Teodorescu och tvetydigheten

Som vänster har jag självklart alltid haft extremt svårt för den ömsom superliberala, ömsom superkonservativa Alice Teodorescu. Jag utsattes först för hennes åsikter när jag som 16-åring hängde ohälsosamt mycket i publiken i SVT:s Debatt. Då var hon ett provokativt högerspöke som sparkade underifrån och knappast behövde ta särskilt stort ansvar, hennes inflytande tycktes litet. Idag har hennes starka ideologiska övertygelse tack vare inslaget av flyktingfientlig retorik kunnat ta henne hela vägen till Göteborgs-Postens ledarredaktion. Det känns symptomatiskt för hela Sveriges utveckling de senaste åren, men det är inte vad jag främst vill prata om nu.

I somras tryckte jag med skräck på play på hennes sommarprat. Det kom att bli en av sommarens mest tankeväckande och intressanta lyssningar. Dels för att hennes språk var vackert och välformulerat. Lite balsam för själen faktiskt. Men framför allt för att jag bara inte fattade. Och efter hennes föreläsning här i Lund i går kväll fattar jag fortfarande inte.

Vi börjar med sommarpratet. En avsevärd del av detta utgjordes av en hyllning till olikheter. Till den som står upp för sig själv, som vågar gå sin egen väg. Som inte låter sig saktas ner av Jantelagen eller annan “svensk” mentalitet och dess krav på likhet, stillhet, överenskommelse och lagomhet. Ändå byter Teodorescu snabbt fot när det handlar om invandrade människors önskan att få behålla sin kultur. Här skryter hon istället om hur hon har gjort allt hon kunnat för att anpassa sig till svensk kultur. Det rätta och mest ädla är att passa in, alltså att inte gå sin egen väg.

Motsägelsefullt? Ja. För att vara en så högt ansedd debattör tycker jag att hon kritiseras väldigt lite för just inkonsekvens och dubbelmoral.

Under föreläsningen igår menade hon att vi måste våga prata om att det finns olika kulturer, samtidigt som vi aldrig någonsin ska uppmärksamma att det finns olika hudfärger och religioner och att dessa strukturellt behandlas olika. Hon kritiserade den som argumenterar utifrån känslor och erfarenheter, bara för att i nästa andetag använda sin egen framgångssaga som ett exempel på individualismens möjligheter.

Gång på gång både fascineras och förskräcks jag av hur Teodorescus anledningar att vara höger, är exakt samma som mina anledningar att vara vänster. Hon vill se ett samhälle där människor kan utvecklas utifrån sina egna drömmar, oavsett bakgrund. Där den som arbetar hårt för någonting också ska få skörda frukterna av detta. Jag vill se ett samhälle där människor kan utvecklas utifrån sina egna drömmar, oavsett bakgrund. Där den som arbetar hårt för någonting inte ska bli omsprungen av den som föddes med 100 000 på sparkontot och sedan glidit från seglarskolan till ekonomie kandidaten till posten som VD på något större företag.

Det är väl ett ganska klassiskt problem såklart. Vi ser olika problem och därmed olika lösningar. Det både fina och frustrerande är att det påminner oss om att vi alla trots allt vill det bästa för oss alla. Fast nej, jag ska vara ärlig. Jag tror inte på det. För vad som träder fram ur Teodorescus ständiga princip- och värdegrundsbyten är ren och skär egoism. Hon vill ha det som passar henne. Och det är inte att vilja det bästa för oss alla.