Suddiga motiv

Det tog lite tid för låten Blurred Lines med Robin Thicke att få uppmärksamhet och kritik i svensk media. I flera veckor – kanske flera månader – sjöng och dansade vi till låten lyckligt ovetande om det egentliga budskapet. En del har säkert fortfarande inte reflekterat över texten, för låt oss vara ärliga, låten är ju så damn catchy. Men texten har kritiserats för att vara både sexistisk och att inte ta våldtäkt på allvar. I och med ett konstprojekt har debatten växt sig ännu större. Frågan är om det var planerat?

Av: Sissela Svärdh

År 2011 startade fotografen Grace Began ett projekt där hon fotograferade kvinnor som upplevt sexuella övergrepp. Hon lät dem skriva ner citat från sina förövare och hålla upp dem framför kameran. I flera av citaten kan man se ett mönster i hur gärningsmannen försöker övertyga offret om att hon faktiskt vill ha sex, till exempel “You wanted it tough” och ”We both know you don’t really mean it when you say no…”. Till den här kategorin hör även citatet ”I know you want it” – ett citat som både kan hittas på en av skyltarna i fotoutställningen och flera gånger i låten Blurred Lines av Robin Thicke.

Det kan vid första åtanke verka långsökt att koppla ihop ett citat från en våldtäktsman med en populär radio- och klubbhit. Men man kan dock inte blunda för att kvinnorna i Grace Begans fotoutställning tydligt visar att det är en väldigt vanlig inställning hos våldtäktsmän att försöka övertyga sig själva och offret att ”nej” egentligen betyder ”ja”. Det är tydligen även Robin Thickes inställning och det är detta budskap han förmedlar i sin låt. Dessutom låter textraden ”I’ll give you something big enough to tear your ass in two” mer som ett hot än samtycke. Det är just detta, tillsammans med en väldigt tvivelaktig musikvideo, som har gjort att Robin Thicke har kritiserats i media runtom i världen. Videon visar Robin Thicke tillsammans med Pharrell Williams och T.I med kvinnor dansande runt sig. Några av kvinnorna blir dragna i håret eller slagna på rumpan i bakgrunden och medan alla männen är fullt påklädda är kvinnorna antingen lättklädda eller i princip nakna.

Trots videon och låtcitaten är det kanske Robin Thickes försvar som är det mest provocerande. I en intervju med GQ säger han ”People say, ’Hey, do you think this is degrading to women?’ I’m like, ’Of course it is. What a pleasure it is to degrade a woman. I’ve never gotten to do that before. I’ve always respected women’”. Förutom att det är svårt att tänka sig att Robin Thicke vaknade upp en dag och tänkte att nu får det vara slut på den här respekten för kvinnor, så är det också svårt att förstå hur han i en annan intervju har kunnat hävda att låten är ”a feminist movement within itself”, som han sa på NBC Today Show i juli i år. Det verkar ju som att Robin Thicke ser sig själv som en feminist, någon som kämpar för jämställdhet och någon som går mot strömmen. Men att göra en musikvideo där alla kvinnor är tysta och lättklädda/nakna medan alla män är påklädda är inte att gå mot strömmen. Att skriva en text där ”nej” betyder ”ja”, när det gäller en kvinnas sexualitet, är inte heller att gå mot strömmen. Att göra en låt som objektifierar kvinnor är Robin Thicke inte heller först ut med att göra, utan det är något som finns överallt i musikbranschen.

Detta är nog den första reaktionen många får när de ser musikvideon och faktiskt lyssnar på texten, men tänk om det är mer invecklat än så? Tänk om Blurred Lines egentligen är ett genomtänkt projekt som faktiskt är ”a feminist movement in itself”. Låten och musikvideon har ju onekligen skapat en stor debatt. Kritiska parodier har gjorts, debattartiklar har skrivits och låten har förbjudits på flera universitet. Jag tror dock att det är ett naivt önsketänkande att låten skulle vara något annat än en strävan efter en kommersiell hit. Robin Thicke är en förebild för många och genom att han hävdar att det inte finns något ofeministiskt eller kränkande med en låt som Blurred Lines skadar låten antagligen debatten mer än vad den knuffar igång den i rätt riktning. Detta, tillsammans med det faktum att Robin Thicke berättar att han skrev låten på en halvtimme, gör det svårt att tro att det skulle vara ett genomtänkt feministiskt projekt. Däremot skulle Robin Thickes uttalanden och försvar kunna vara en del av låtens PR. Man säger ju att all publicitet är bra publicitet och utan klumpiga uttalanden kanske inte låten fått över hundra miljoner klick på Youtube.

Oavsett om Robin Thickes uttalanden var i PR-syfte eller inte så kvarstår det faktum att våldtäktsoffren i Grace Begans utställning kan vittna om samma mentalitet hos sina gärningsmän som i texten i Blurred Lines. Och att låten skulle vara ”a feminist movement” är antingen ett misslyckande eller en del av ett väldigt dåligt försvarstal.