Om en månad är det 40 år sedan USA officiellt drog sig ur Vietnam och led sin första krigsförlust på 115 år. Kommunismen svalde hela Vietnam och satte stora avtryck i Sydostasien för en lång tid framöver. Spåren från den utdragna konflikten syns fortfarande, inte minst på de hundratusentals människor födda med grava genetiska defekter till följd av okonventionella stridsmedel brukade av amerikaner. Det är av yttersta vikt att detta krig aldrig glöms, och att de människor som tvingats lida till följd av konflikten inte gjort det förgäves. Att civilbefolkningen far illa i ett krig är idag oundvikligt, ändock bör det alltid finnas en strävan efter att minimera krigsföringens förödande effekter. Flera paralleller kan likaså dras med nutidens krig i Afghanistan och Irak, vilket verkar som incitament för denna historiska skildring av händelserna i Vietnam.
Av: Hampus Tarras-Wahlberg
Vietnamkriget kan utan tveksamhet klassas som en av de största konflikterna under 1900-talets senare hälft. Vid krigets slut 1975 hade det över Indokina släppts 7 miljoner ton bomber – sammantaget mer än dubbelt så mycket som släpptes under hela andra världskriget. På krigets ena sida stod Nordvietnam med Sovjetunionen och Kina som allierade och största bidragsgivare. Andra sidan utgjordes av Sydvietnam tillsammans med en koalition av anti-kommunistiska stater där USA spelade en avgörande roll. Vid krigslutet hade mellan en och en halv och fyra miljoner människor mist livet och eftermälet av ett sargat Vietnam skulle för lång tid framöver sätta sina spår i Sydostasien. Utöver det enorma mänskliga lidandet som åsamkats förde konflikten även med sig ett USA med skadat självförtroende. En av världens supermakter hade förlorat ett krig som till en början såg ut att utmynna i självklar seger.
Året var 1956 och ett val stundade i Vietnam där det kommunistiska partiet Viet Minh enligt opinionsmätningar skulle komma till makten. USA, som ville verka för ett förhindrande av kommunismens spridning, agerade kraftigt och stödde bildandet av utbrytarrepubliken Sydvietnam. Det tidigare enade landet splittrades i två delar, och katolske Ngo Dinh Diem utropades med amerikanskt stöd till president i Syd. Nordvietnam svarade med att hjälpa till vid etablerandet av nationella befrielsefronten FNL (Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam) vars medlemmar kämpade för ett gemensamt mål: Vietnams enande och självständighet under nordkoreansk ledning. Diems brutala styre, kantat av avrättningar och valfusk, sträckte sig över nio år och kom abrupt till ända -63 då han dödades i en statskupp. Utan ledare och med en starkt gryende ilska hos befolkningen kom så Sydvietnam att befinna sig vid ruinens brant. Nordvietnams ledare såg chansen att skapa ytterligare oreda och ökade drastiskt sitt stöd till FNL. För att klara krisen svarade USA med en dramatisk ökning av sin militära närvaro.
Det officiella krigsutbrottet brukar härledas till två händelser i augusti 1964. Ett antal nordvietnamesiska torpedbåtar sades helt oprovocerat ha attackerat amerikanska krigsskepp i Tonkinabukten vid två tillfällen med någon veckas mellanrum, något som emellertid 2005 uppdagades vara fabricerat av amerikanska myndigheter för att motivera en krigshandling. Denna affär ledde till att en ovetande kongress gav dåvarande president Lyndon B. Johnson fulla befogenheter att göra allt i sin makt för att trygga nationens säkerhet.
Efter Tonkinabuktsintermezzot eskalerade mängden gerillatrupper i FNL till uppemot 100 000. Detta skedde samtidigt som USA mobiliserade sitt flygvapen med bas i den Sydvietnamesiska staden Danang, från vilken de kunde göra bombräder i Nordvietnam. Efter ett flertal attacker mot den amerikanska flygbasen, som tidigare nästan uteslutande skyddats av sydvietnamesiska trupper, beslutades att fler militärer behövdes. I början av 1965 stationerades ett tusental amerikanska marinkårssoldater på plats, och mot slutet av året uppgick det sammantagna amerikanska manskapet i landet till hela 200 000. Dessa trupper var officiellt avsedda att användas i defensivt syfte, men USA:s officerare hade siktet inställt på något annorlunda. Med general William Westmoreland bakom rodret tog krigsföringen en klart offensiv inriktning där FNL:s baser skulle letas upp och förintas. Segern förutspåddes äga rum 1967.
Vändpunkterna
Under ett vapenstillestånd vid det vietnamesiska nyåret Têt i februari 1968 kom hela den amerikanska opinionen på hemmafronten att vända sig emot kriget. Vid denna tidpunkt inledde FNL tillsammans med Nordvietnams armé en massiv invasion av Sydvietnam under vilken städer över hela landet anfölls, kallad Têt-offensiven. Även om attackerna kom som en chock blev retalieringen snabb och skoningslös vilket ledde till att Nordvietnam led fruktansvärda förluster. Trots denna militära framgång uppkom en oväntad, och högst olycklig sidoeffekt. USA:s regering hade under lång tid uppgett att fienden var svag och dåligt organiserad. Efter den oerhört koordinerade offensiven under Têt insåg emellertid medier att så inte var fallet och det uppstod en förtroendekris mellan folket och den amerikanska regeringen. Vid insikten att segern inte skulle komma lättvindligt och att väldigt många fler dödsoffer sannolikt skulle komma att krävas, utbröt flertalet antikrigsdemonstrationer över hela USA. En del betvivlade att kriget överhuvudtaget kunde vinnas. Tvivlare fanns inte enbart bland amerikaner på hemmafronten, utan även bland militärer som sett rapporter på Nordvietnams truppförflyttningar och förstärkningar som visade att de hade enorma reserver. Endast ett par månader efter Têt var Nordvietnam och FNL uppe i samma styrka igen.
I Têt-offensivens eftermäle ställde inte Lyndon B. Johnson upp till omval utan blev istället efterträdd av Richard Nixon som sade sig ha en hemlig plan för att avsluta kriget. Denna plan innebar att istället för att låta amerikanska soldater dra det tyngsta lasset skulle kriget till större del utkämpas av sydvietnameser, vilket kom att kallas vietnamisering. Utöver detta inleddes förhandlingar med Sovjet och Kina vilket ledde till att spänningarna kring ett eventuellt stundande kärnvapenkrig lättades. De båda ländernas bistånd till Nordvietnam kunde dock inte avhjälpas.
Under tiden mellan förhandlingarna och vietnamiseringens påbörjan steg återigen antikrigsoppositionen i USA med ökande demonstrationer över hela landet. Protesterna nådde sin kulmen när amerikanska trupper 1970 bröt in i Kambodja i syfte att söka efter FNL-baser som sades ha etablerat sig i området. Det var efter detta som två amerikanska studenter dödades och tolv skadades av polis som öppnat eld i samband med en antikrigsprotest i Mississippi. Detta enbart elva dagar efter att nationalgardet skjutit ihjäl fyra personer i en liknande protest vid Kent University i Ohio.
Sjunkande moral gav misslyckat överförande av krigsbördan
I Vietnam sjönk de amerikanska soldaternas moral ytterligare. Användningen av droger ökade och inbördes tvister mellan soldater var mycket vanliga. Många valde att desertera eller vägra att inställa sig för tjänstgöring. Medelåldern på de amerikanska soldaterna i Vietnam var knappt 20 år, vilket låg till grund för många av problemen – en jämförande siffra är att 26 år var medelåldern i andra världskriget. De soldater som stred i Vietnam var utöver det i regel dåligt utrustade för klimatet och med bristfällig utbildning i bagaget. Amerikanska soldater kallades till Vietnam i omgångar om ett år vilket bidrog till att denne aldrig fick någon egentlig krigsvana. En person uttryckte det enligt följande: ”Vi var inte i Vietnam i 10 år, utan i ett år 10 gånger”. Därtill kan tilläggas en ständig känsla av sårbarhet för den vanlige soldaten – FNL kunde slå till i stort sett var som helst. I regel visste man inte var fienden hade sitt säte, och med gerillatrupper i ständig rörelse fanns det mycket få ställen där soldater kunde dra sig tillbaka och vila ut. Soldaternas förtroende för sina officerare var även det oerhört lågt och det gick i flera fall så långt som till mord. Ett särskilt spektakulärt sätt att göra sig av med ett illa omtyckt befäl fick benämningen fragging, vilket innebar att denne oskadliggjordes med hjälp av en granat. Tillvägagångssättet gjorde utredningsarbetet mycket svårt och om någon mot förmodan skulle ha observerat förövaren litade man på att de höll tyst för den goda sakens skull.
Även vietnamiseringen blev ett misslyckande då Sydvietnams befälhavare i många fall visade sig oförmögna att ensamma utföra militära operationer. Det mest träffande exemplet var den sydvietnamesiskt ledda invasionen av Laos där en stor mängd soldater miste livet. Amerikanskt attackflyg tvingades förstöra kvarlämnade fordon och stridsvagnar så att de inte skulle falla i fiendens händer – fordon som soldater lämnat efter sig då de flytt till fots efter det att bränslet tagit slut.
Samtidigt som Sydvietnam stred och till största delen led förödande förluster drog sig USA ur kriget allt mer. År 1971 var antalet amerikanska soldater nere på 200 000 att jämföra med de 500 000 som varit antalet två år tidigare. De sista av USA:s marktrupper drogs ur Vietnam i augusti -71, och endast flygvapnet behölls stationerat. I januari 1973 skrev USA under fredsfördrag och officiellt sett var deras inblandning i kriget nu över. Med vietnamiseringen fullbordad där Sydvietnam lämnades att själv handha krigsföringen kollapsade landet snabbt.
Nordvietnam segrade och USA led sin första krigsförlust sen tredje Seminolekriget 1858.
Varför förlorade USA?
Varför USA stod som förlorare i Vietnamkriget är inte någon enkel fråga att besvara, men det finns några huvudsakliga anledningar. Till att börja med har vi antikrigsopinionen och dess förödande effekt på soldatmoralen. Krigets syfte var att stoppa kommunismens framfart vilket sågs som en föga övertygande anledning för den vanlige soldaten att offra sitt liv på främmande mark. I takt med att antikrigsprotesterna ökade i hemlandet och att soldater spenderade långa perioder hemma på grund av tjänstgöring i ettårsomgångar sänktes krigsviljan steg för steg. Därtill kan vi lägga till en rad faktorer som anmärkningsvärt låg medelålder på de stridande, bristfällig utbildning samt extremt klimat i kombination med utrustning som inte var anpassad därefter. Avgörandet föll dock troligen på FNL och Nordivietnams aldrig sinande resurser. Till följd av kommunismens tidigare spridning i Sydostasien och Diems förkastliga ledarskap under sina år i Sydvietnam underlättades rekryteringen av gerillasoldater till stor del. Det fanns en stark opinion mot USA världen över och inte minst hos vietnameserna vilket underbyggde en enorm manskapsreserv för Nordvietnam. Därtill kan vi lägga en multitud av krigsbrott begångna av USA med allierade som vände opinionen mot dem även hos många sydvietnameser. Brott begicks även av nordvietnamesiska styrkor, men USA:s krigsföring med napalmbombning och kemiska bekämpningsmedel tillfogade otvivelaktligen störst skada. Ett exempel är Agent Orange, som var det medel USA använde i syfte att avlöva Vietnams djungler för att komma åt kamouflerade gerillastyrkor. Användningen av Agent Orange ledde till uppskattningsvis en halv miljon människors död, och födandet av lika många barn med missbildningar. I och med nyttjandet av liknande okonventionella stridsmedel var det omöjligt att bara rikta in sig på militära mål, med enorma civila skador som följd.
Vissa hävdar fortfarande att USA inte förlorade i Vietnam utan drog sig ur frivilligt. Faktum kvarstår dock att krigets syfte att hindra kommunismens spridning inte uppnåddes. Ideologin både behöll och stärkte sitt fäste i Vietnam, Laos och Kambodja – något som späder på känslan av meningslös krigsföring där miljontals människoliv gick till spillo till följd av intervenering från en stat som inte borde ha varit på plats överhuvudtaget.
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.