Två veckor till jul: adventsstjärnor överallt, julgranarna droppar av decemberregn, och om fjorton dagar upptäcker pappa att smartphonen inte räcker till – här behövs en rejäl papperstidning från kiosken. Istället gör en rödklädd, pälskantad herre med ett moln av skägg och lite väl högt BMI entré med ett berg av presenter. Jultomten är en fast punkt i tillvaron, som dykt upp varenda jul och alltid kommer att fortsätta göra det.
Eller?
Av: Blanche Jarn
Faktum är att tomten har ett förflutet, precis som alla andra. Santa Claus är egentligen Sankt Nikolaus (ca 270 – 342), ursprungligen biskop av den forna staden Myra i Turkiet och en favorit i den bysantiska kyrkan. På 1800-talet blev han skolbarnens skyddshelgon, entusiastiskt firad den 6:e december på grund av sina gåvor till barnen. Och idag kretsar hela den sekulära västerländska julen kring honom och ”hans gåvor”. Det är ironiskt hur historien upprepar sig: även under högmedeltiden var han handelsmännens skyddshelgon.
I Sverige hade vi vid 1800-talets mitt tröttnat på Sankt Nikolaus (eller kanske han på julvädret?) till förmån för den maskerade julbocken. Under tiden hade katolske St. Nikolaus i Tyskland transformerats till kyrkligt neutrale Weinachtsmann, ”julgubben”, som även vann svenska julfirares hjärtan i och med Jenny Nyströms konstnärliga genidrag att smälta ihop den generöse, glade gåvogubben med den klassiska folktrotomten, som klädd i grått smög runt och hjälpte till på gården i utbyte mot rätt mängd gröt.
Och idag då? På sistone har tomten börjat dyka upp i oktober, så stjärnögt Disney-överlycklig att man nästan blir kompensationsbitter. Somliga säger kommersialiserad, jag säger för mycket starkvinsglögg. I vilket fall är det en trevlig insikt att till och med tomten har förändrats, och kommer att fortsätta förändras – precis som allt annat här i världen. Det om något är ett hoppfullt budskap värdigt julen.
