Nyheterna börjar. ”Lisa, nu är det dags för dig att gå och lägga dig”, säger mina föräldrar till sjuåriga mig. Jag hinner se en glimt av en explosion på tv-skärmen och hör hur nyhetsuppläsaren pratar något om Irak. Men sen är det dags för mig att gå upp till mitt rum, sätta på mig pyjamasen och läsa ur Bamse istället.
Detta är bara ett exempel på hur barn ”skyddas från verkligheten”. En uppdelning mellan barnens värld och vuxenvärlden görs. På många sätt är denna uppdelning lätt att förstå. Föräldrar vill inte att barn ska behöva oroa sig över saker som krig, ekonomisk kris eller klimatdebatten när de har annat att oroa sig för. Som vem de ska leka med imorgon, vad de ska hitta på i helgen eller hur många sidor det nu var man skulle läsa ur Pelle Svanslös som läsläxa tills torsdag. Men samtidigt finns inte uppdelningen som de vuxna konstruerat. Det finns bara en värld där personer i alla åldrar bor.
Istället för att dela upp världen i två borde kanske dessa två integreras till en enhet, vilket det ju faktiskt är. Ett försök till detta kan ses i och med Suzanne Ostens nya film ”Flickan, mamman och demonerna”. Filmen handlar om åttaåriga Ti och hennes mamma Siri, som lider av psykisk sjukdom. Mycket debatt kring filmens åldersgräns har förts i och med Medierådets beslut om att barnförbjuda filmen. Osten håller inte med. Hon har testat filmen på barn ända ner till sju år och har hela tiden jobbat för en film riktad till barn.
Krocken som sker här är mellan vuxenvärlden och barnens värld. Psykisk ohälsa är inget barn ska behöva oroa sig för, därför pratar man inte om det. Men uppdelningen spricker redan innan den gjorts. Psykisk ohälsa är något många familjer är bekanta med och drabbar barn i mycket hög grad. Att göra filmen barnförbjuden är att vända ryggen mot något som är en del av många barns vardag och som dessutom var anpassat till ett barnforum.
Man kan också vända på resonemanget. Borde mer av det man klassar som barnens värld tas in i den vuxna? Det tror jag absolut. Något som speciellt kan vara relevant att tänka på är barns fördomsfrihet. Det som ofta kallas naivitet och kan ses ned på kan istället vara något positivt. Att inte ha en mall av världen dit allting måste passas in, vinklas och förklaras kan vara en stor fördel. Det är på detta sätt barn lär sig mer om världen, ofta orädda utforskar de världen och förstår mer. Vuxna kan också lära sig nytt, att gamla hundar inte kan lära sig sitta är skitsnack.
Fantasi är också något som ofta beskrivs som barnsligt. ”Outside the box” är något som är ett mer accepterat ”vuxet” uttryck, men något som fortfarande framställs som nytänkande och ovanligt. Fantasi är vardagsmat i lekvärlden och flyter runt i allt som händer. Ibland blir det bra, ibland funkar det inte alls, men det är okej att misslyckas när man är liten. Varför inte som vuxen också? Att testa, lyckas och att misslyckas borde alla tre vara okej under hela livet.
Barns sätt att känna starka känslor är också något att ta med sig. Om någon annan rev ens torn av lego på fritids var världen över. Hur kunde Martin vara så elak? Ilska och sorg, kanske någon tår, men sen var det över. Nästa dag satt man i byggrummet igen, denna gång med Martin vid sin sida och byggde ett ännu högre torn, tillsammans. Kanske borde detta vara något att testa på arbetsplatser eller i skolan. Säg som det är, som du tycker och vad du känner, men gå sedan vidare. Jag känner själv hur jag kan gå runt och älta saker som hänt i flera veckor efteråt fastän att låta det gå vore det sundare alternativet.
Barnens värld och vuxenvärlden ser helt plötsligt inte lika mycket ut som motpoler längre och varför skulle de? Barn och vuxna är inte två olika arter. Detta betyder att allt inte behöver vara allvarlig verklighet, explosioner under nyhetssändning, men att allt inte heller behöver vara gulligt och harmlöst som Bamses och hans vänners fantasivärld. Båda delarna är viktiga. Att integrera barns och vuxnas tankar är bara att bredda perspektivet och samla in en hel livstids tankar idéer och erfarenheter.
8 kommentarer
Kommentarer är stängda.