En bomb slog ned 2009 när Sveriges kulturminister fick ta del av graffitimålaren Nug’s verk Territorial Pissing. En infekterad debatt tog vid där frågan om vad som är konst och dess egentliga värde blossade upp. Ur uppmärksamheten föddes en ny stjärna på konstscenen, där framgången verkar ligga i en attityd som hämtad ur den tidiga hiphop-vågen i Stockholm.
Av: Erik Hellqvist
I februari 2009 på konstmässan Market i Stockholm visades Nug’s examensverk från Konstfack, Territorial Pissing, upp. Konstverket består av ett rum där hastiga, osammanhängande linjer gjorts med svart sprayfärg på den vitmålade väggen. Längs väggarna står dyrbara möbler från auktionsverket Bukowskis. På väggen sitter en platt-tv, där en kostymklädd man i rånarluva med spritpenna gör snarlika streck inne i en tunnelbanevagn, för att sedan gå över till en sprayburk och därefter en brandsläckare fylld med svart färg innan han slutligen hoppar huvudstupa ut genom en fönsterruta. Ursprungligen skapades verket som examensarbete från Konstfack 2008.
På konstmässan befann sig Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Efter att beskådat Nug’s installation lät reaktionen hos Adelsohn-Liljeroth inte vänta på sig. En rasande kulturminister stormade ut ur lokalen och deklarerade att verket var ”Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst.” Den massmediala uppståndelsen drog igång och Storstockholms Lokaltrafik lät meddela att vagnen kostade hundratusen kronor att städa upp. I tidningarnas kommentarsfält blev tonen snabbt hätsk; Nug beskrevs bl.a. som en mentalsjuk person som borde placeras på institution. Facebook-grupper startades med krav på att de offentligt finansierade anslagen till Konstfack skulle ställas in. Många verkade dela kulturministerns åsikt om att detta omöjligt kunde vara konst. Situationen förbättrades knappast av att en annan konstfackstudent, Anna Odell, någon månad tidigare hade hotat ta livet av sig från Liljeholmsbron i syfte att illustrera upplevelsen av att hamna inom psykiatrin som ett konstverk, vilket redan hade upprört många.
Historien bakom Nug går dock längre tillbaka i tiden än hans medverkan på Market. Under mitten av 1980-talet samlandes hundratals ungdomar på Sergels torg och i Kungsträdgården. Här hängde bl.a. Paolo Roberto och skådespelaren och sedermera värdetransportrånaren Liam Norberg tillsammans med andra skolkande högstadieungdomar från Stockholms yttre förorter. Hiphopen hade kommit till Sverige några år innan och graffiti, rap och breakdance var det hetaste en förortsunge kunde syssla med. På kartongpapper battlade dansare iförda träningsställ från Adidas ackompanjerade av ljudet från klumpiga bergsprängare. Här samlades graffitimålarna före sina äventyr längs pendeltågspåren, likaså kickers innan de med välinövade karatesparkar rånade medelålders svennebanner. En ungdomsgeneration som samlades i brist på något att göra och någonstans att vara skapade sig en livsstil främmande för vuxenvärlden, utan några tider och regler att följa. En av alla dessa ungdomar som samlades här var Nug. Snabbt utmärkte han sig som en aktiv graffitimålare med bra kvalitet på sina målningar.
I augusti 1987 brakade kravallerna loss, mer kända som Kungsankravallerna. Under tio dagar slogs polis mot ungdomarna. Skyltfönster krossades med stenar. När kravallerna väl lagt sig försvann Kungsträdgården och Sergels torg som mötesplatser. Gängen spriddes vind för våg, och den första hiphop-vågen ebbade ut. Många slutade att måla graffiti eller dansa Breakdance, men inte Nug. Han fortsatte måla som om inget hade hänt. Nya generationer av graffitimålare kom, avlöste varandra, men Nug var fortfarande den som målade mest. Bland graffitimålare världen över är han en legend för sitt ihärdiga målande och sin revolutionerande utformning av blockbokstäver. Nug verkar dock skita i vilket, i graffititidningar och böcker ställer han inte upp på intervjuer, vilket leder till att hans medverkan möjliggörs av att personer i hans omgivning får tala om honom istället.
Graffiti har ända sedan sitt intåg i Sverige i början på 1980-talet varit en het politisk potatis. Ökade resurser för sanering med syfte att trötta ut målarna och skärpt lagstiftning har införts. I Stockholms stad finns sedan 2007 en klotterpolicy, där punkt nio lyder: Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.” Just punkt nio har exempelvis resulterat i att två medelålders damer 2007 hindrades från att ställa ut virkade bonader föreställande graffiti på Kulturhuset. Titt som tätt diskuteras graffiti i termer av att vara konst eller ej. Konst är inte sällan svårbegriplig. Konsten kan ha i uppgift att kritisera samhälleliga tendenser eller ställa frågor om oss själva. Konst kan ha i uppgift att försköna och skapa vackra föremål. Vad som är vackert är dessvärre högst subjektivt – utifrån Bourdieu beror detta bl.a. på klass, kön, etnicitet eller sexualitet. En annan aspekt av konsten är konstnärens behov av att få uttrycka sig. Elmer Diktonius talar i sina dikter om den personliga och ofta smärtsamma process som gör konsten, hur konstnärskapet är fyllt av vånda över att lyckas uttrycka sig.
”Kvinnor äro lyckliga: de bär sina barn blott i nio månader. Konstnärerna äro i flesta fall havande flera års tid, och ändå blir det nästan alltid missfall.”
Men konst är tveklöst berörande. Stendahls syndrom innefattar ett tillstånd med hjärtklappning, yrsel, svimning och emellanåt hallucinationer som kan uppstå vid insupandet av särledes vacker konst.
Det råder ingen konsensus kring huruvida graffiti är konst eller inte. Graffiti är ur många aspekter ett märkligt fenomen. Ett fåtal män och ett ännu mindre antal kvinnor väljer att under ett par års tid att ägna all sin kraft åt att utveckla blockbokstäver, arbeta fram färgscheman, ha koll på tåguppställningsplatser och väktarrutiner. Samtidigt har graffitin fungerat som en plantskola för nya konstnärliga talanger och influerat till ett nytt bildspråk. Det finns i Sverige idag väletablerade konstnärer, arkitekter, reklamare och modedesigners som alla har kommit från graffitin (ett medialt känt ansikte är tatueraren ”Bleckan” från Salong Betong).
När skandalen briserade på Market sökte journalister med ljus och lykta efter Nug, men han gjorde sig omöjlig att komma i kontakt med. Detta sågs hos vissa som ett bevis över vilken ynkrygg Nug var, en man som inte vågade stå för vad han gjorde, utan vetskap om att praxis är att Nug inte brukar ge intervjuer. Men historien om Nug skulle inte ta slut efter att mediadrevet ebbat ut. Det är knappast troligt att Adelsohn-Liljeroth upplevde någon antydan till ett Stendahls syndrom under sin vistelse på Market, men hennes kommentarer om att Nug’s verk inte var konst fick många att rynka på näsan. Ska verkligen en minister bestämma vad som är konst eller ej? Adelsohn-Liljeroths uttalande kring Nug kom på nytt upp i debatten 2012 då hon skar upp en bit tårta föreställande en mörkhyad man, ett konstverk av Makode Linde, och då blev anklagad för rasism och bristande omdöme. Paradoxalt nog hävdade hon denna gång att konsten skulle vara fri och till för att provocera.
För Nug’s egen del har historien definitivt inte tagit slut, istället har han på allvar blivit ett namn inom konstvärlden. Han har inrett den hypade Stureplansrestaurangen Taverna Brillo. Under oktober månad visades Lars Berges och gatukonstnären Akays dokumentärfilm om Nug på SVT, självfallet med minimal medverkan av huvudpersonen själv. Vad är det då som har gett Nug denna framgång? Uppmärksamheten han fick av kulturministern spelar säkerligen in. Men troligen är det att han går sin egen väg. Han framstår som totalt ointresserad av kändisskap och verkar fortfarande leva kvar i bubblan från 80-talets Kungsträdgården där man kan komma och gå hur man vill och där man kan göra som man vill. Det som från en betraktares synvinkel blir så tydligt med Territorial Pissing är avsaknaden av vilja att anpassa sig till den gängse omgivningen. Med en påfallande hög integritet framstår han inte bara som mystisk utan även spännande. Nug går mot strömmen å det allra grövsta, och blir samtidigt en del av etablissemanget, men fortfarande på sina egna villkor. Sprungen ur en kontext där samhället gjort allt för att förhindra graffiti har han tagit de smutsigaste uttrycken av graffiti och gjort konst av det.
För övrigt såldes Territorial Pissing för 65 000. Ifall monetära summor skall ses som en kvalitetsbarometer var uppenbarligen Nug’s insats inte alltför illa pinkat.
