Torsdagen kändes ovanligt lång. En stundande deadline lade sordin över tillvaron, och tvingade mig att ta in vårsolen genom panoramafönstren på Edens övervåning.

Efter flera timmars trevande skriverier, var det med spänning och förväntan jag rörde mig vidare mot Sydskånska Nationen för en pubkväll med LUPEF.

Quiz och diskussion stod på agendan. Temat: Europas supervalår. Högt aktuellt med bakgrund i den senaste tidens händelser i England och upptakten till den första omgången i Frankrikes presidentval.

Väl inne i lokalen möttes jag av ett varmt välkomnande. Arrangörer från samhällspolitiska- och sociala utskottet tog emot och dirigerande den ansamlade folkmassan. Sorlet av förväntansfulla studenter ackompanjerades med spridda bastoner från pubförmännens soundcheck inför kvällen livespelning. Att kalla stämningen elektrisk vore en överdrift, men sammanhanget hade en slags off-beat känsla över sig, som att vad som helst kunde hända.

Klubblokalens förmak var möblerat med långbord, draperade i blåa och röda dukar. Jag hängde min jacka över en stolsrygg, och rörde mig därefter mot baren i rummet bredvid. Ugnsrostad entrecôte eller fylld portobellosvamp stod på menyn. Efter viss tvekan bestämde jag mig för det senare alternativet; en välsmakande rätt skulle det visa sig, om något lite väl pepprad.

När sällskapet försett sig med mat och dryck inleddes diskussionerna. Kvällens första fråga var huruvida högerpopulistiska partier får för mycket uppmärksamhet i media.

Vid mitt bord nådde vi snabbt ett jakande konsensus, och gick därifrån vidare till att försöka utröna potentiella förklaringar.

Vi enades om att medielogiken verkar vara en bidragande faktor till de radikala partiernas genomslagskraft. För den klickhungriga publicisten är dåliga nyheter bra nyheter, något som tycks gynna karismatiska ledare och partimedlemmar med en fallenhet för det sensationella.

I detta avseende är misstron till etablerad nyhetskanaler särskilt problematiskt. Oavsett om public service väljer att uppmärksamma till exempel Sverigedemokraternas (planerade eller oplanerade) utspel, kommer de att beskyllas för att antingen snedvrida eller ignorera väsentliga delar av verkligheten. En omöjlig situation kan det tyckas.

Efter att synbarligen ha uttömt ämnet gick vi vidare till nästa diskussionsfråga: vad händer med EU om Frankrike lämnar unionen?

Även här kom vi snabbt överens om att ett eventuellt Frexit skulle bli ett hårt och kanske till-och-med dräpande slag för det övernationella samarbetet. Så småningom skulle EU:s kosmopolitiska element sannolikt gå i graven tillsammans med arvet från kål- och stålunionen. Om organisationen trots allt bestod skulle Tyskland, genom sin relativt starka ekonomi, förmodligen få så pass stort inflytande över de andra medlemsländerna att det hade urholkat samarbetet. Som att inte nog stod på spel i det franska valet…

De dystra tongångarna blev med ens förbytta när quizet inleddes. Åtta väl avvägda frågor som kretsade kring allt ifrån EU:s officiella språk till Angela Merkels hobbys entusiasmerade sällskapet. Tävlingsandan var lågmäld och vänskaplig. Utfallet var jämt, men ett lag – vars namn undflyr mig i skrivande stund (ni vet vilka ni är) – utmärkte sig med att svara rätt på samtliga frågor. Deras insats belönades med hejarop och applåder.

Poängräkningen markerade slutet för den planerade verksamheten. Jag stannade kvar ett tag och njöt av livebandet och det goda sällskapet. Innan jag begav mig hemåt lyckades jag förlägga mitt anteckningsblock, en snusdosa och en ganska dyr stiftpenna någonstans i lokalen. Om någon vet vad som blivit av dessa persedlar får ni gärna höra av er.

Kategorier: Krönikor

5 kommentarer

Kommentarer är stängda.