Idag var det dags för riksmötets öppnande. Den dag om året då den svenska demokratin får stå i fokus. Den dagen om året då den hyllas med pomp och ståt. Den politik som presenteras i och med statsministerns regeringsförklaring är inte någon överraskning, något den heller inte brukar vara. Detta år kryddas den dock med valet av en ny gymnasie- och kunskapsminister, Anna Ekström, tidigare generaldirektör för skolverket.
Även fast detta är en politisk högtid, är det inte den nutida politiken som står i fokus. Det är istället vårt demokratiska samhälle.
Dagen börjas med ett upprop av de 349 svenska ledamöterna. Därefter hålls en gudstjänst i Storkyrkan, nytt för i år hålls även en officiell sekulär högtidsstund vid konstakademin arrangerat av humanisterna. Sedan tar sig de inbjudna gästerna till det gamla riksdagshuset, och in genom korridorerna till plenisalen i det nya riksdagshuset. Väl därinne väntar de på kungafamiljens ankomst, tillsammans med de tre talmännen och statsminister Stefan Löfvén.
Kungen inleder med ett tal, där hans lovprisar EU och de svenska värderingarna. Det är något politiskt, inte minst i den tro och hoppet som kungen ger EU. Själv uppfattar jag kungens tal som relativt ihåligt men ändå stärkande, han tar upp de allmänna sanningar om det politiska läget som vi alla kan nicka instämmande till. Det viktigaste i hans tal tycker jag kommer i slutet, där han påminner de svenska riksdagsledamöterna om deras ansvar och det förtroende de fått från de med rösträtt. Kungen fördjupar dock uppmaningen med ett påminnande om deras roll för framtiden, och dess betydelse för de som ännu inte har rätt att rösta.
Som jag tidigare skrivit innehåller inte Löfvéns regeringsförklaring några stora överraskningar rent politiskt. Det nya året kommer handla om prioriteringar, där de viktigaste kommer vara jobb, skola och klimat. Lösningen kommer vara välfärdsstaten. Förutom detta känns det som att det finns en grundton i hans regeringsförklaring är dyster, Sverige har stora problem. Inte bara Sverige, utan även vår omvärld. I regeringsförklaringen talar Löfvén mycket om samarbete, och det gemensamma ansvaret. Citat ”Utmaningar förenar länder världen över, både i motgång och framgång” känns talande.
I studion efter regeringsförklaringen diskuteras Löfvéns språkanvändning. I regeringsförklaringens inledning märks en relativt hård ton, Löfvén pratar om att landets slits isär och att klyftorna växer. Studion analyserar detta som typisk socialdemokratisk retorik, där man kan vara i opposition samtidigt som man styr landet. Denna hårda tongång tror även jag är en försmak av den retorik regeringen och inte minst Stefan Löfvén kommer föra i nästa valrörelse.
Om vi nu bortser från den nutida politiken och tar oss tillbaka till högtiden i sig är ämnet detta år norra Norrland. Detta märks i både i musiken, utsmyckningen och maten som följer kulturen i våra nordligaste breddgrader. Denna tradition känns viktig, det är en blandning mellan det gamla och det nya. Ur denna symbios kan framtidens starka demokratiska samhälle förhoppningsvis få växa. Denna övertro på traditioner kan anses larvig och kanske orimlig. Motsatsen till detta anser jag kännas mer gentil och i starkt motvärn mot det Sverige jag hoppas på. Där traditioner som denna kan stå kvar, där en hyllning av politiken kan få stå i fokus, oavsett vem det är som står för regeringsförklaringen.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.