“Och hälsa kocken att jag räknar mjöl i såsen till en av dödssynderna!” ryter lundaprofilen tillika överliggaren Tom Ancker (som i verkligheten går under namnet Sam Ask) under ett Köpenhamnsbesök i Fritiof Nilsson Piratens klassiker Tre Terminer (1943). Själv är jag uppvuxen i ett hem med en far som, lite modest, konstant dömde ut såsen till söndagssteken: Fusksås! – kallades den. För en sås värd namnet skall ha genomgått farmors kärlek, översatt till mången timmes arbete. I otaliga timmar har ben och skrov kokat ner, schalottenlöken har svettats, fonden har silats, såsen har blivit avsmakad med diverse förfriskning och i slutet avrundad med en skvätt grädde. Inte en mjölklump i sikte, bra sås reder sig själv. Gubbarna dränker förnöjt sin söndagsstek och håller sig om magen. Tacka vet jag kokkonst, utan fusk, full av omsorg. Tacka vet jag patriarkal matlagning.
I TV4:s program Vad blir det för mat? står Per Moberg och smackar gott framför kameran, fällandes kommentarer i stil med “det är endast detta som är riktigt, en handslagen, hemmagjord bearnaise, allt annat är fusk!”. Kvinnan vet att gliringen är riktad. För bakom fusket ligger de vardagliga genvägar vilka legat till grund för att möjliggöra kvinnlig frigörelse. Frysrätter, snabbmakaroner och pulverbea! Rätter som tillåter kvinnan tid utanför huset, något unikt i sin sak då kvinnan i århundranden stått bunden till spisen: Tre måltider, lagade från grunden, framdukade åt den arbetande mannen, dag ut och dag in.
Så finner vi här baksidan av samtidens trendigaste mattrend: Bort med fusket! Fram med gryta och högrev, nu gör vi det ordentligt från grunden. Det växande föraktet mot “snabba lösningar” vi ser bland dagens (manliga) matprofiler sträcker sig långt längre än till frysdiskens färdigrätter: En skarp udd riktas mot dagens “lata individer” som inte verkar förstå vikten av näringsrik mat. Småbarnsmamman, karriärkvinnan och den hårt pressade vårdtagaren tycks faktiskt ha mage att konsumera direkt skräpmat, alla tagna på bar gärning med finskuren krögarpytt i handen.
För att återgå till en som har gjort rätt för sig: Nog tusan har herr Moberg tid att både tala om kokkonstens alla regler gällande kåldolmar parallellt med ett prisande av det rogivande långkoket. TV-kocken utför ett heltidsarbete tillsammans med ett TV-team ute på sin herrgård i Södermanland. Huruvida jag som icke avlönad kock finner tid nog till en vardagsmiddag bestående av “äkta sjömansbiff” efterföljt av en “smultronsabayone” må betraktas som en icke-fråga av TV4:s produktionsansvarige, dock ifrågasätter jag uppmålandet av den tidskrävande husmanskosten som vardagsideal.
Fast visst, jag fröjdas också över dessa tidens unga män vars stora matintresse har återfört den stora kärlek ett rejält långkok kräver. Dock är det nonchalant, om inte också naivt, att deklarera den svunna tidens överlägsenhet gällande “riktig matlagning”. Den erbjuder nämligen två sidor – den förnöjt skrockande gubben vid bordet respektive den utmattade, sönderarbetade kvinnan vid spisen.
Till minne av otaliga kvinnors livslånga slit tänker jag ikväll njuta av mina frysta fiskpinnar. Oset sprider sig i köket, en doft som minner om frihet!
8 kommentarer
Kommentarer är stängda.