Sommarkrönikan: Historien – en ständig paradox

Två skott och två döda. Mer krävdes inte för att sätta en hel värld i brand. Franz Ferdinand och Sophia av Österrike var redan borta innan de anlände till sjukhuset i Sarajevo. Med dem dog alla förhoppningar om en fortsatt fred när världen tumlade ner i första världskrigets svarta hål av död och elände. Imperialism, kapprustning och nationalism banade väg för ett krig vars ärorika skimmer endast var en hägring i en horisont full av råttor och ruttnande lik.

När jag nu tänker över tillståndet i världen, slås jag av hur mycket historien tycks återupprepa sig från den där varma sommaren 1914. Hur snabbt växande länder allt mer börjar göra anspråk på makt, territorium och global respekt. Hur konflikt tycks prioriteras över dialog. Hur de lätta lösningarna blir de rätta lösningarna. Bär historien på några svar, eller kan vi människor först konfrontera morgondagen när vi väl befinner oss i den?

Filosofen Francis Fukuyama förutspådde i slutet av 90-talet att historien hade nått vägs ände i och med den liberala kapitalismens seger över socialismen. Slutet gott, allting gott. Eller? Sen dess har nationalismen varit på framfart, autokratier har visat sig kapabla att effektivt styra länder, och stater har bokstavligen talat brustit av inre politiska motsättningar. Slutet var inte gott och allting var inte gott.

Kanske hade inte Fukuyama rätt när han proklamerade att historien var slut, men helt fel kanske han inte heller hade. Kanske är det så att historien istället löper runt i en konstant cirkel där en tid av välfärd måste motsättas med en tid av misär. En tid av fred tar vid där en tid av konflikt slutar.

Flera exempel på detta finns naturligtvis. Romarrikets högkultur – medeltiden primitiva tillvaro. Kapitalismens framväxt – Marxismens framväxt. 90-talets optimism om framtiden – 10-talets pessimism om framtiden. Inom loppet av tusen, hundra eller några få år har framtidsutsikterna hos kulturer och människor ständigt grusats av en brutalt motsatt realitet. Och i det långa loppet gäller även den hypotesen vår egen världs existens som också oundvikligen kommer motsättas av en icke-existens när solen väl slukar jorden och det mänskliga livet i sig självt blir historia. Om och om igen, slår historiens framfart knut på sig själv.

Vad detta beror på är naturligtvis en helt omöjlig fråga att besvara. Hade historiens syfte varit uppenbart, hade historien i sig varit historia. Det är den paradoxen som driver oss människor att ständigt titta tillbaka och fråga oss vilken betydelse det förflutna har för nuet. Vad är det egentliga syftet med att historien rör sig så ryckigt och oförutsägbart genom tidens korridorer? Jag får inget svar, men enbart insikten om historiens återkommande diskrepans mellan förväntning och realitet är viktig i sig. Det är genom den som jag mellan raderna i historiska dokument kan ana att jag inte är den första som ställer frågan.

I augustivärmen 1914, var kriget mellan världens pakter och imperier ett faktum. En ung försäkringstjänsteman vid namn Franz Kafka känner sig melankolisk inför sitt liv och sin samtid. I sin dagbok skriver han en kort notering: “Tyskland har förklarat krig mot Ryssland. Simmade på eftermiddagen”.  Kafka noterar, till och med förstår det annalkande kaoset, men är oförmögen att uttrycka sig kring det. Vi har kommit till samma slutsats: Att människan inte har förmågan att förstå eller påverka världens förutbestämda historia. Då är det lika bra att bara fortsätta simma.