Text: Daniel Tell
Ett viktigt verktyg för politikerna och även allmänheten vid stundande val är opinionsundersökningar – men hur mycket kan man lita på dem? Vid valår så ökar intresset för politik markant och människor i allmänhet börjar fundera på hur de vill att de kommande fyra åren skall definieras politiskt sett. Det talas politik med grannar, vänner och kanske även med okända människor i staden och åsikterna är många och ofta bestämda. När veckorna till valet minskar i stadig takt blir intresset större och letandet efter sin egen politiska identitet mer påtaglig. Det finns valaffischer överallt, hålls debatter i tv och verktyg för att se ”vilket parti som står närmast mig” ökar i popularitet och omsättning. Vad som också ökar är antalet opinionsmätningar, beskrivningar av ”vad andra tycker” om partierna och politiken de företräder. Månaden innan den tredje söndagen i september börjar mångtaliga opinionsmätningar hållas och oftast går det att hitta någon/några stycken nya varje vecka. Frågor som går och bör ställas angående opinionsundersökningar är hur korrekta de är, vad syftet är, hur väl genomförda de är samt varför skall jag läsa dem och vilken vikt jag skall lägga vid resultaten. Nedan görs ett antal antaganden och uppskattningar för att bevisa min poäng, och det ska poängteras att jag inte har studerat statistik, men de verkliga tillvägagångssätten skiljer sig inte mycket från min tes och min poäng är giltig i vilket fall.
Den genomsnittliga opinionsundersökningen består av en simpel fråga i stil med ”Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?” där ett antal alternativ finns till hands, inklusive ”osäker” och ”rösta blankt”. Sedan brukar omkring 1000–1500 personer ur Sveriges befolkning dfå svara. De utvalda skall vara ett proportionerligt urval av genustillhörighet, ålder och regional hemvist, där parametrarna sedan ställs samman till en nationell helhet. Jag tänkte nu utföra ett delvis fiktivt räkneexempel. I Sverige finns det cirka sju miljoner röstberättigade individer varav omkring 1,2 miljoner kommer från Stockholm med förorter. Generellt brukar Stockholm med omnejd anses ha cirka 1.5 miljoner invånare men i Sverige som helhet är cirka 20 % under 18 år och jag ser inte varför det skulle skilja sig från Stockholm. Att Stockholm skulle ha 1,2 miljoner röstberättigade skulle motsvara 17 % av Sveriges befolkning vilket skulle innebära att 225 personer av de 1500 medverkande skulle bli tagna ut Stockholmsområdet i en generell opinionsundersökning. Om vi utgår ifrån att intervallet 18–80 innehåller de allra flesta väljarna skulle detta skralt sett innebära att varje ”årgång” skulle få fyra representanter var från stockholmsområdet vilket troligtvis skulle innebära två kvinnor och två män (225 personer delat på 62 åldersgrupper ger fyra personer per åldersgrupp). Nationellt sett har varje årgång 24 representanter. Detta innebär praktiskt sett att ”Stockholms” åsikter är väldigt snäva där 225 personer talar för 1.2 miljoner människor, vilket är höst problematiskt.
Vidare, för att opinionsundersökningen skall avspegla befolkningen korrekt måste de vara noggranna med vilka personer som åldersmässigt och genusmässigt talas med såväl regionalt som nationellt. Även om vi med glatt mod kan tillåta ”sammanförningar” av åldersgrupper, exempelvis de mellan 18-32, som ytterst generellt sätt har rätt likartade åsikter och som därför skulle vara 56 personer som representerade en stor del av Stockholms grupp väljare så är det ändå ingen överväldigande summa att förlita en undersökning över ett sådant stort område på. Förutom att 255 personer skall svara för hela Stockholm med omnejds åsikter så ska 1500 representera 7.1 miljoner. Inte ens om vi sammanför de senaste 20 undersökningarna, med i genomsnitt 1250 människor i varje undersökning, vilket skulle innebära 25000 människor så skulle de vara särskilt betryggande då den mängden tillsammans motsvarar 0.35% av hela Sveriges befolknings åsikter. Men inte ens den mängden är värd att ta på allvar, även fast 0.3 procentenheter kan betyda mycket för ett parti nära fyraprocentsspärren, då den är alldeles för osäker. Det är helt enkelt för lite människor i varje undersökning för att täcka in alla parametrar så att de går att bedöma ordentligt; 24 människor kan inte representera en hel årskull (nationellt sett).
I
”FRÅGOR SOM GÅR OCH BÖR STÄLLAS ANGÅENDE OPINIONSUNDERSÖKNINGAR ÄR HUR KORREKTA DE ÄR, VAD SYFTET ÄR, HUR VÄL HENOMFÖRDA DE ÄR SAMT VARFÖR SKALL JAG LÄSA DEM OCH VILKEN VIKT SKALL JAG LÄGGA VID RESULTATEN”
I
Förutom att antalet deltagande i opinionsundersökningar är alldeles för fåtaligt kan man även vara skeptisk mot genomförandet. Vad som skulle kunna ge ordentliga skillnader i resultat i sådana här mätningar är bland annat finansiell och social bakgrund avspeglad på såväl ålder, kön och regional respektive nationell spridning. Det kan poängteras att mig veterligen brukar inte opinionsundersökningsföretag ha premisserna lön och social bakgrund med i beräkningarna.
Hur skall jag som läsare tolka dessa komprimerande staplar som symboliserar block/partitillhörighet som jag ser i tidningen? Vid sidan av staplarna står det oftast något i stil med ”yyy” drar ifrån ”xxx” samtidigt som parti ”lll” ökar och ”ttt” minskar ett antal procent i jämförelse med förra/någon gammal undersökning. Det första du skall tänka på är att detta är vad andra tycker och vad andra tycker är intressant, men knappast avgörande för vad du själv tycker. Vidare anser jag att du skall läsa opinionsundersökningen av nyfikenhet samt för att få en uppskattning av vad de andra tycker men sedan fråga dig – varför tycker de så här? Sedan skall du som jag tidigare indikerat ta undersökningen med en nypa salt. Om en undersökning hade intervjuat mellan 70 000–100 000 människor i EN undersökning skulle jag lita mer på den men fortfarande vara medveten om att detta fortfarande är vad andra tycker och därav rent generellt sett ointressant för mig. Dock brukar opinionsundersökningar tas på stort allvar och de brukar heller inte vara helt fel ute. Vilket förvånar mig med tanke på hur många som brukar medverka i undersökningarna, fascinerande är det.
av Daniel Tell
