Text: Carl-Johan Kullving
I över ett år har det stått klart att den sittande borgerliga alliansen skulle utmanas av en rödgrön koalition, även om samarbetet och stabiliteten i de båda blocken ibland gungat fram och tillbaka.
På kort tid har vår flerpartispolitik kommit att ändras till en blockpolitik. Vissa kan tycka att det inte spelar någon roll vilket parti rösten läggs på, ty de sju riksdagspartierna har ändå mobiliserat sig i sina två läger. Dessa två läger skapar ytterligare ett fascinerande dilemma. Taktikröstning.
Taktikröstning innebär att man “kompis-röstar” eller “stödröstar” bara för att ett parti som har haft mindre framgång med de ständigt haglande opinionsmätningarna inte ska hamna under fyraprocentsspärren. Lite som ett öråd i Expedition Robinson, där de olika falangerna talat ihop sig för att röstresultatet sedan ska bli så som man hoppats. Skillnaden mellan riksdagsvalet och Expedition Robinson är väl att där röstas någon ut, medan man röstar in någon på söndag.
I torsdagens SvD (16/9) kunde man läsa att taktikröstning är vanligt förekommande i svenska val. Mer än 40 procent skulle kunna tänka sig att taktikrösta för att stötta det egna blocket.
Är det så det ska fungera? Ska representationen i riksdagen spegla sig i hur den svenska väljarkåren tycker, eller ska den bestå av ledamöter inröstade i ren sympati? Eftersom det är tekniskt möjligt med dagens valsystem kan det kanske inte anses som fel, men var ligger den moraliska aspekten?
Å ena sidan skiljer sig kanske inte de olika partilinjerna sig särskilt mycket åt i svensk politik idag, just på grund av blockpolitiken. Och eftersom åsiktsregistrering är förbjuden enligt lag kommer man aldrig med säkerhet kunna fastställa ifall någon har taktikröstat eller ej. Men de som ändå vet med sig att de gör det – gör de rätt?
av Carl-Johan Kullving
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.