan att detta missnöje istället fångas upp och kanaliseras av en reaktionär rörelse som går till motattack på identitetspolitikens planhalva. En politisk strategi som vi sett användas i USA där den vita arbetarklassen på landsbygden – en väljargrupp som tidigare till stor del röstat demokratiskt – sedan 60-70-talet mobiliserats av det republikanska partiet kring politiska projekt rörande moralfrågor som de tre G:na ”God, Gays and Guns”. Vi ser att hur debatten förs också kommer att få konkreta följder i den förda politiken och de svar vi ger på samtidens problem.
Poängen är inte att dessa två förklaringsmodeller står i motsättning till varandra utan att de tvärtom samverkar. När folk får det materiellt sett sämre, när arbetslöshet och fattigdom framstår som reella hot så kommer också samhällsdebatten att vara till stor del avgörande för hur det missnöje som därmed uppstår artikuleras politiskt. Folk är rasister. Men förstå mig rätt nu, rasismen är en del av vårt samhälle, det är ett sätt vi förstår världen på. Vår rasifierade struktur som skiljer mellan vi och de finns i oss alla. Men det är bara inom vissa samhälleliga kontexter som denna rasism artikuleras politiskt. Just de två huvudgrupper jag har diskuterat ovan, män från arbetarklassen och den lägre medelklassen, de som kanske har förlorat mest relativt vad de hade innan, artikulerar just nu sitt missnöje genom att rösta på ett främlingsfientligt parti. Tidigare fångades dessa väljargrupper upp av andra partier, och då framförallt av en socialdemokrati vars historiska projekt, folkhems- och välfärdssverige, just bygger på en allians av den svenska arbetarklassen och medelklassen (framförallt lägre tjänstemän). Genom byggandet av en generell modell med offentlig välfärd i form av skola, sjukvård, omsorg och sociala skyddsnät kunde man överbrygga andra konfliktlinjer och mobilisera för ett gemensamt politiskt projekt. Idag tycks det projektet vara fjärran i en tid av nedskärningar, privatiseringar och individualism. Det får följaktligen konsekvenser för folks liv (i olika hög grad beroende på samhällsposition) och därmed för deras politiska ställningstaganden.
Dessa missnöjda röster skulle kunna ta sig uttryck i andra politiska intressen. Jag brukar ibland säga att folk som ville missnöjesrösta under 70-talet röstade med kommunisterna medan folk som idag vill missnöjesrösta röstar med Sverigedemokraterna. Anledningen som jag ser det är att vi då pratade klass. Idag har detta perspektiv försvunnit ur debatten (möjligen med undantag från kultursidorna) och istället ritas konfliktlinjen mellan ”svenskar” och ”invandrare” upp som den enda existerande. Ofta är det just etniska och religiösa dimensioner som lyfts fram när begreppet klass försvinner ur vokabulären. I detta sammanhang spelar det ingen roll om man ”avslöjar” Sverigedemokraterna som rasister. Folk röstar inte på partiet trots att SD-politikerna är rasister, folk har röstat på andra partier trots att de själva är rasister. Rasismen hade dock inte fått ett fotfäste i opinionen på den tiden och kunde inte användas som politiskt verktyg. Går det då att vända denna utveckling? Det är egentligen material för en annan artikel som behandlar den politik som faktiskt förs i Sverige idag. Men med bakgrund av det jag skrivit ovan skulle jag hävda att två saker vore centrala, en politik som förbättrar villkoren för de skikt som har förlorat under de senaste decennierna (det handlar alltså inte om att beskylla Alliansen för det som skett, Socialdemokraterna bär ett minst lika stort om inte större ansvar) samt att rita upp nya konfliktlinjer. För det finns samhällskonflikter och dessa kommer att ta sig uttryck som politiska rörelser, frågan är vilka konflikter vi väljer att bejaka.
Slutligen, finns det inget positivt med uppmärksammade skandaler kring Sverigedemokraterna? Jo skulle jag säga, inte på det opinionsmässiga planet men på det organisatoriska. Partiet har redan idag stora problem med att fylla platser på samtliga nivåer i de demokratiska församlingarna, det vill säga att fylla platserna med individer som har i alla fall lite folkvett och inte gör bort sig totalt. Denna skara tunnas raskt ut i och med de interna rensningarna som skadar partiet och dess förmåga att åstadkomma faktiskt politisk förändring. Så visst finns det ljuspunkter, men vi ska inte låta oss luras. Vi kan aldrig avslöja att rasisterna är rasister men vi kan ta scenen ifrån dem både retoriskt och praktiskt.
Tips på vidare läsning:
Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet
6 kommentarer
Kommentarer är stängda.