Populism – ett Trumpet ämne

Debatt i Lund 8 september 2016 – Vad kan vi lära av Donald Trump?

Café Athen är fullt, och varmt. Folk står utanför dörrarna och kikar in. Donald Trump och hans framgångar fångar människors intresse. I alla fall så mycket att en del väljer att stå upp i drygt en timme för att höra fyra olika människor diskutera ”fenomenet” en torsdagskväll. För ordet fenomen är något som bra beskriver hur panelmedlemmarna beskriver och diskuterar Trumps framgångar, men också det klimat som enligt dessa gjort det möjligt. De fyra panelmedlemmarna som valts ut för  just detta evenemang är:

Göran Greider, ledarskribent på Dala-Demokraten men även poet,författare och debattör.
Charlotte Levay, företagsekonom verksam vid Lunds universitet samt styrelseledamot i den kristdemokratiska tankesmedjan Cevitas.
Magnus Lindén, lundapsykolog som forskat kring människors personlighetsdrag och dess överföring på vissa antidemokratiska åsikter.
Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Moderator Andreas Ekström börjar i humoristisk anda, genom att fråga panelen om vad som förtärts till frukost denna morgon. Retorikern Anders Sigrell ger genast ett hurtigt intryck, som sedan följer honom under hela den dryga timmen. Han åt någon superfrukost med supertillbehör och cyklar hit från Malmö varje dag. Greider har gjort något TV-inslag och har därför druckit havtornsjuice till frukost, något som enligt honom själv hållit honom i i turbo-läge fram till kl.12, dock verkar energin ha avtagit något inför denna debatt. Den återkommer när han hjärtligt får berätta om samhällsklyftornas hot. Företagsekonomen Charlotte Levay hade ätit gröt, med hallon och sötningsmedel. Hon ger mig genast ett bestämt intryck, och känns direkt mest förberedd. Något som visar sig vara korrekt under debatten då hon har ett välformulerat svar på det mesta. Magnus Lindéns frukostval har lämnat mitt minne, och under debatten måste jag säga att hans medverkan inte gjorde något stort avtryck, även om hans kommentarer var de som fick mig att höja på ögonbrynen mest.

Klockan åtta prick börjar debatten på riktigt och moderatorn hälsar tv-tittarna välkomna, då evenemanget även sänds live på Sydsvenskans hemsida. Han kommenterar även hur full salen är och konstaterar precis som jag att detta ämne uppenbarligen är av stort intresse. Därefter introduceras samtalsämnet för kvällen, karismatiska ledare.

Donald Trump kommer under resten av timmen att stå i centrum. Samtidigt diskuteras populism i allmänhet och det klimat som när den. En mycket intressant diskussion om det onyanserade politiska klimatet ligger som en röd tråd genom debatten, även när andra frågor tas upp. En majoritet av panelmedlemmarna instämmer med varandra angående det polariserande läget som finns USA, men även i Sverige. I övrigt diskuteras personlighetsdrag och hur sådana påverkar val av politiska ledare.

Det onyanserade politiska klimatet, som jag tidigare skrivet uppfattas som mest intressant, blir det första ämnet för diskussion.  Moderatorn inleder om ett slagkraftigt uttryck. Det ”demokratiska klimathotet”. Det låter klyschigt, och kanske kan svaren från panelmedlemmarna också anses luta åt det hållet, dock finns det intressanta olikheter i svaren. Uttrycket förklaras av moderatorn: en oförmåga att agera i tid för nya svängningar och att en nyanserad bild verkar omodern. Göran Greider skyller det på den nya tidens mediekanaler, främst sociala medier. Han går vidare i argumentation och menar att vi har ”förlorat ett sätt att tala”. Detta genom ett minskat antal medlemmar i politiska rörelser och mindre naturliga sammanslutningar där människor diskuterar politik. Det osar ett romantiskt längtande till förr i många av Greiders uttalanden, inte minst i denna. Något som Charlotte Levay direkt reagerar på. Alla håller med om Anders Sigrell uttalande om att ett svårt politiskt läge öppnar upp för en mottaglighet för enkla lösningar hos folket. Levay menar dock att romantisera det förflutna är destruktivt och att det inte alls verkar ha vart mer nyanserat på den tiden. När det senare går vidare att förklara uppkomsten av populism mer i detalj återkommer hon till faran med längtan till det förgångna. Detta då det är bevisat att vissa grupper med relativ stor makt som ser sin ställning hotas och som längtar tillbaka, är ett lätt byte för populister.

Diskussionen fortsätter in på de samhälleliga strukturer som banat väg för populism. Göran Greider tar inte direkt upp inkomstskillnader, något jag som läst tidigare texter av honom i ämnet hade väntat mig. Skillnader mellan folk är dock i fokus, men mellan eliten och resten. Han tar speciellt upp elitbeteenden i olika myndigheter. Skandalen om riksrevisionen kommer upp till ytan och diskuteras kort. Greider menar att denna klyfta som uppstår mellan folket och eliten faktiskt ger grund för en populism, men då den goda sorten. Vad han menar med det tas ej upp men Levay kontrar med frågan om det goda då måste komma från vänster och det onda från höger. En fråga jag gärna skulle vilja höra Greiders svar på, men den skrattas bort av både panelmedlemmarna och publiken. Att denna klyfta mellan elit och folket har en stor betydelse verkar det dock inte finnas några oenigheter om hos panelen. Levay menar att ingen av dagens politiker på riktigt talar till väljarna. Det är här Trump  sett sin chans. Hans tal utstrålar bitterhet mot eliten. Greiders förklaring av Trump som en anti-politiker känns rätt i sammanhanget. Panelen går vidare med att jämföra Trumps språk med det språk vi får höra av våra politiska ledare.

Levay fortsätter språkdebatten och menar att politiska debatter idag ibland gör henne less. Främst för att ingen verkar mena vad det säger. Något som jag kopplar till ett av hennes tidigare uttalanden om att det är otroligt svårt för människor att identifiera sig med den politiska makten, och dess politiker. Hon menar också att politiker använder sig av ett förminskande språk när de talar. Anders Sigrell fortsätter på samma bana och menar att det känns som att politiker absolut inte menar vad de säger. Detta då motsatsen till Trump, där han inte för ett ögonblick anses känslo- eller spontanlös. Han går vidare i en intressant tankegång om Trumps hyperboler: Den sannolika hyperbolen som kan översättas till en sannolik lögn som då blir en oxymoron. Trumps språk är minst sagt oortodoxt, men det funkar uppenbarligen. Diskussionen fortsätter med att undersöka vilka grupper detta fungerar på.

Det är här Magnus Lindén som psykolog på riktigt kommer in i debatten. Innan följer ett litet meningsutbyte mellan Levay och Greider om marknadsliberalism och hur det kan förklara Trumps framgång, eller huruvida Trump är en marknadsliberal. Svaren utmynnar inte i något speciellt intressant och fokus flyttas snabbt åter till vilka som röstar på Trump. Psykologen Lindén är den som har mest att tillföra i  detta ämne. Levay har ett intressant inlägg som jag tidigare beskrivit om relativt mäktiga grupper som känner sig hotade. Annars kör de på den typ som vi hört om så många gånger som populismens anhängare. Den vita, fattiga mannen utan hopp eller medelklassmannen med rädsla för framtiden.  Lindén tar istället upp olika personlighetstyper, något jag antydde i inledningen av denna artikel. Detta oberoende av klass, ras eller livssituation.  De med hög grad av auktoritära drag attraheras till de slags karismatiska ledare som Trump är ett exempel på. Dessa grader kan ändras och är höga när människor till exempel står inför något slags hot. En undersökning har gjorts på folk efter attackerna i Paris, då det direkt efter kunde visa på höga halter av detta. När människor är rädda får vi alltså högauktoritära tendenser, något som Trump utnyttjat till fullo. Hans förklaringar kring detta skulle behöva mer tid för att utvecklas, och för att jag som åskådare helt ska förstå vad det handlar om. Det jag tog med mig var att Trump uppfyller ett behov hos människor, som ingen annan kunnat tillfredsställa.

Det är ingen i panelen som är på Trumps sida. Det kan inte anses förvånande i den svenska debatten. I slutet öppnas det upp för frågar och en ung man tar upp hur det amerikanska valet rapporteras i svensk TV. Frågan besvaras inte riktigt. Istället tas merparten av tiden som är kvar upp av Greiders långa utläggning om hur de svenska mediekanalerna negligerat Bernie Sanders och försätter sedan med att berätta hur underbar han är. Frågan den unga mannen ställer är intressant. Levay svarar kort att för att hitta bra rapportering måste vi gå till de amerikanska sändningarna. Jag anser att det i svensk media inte finns någon nyans i frågan om vilken president som är mest lämpad för Amerika. Jag håller med Greider när han säger att Trump genast togs upp av medierna som någon slags underhållare.

Mycket tid och energi läggs på att förstå hur en sådan som Trump kunnat nå sådana framgångar. Många av frågorna besvaras med samhällsstrukturer och olika klimat som möjliggör detta. Detta kan absolut vara en del av förklaringen. Det är kanske så som psykologen säger: Hot gör oss rädda och då röstar vi auktoritärt. Levay uppmärksammar dock att det kanske också är så att det är just de sakpolitiska frågorna som Trump driver som är av intresse och ger röster och support.

Allt som allt är timmen intensiv. Jag skickar dagen efter ett mejl till  Charlotte Levay, för att få höra hur hon upplevde kvällen. Hon skriver: ”Jag tycker att ämnet är otroligt spännande och viktigt på så många olika sätt. Jag bryr mig som forskare, opinionsskribent och medborgare. Ämnet belystes från flera olika håll under debatten, och min känsla var att publiken var väldigt engagerad – det var på något vis en tät känsla i lokalen, och alla verkade följa med intensivt och reagera direkt på vad som sades. Jag kände att jag fick utrymme att presentera mina ståndpunkter på ett bra sätt.”

Och visst är ämnet spännande. Atmosfären på Café Athen verkar inte ha undgått någon, varken mig, moderator Ekström eller Levay. En lyckad talarkväll för Debatt i Lund. Jag hade önskat lite större skiljelinjer mellan paneldeltagarna. Kanske kunde någon som gillar Trump varit med, med en stark åsikt. Inte för att jag  saknar polarisering i debatter, men för att vi som åhörare då får fler nyanser. Något alla i panelen var överens om behövdes i vårt samhälleliga politiska klimat.