I Panoramas senaste papperstidning skrev jag under temat Error om den absurda ekonomiska utvecklingen som sker i den moderna internationella fotbollen. Jag vill i denna krönika återkoppla till fotbollen men nu ur ett mer positivt perspektiv. Jag tänker här skriva om symbolvärdet landslagsspelare med invandrarbakgrund har för svensk integration.
Av: Fredrik Sundqvist
Sommaren 1994 var en av de varmaste somrarna på många år. Trots det flockades det svenska folket inomhus framför TV-apparaterna för att följa landslaget i fotboll när de chockade världen och plockade hem en bronspeng till lilla Sverige. Jag skulle här och nu kunna skriva en lång krönika om denna fantastiska bedrift och hur den påverkade och har fortsatt att påverka en liten grabb som då var blott 5 år gammal, men det tänker jag inte göra. Jag tar upp detta klassiska och folkkära landslag för att belysa hur invandringen har förändrat svensk fotboll de senaste två decennierna.
I den ursprungliga truppen till fotbolls-VM 1994 fanns det 22 spelare varav enbart två kan anses ha någon form av invandrarbakgrund: Henrik Larsson, vars pappa är från Kap Verde-öarna, och Stefan Schwarz vars far utvandrade från Tyskland under 1960-talet. Innan turneringen hade påbörjats tillkom ytterligare en spelare med rötter utomlands när försvararen Jan Eriksson skadade sig och ersattes med Teddy Lučić, vars far är kroat och vars mor är finska. Alltså hade enbart tre spelare i en hel landslagstrupp någon form av invandrarbakgrund i den klassiska landslagstruppen som tog VM-brons i USA. Idag ser det radikalt annorlunda ut.
I den senaste landslagssamlingen till VM-kvalmatchen mot Irland tidigare i år kallades totalt 24 spelare. Av dessa 24 var två stycken födda utomlands: Behrang Safari, född i Irans huvudstad Teheran, och Erton Fejzullahu, född i Pristina i nuvarande Kosovo. Lägger vi till Erkan Zengin och Jimmy Durmaz som båda har turkiskt medborgarskap, Alexander Kačaniklić, serbisk medborgare, Martin Olsson vars far är kenyan och avslutningsvis den stora fixstjärnan Zlatan Ibrahimović vars pappa är bosnier och vars mamma är kroat, får vi en landslagstrupp där totalt sju spelare har sina rötter utomlands. Vidare vill jag passa på att påpeka att bara under de första månaderna av 2013 har ytterligare över en handfull spelare med rötter utomlands varit kallade till det svenska herrlandslaget i fotboll.
Stefan Schwarz som var en av de stora stjärnorna i truppen från 1994 är inte i någon större utsträckning, och har inte heller varit, en ikon för pojkar och flickor på fotbollsplanerna i områden så som Angered och Rosengård. I alla fall inte jämfört med exempelvis Behrang Safari och Zlatan Ibrahimović. Detta beror på att den invandringssituation som Schwarz kom ifrån är en radikalt annorlunda än den de nuvarande spelarna har sina rötter i. Att Safari och Ibrahimović spelar för det svenska landslaget beror på att deras familjer har varit tvungna att lämna krigshärjade och totalitära stater för att söka ett bättre liv i Sverige. Att Stefan Schwarz pappa flyttade hit var med största sannolikhet en följd av den stora arbetskraftsinvandring som skedde under 1900-talets mitt från bland annat Västtyskland. Det blir helt enkelt lättare för ungdomar i exempelvis Rosengård att identifiera sig med Ibrahimović än Schwarz därför att de har upplevt samma sida av invandringen.
Det är detta som är grunden för det symbolvärde jag tar upp i krönikans inledning. Väldigt förenklat vill jag hävda att svenskar med utländskt ursprung i landslaget har en positiv inverkan på svensk integration på två olika sätt. Det första är att spelarna blir förebilder för ungdomar med invandrarbakgrund. Spelarna visar att det går att bryta sig igenom utanförskapet och segregationen och därmed vara en positiv injektion för svensk integration.
Det andra sättet landslagsspelarna med utländska rötter utgör ett positivt symbolvärde är som ett mittfinger till främlingsfientligheten i vårt avlånga land. Att den stora fixstjärnan i svensk fotboll heter Zlatan Ibrahimović är inget annat än ett bevis på främlingsfientlighetens absurdhet. Jag lovar er att det är många sverigedemokrater som vrider sig en aning hemma i TV-sofforna varje gång de hör kommentatorerna säga saker så som ”Safari bryter bollen och slår en långpass till Kačaniklić på vänsterkanten”.
Det jag försöker komma fram till är att invandrare i landslaget är fantastiskt bra. Att folkkära institutioner, så som ett landslag i fotboll, visar framfötterna gentemot resten av samhället i denna sortens frågor kan ge stor genomslagskraft just på grund av dess symboliska värde som en folkkär klenod. Om vårt svenska fotbollslandslag, det mest folkkära idrottslaget i landet, klarar av att vara ett mångkulturellt lag och samtidigt vara älskat av Sverige i all sin diversitet, då tror jag normer kan förändras och främlingsfientligheten kan åter krypa tillbaka till den mörka grotta den hör hemma i. Just därför anser jag att spelare med rötter utomlands i landslaget har ett väldigt viktigt symboliskt värde för svensk integration och jag är stolt över vårt mångkulturella fotbollslag.
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.