Det finns inga ursäkter, bara andetag

Åtskilligt må vi diskutera vem vi är. Idogt debattera om huruvida vår existens har ett syfte. Blotta jaget, tanken, livet kan tvistas om. Utbasunera tvivlandets lov. Granskning, kritiskhet och distans är det moderna samhällets professionella dygder. Men en av få frågor av relevans är om vi lever. Ty lever vi? Inte för att likt Platon tvista om verklighetens konstruktion. Ej för att göra Cogito ergo sum till vårt mantra. Ty även om diskussioner av sådant slag kan vara berikande såväl som upplysande är det inte poängen för denna text.

Studier, stress och måsten. Pressen kan vara påtaglig. Rymden i tillvaron kan kännas begränsad; att det inte finns utrymme för nedvarvning, för eftertanke, för hängivelse. Tiden, vår vän liksom alltjämt vår fiende; följer och förföljer varje steg vi tar. Snabbhet prioriteras. Mänsklig kapacitet blir ersatt av maskiner; av robotar som inte blir trötta, som alltid har kraft. För att inte förlora sig måste strävan vara på maskinens nivå. Men vi är inte maskiner. Vi är människor. Levande varelser. Varelser som är avsedda för att leva. Vad är det då som utgör skillnaden? Vad konstituerar det levande? För mig är det förmågan att känna, förmågan att kunna värdera sin tillvaro; att kunna drömma och önska sig något annat. Kanske rent av det som innerst inne gör oss bräckliga. Begränsningen. Ofullkomligheten.

Men vad innebär då denna begränsning? Att vissa saker är ouppnåeliga? Ja, tveklöst är det så. Men på ett område är människan som individ närmast obegränsad, trots att det för en själv kan tyckas främmande. Jag syftar på det mentala planet. Tillvaron liksom de mentala barriärerna är våra egna. Begränsningarna enkom av oss själva. Vi skapar murarna, vi upprätthåller dem, vi befäster dem. Förskansar oss bakom dem, som om det funnits något att värja sig emot. Men stundom händer något stort, ty ibland gör vi motsatsen och låter dem rämna. Rent av river muren. Vore vi då i stånd till att göra de val vi vill? Tillhör med andra ord framtiden oss själva? Leva som vi önskar; utan bryderier gällande andras gillande jämväl ogillande. Någonstans torde det handla om att inte låta framtiden blott vara en spegelbild av det förflutna. Ty idogt nedtyngd av sinnesbegränsningars evinnerliga ok ägs inte framtiden av en själv utan av det förflutnas människoskapta spöke.  

Emellertid tycks tingens beskaffenhet oftast te sig enklare i teorin än i praktiken. Ej heller skall man förglömma eller förmena dem som inte är i stånd att göra sina egna val. De som har verkliga murar, verkliga begränsningar som hämmar sin tillvaro. De som inte är förunnade att kunna beklaga sig över tillvarons existentiella komplexitet i filosofiska termer, därför att det är komplext nog att bara överleva för dagen.

Eljest, lever vi? Vad kommer döden innebära för en? Att vi slutar leva eller bara att existensen upphör? I denna aspekt ligger det klichéartade uttrycket om att livet är för kort. Troligen är det både sant och falsk. För kort i att man inte hinner uppleva allt, att det finns en bortre gräns för vad man hinner göra i livet. Tillräckligt långt är det ändå precis för att ha sitt eget liv. Men detta synsätt fordrar ansvar. Ansvar inför sig själv och sin omgivning. Det finns på sätt och vis bara nuet och det är ens eget ansvar att ödmjukt förvalta tillvaron. Vi vet att det finns en ände för vårt liv, vi vet att murarna är våra egna. Vad väntar vi på? Lev.

Det finns inga ursäkter, bara andetag.