Text: Amanda Malmquist
Under den amerikanska valkampanjen 2008 diskuterades det flitigt i kulturkretsar hur valet påverkat konstklimatet, men också hur kulturen påverkat politiken. Kunde det vara så att det var humorprogram som Saturday Night Live och Tina Feys Palin-imitationer som inspirerat de där sista osäkra väljarna att slänga iväg sina röster? Kunde republikanernas sjunkande stöd ha något att göra med komikern Stephen Colberts roast av George W. Bush och kan program som the Daily Show with Jon Stewart eller till och med serier som South Park faktiskt inverka på folks politiska ställningstaganden? Det verkade ju, efter allt, som så. Det vi här i Sverige frågar oss är nu, var finns den svenska satiren?
Litteraturmagasinet Babel tog vecka 35 upp ämnet den politiska humorn. Peter Settman, programledare för satirsatsningen Elfte timmen, ler på det där sättet han bara kan göra innan han läst recensionerna och Tankesmedjans Liv Strömquist menar att man inte kan göra bra humor om man är för politiskt korrekt. För visst finns det svensk satir: Parlamentet, Public Service, en gnutta Kartagogrejer och en hel del Betnér, men ärligt talat, är det tillräckligt bra?
Vi kan skylla på våra politiker, då vi trots allt inte några Palins, Sarkozys eller Boris Johnsons som spelar på svensk planhalva, för det är lättare att driva med extrema personligheter än med Maud Olofssons frisyr.
Men det ska inte heller bara handla om skratt – det ska säga något om vår verklighet också. Istället för att fråga sig när politisk humor ska ta sig in på bästa sändningstid igen eller varför vi svenskar är så dåliga på skämt om Stockholmsprogrammet kan man fråga sig om inte kritiken är missriktad. Satir handlar om att ha ett öga för detaljer, att provocera och förändra och tillhör inte bara panelprogram och Bildt-imitatörer. Den äkta, råa satiren har sedan länge tagit steget ut ur revylokalerna och finns nu på trottoarer, elskåp och i flimriga youtube-klipp. Den är och har alltid varit en del av spelet i den demokratiska arenan och skapas väl av oss, observatörerna? För om politik inte imiteras inspirerar den fortfarande?
Så hur är det med detta valet? Någon vilsen förstagångsröstare som blivit övertygad av gatukonst? Några minnesvärda politikercitat som blivit klottrade på baksidan av pågatågssäten? Seriestrippar om centern eller sånger om FI? För en levande debatt behöver vi aktioner som inte går bort i regn.
av Amanda Malmquist
1 kommentar
Kommentarer är stängda.