DÖ kan inte återupplivas

Det är den 13e september. Fyra dagar efter valet. Söndagsnattens resultat kom för många av oss inte som en alltför stor överraskning. Vi vaknade till ett icke-resultat. Partiernas procentandelar har i skrivande stund mer eller mindre fastslagits, men regeringsbildningen är fortfarande ett stort frågetecken. Inte minst för de folkvalda själva. De två blocken sitter fastlåsta i varsin minoritet med Sverigedemokraterna som en stor, gul blockering mellan sig.

Nyhetsapparna skickar ut notiser flera gånger om dagen. Alliansen vill inte samarbeta med de rödgröna. Alliansen vill samarbeta med de rödgröna. Ett mandat har hamnat fel och flyttas från Centerpartiet till Sverigedemokraterna. Presskonferenser hit och presskonferenser dit.

2014 års val hade en vinnare, Sverigedemokraterna. Partiet ökade från 5,7 till 12,86 procent och fick plötsligt en betydande potentiell vågmästarroll i riksdagen. Denna utnyttjades bland annat då partiet röstade ned den rödgröna regeringens budget, och därmed bryskt knuffade Sverige in i en regeringskris. Vad skulle hända? Skulle de rödgröna regera med Alliansens budget? Låta regeringsmakten gå över till Alliansen? Utlysa ett nyval?

Decemberöverenskommelsen, DÖ, blev lösningen. Regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet slöt tillsammans med Alliansen denna pakt som ett sätt att hantera den snåriga situation som uppstått i parlamentet. Överenskommelsen gick i stort sett ut på att det parti med störst antal röster skulle få bilda regering, och att denna regerings budget skulle släppas igenom.

Ett demokratiskt nederlag, kan tyckas. Ett ansvarsfullt initiativ för att lösa en regeringskris, kan invändas.

Men DÖ gick i döden mindre än ett år senare då Kristdemokraterna beslöt sig för att lämna pakten. Ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal kallade överenskommelsen för ett ”väljarförakt” och firade beslutet med champagne. När Dagens Nyheter frågade henne om partiet inte skapade politiskt kaos genom att riva upp DÖ, blev svaret att det var överenskommelsen i sig som var det politiska kaoset, och att ordningen nu skulle återställas. Detta genom att varje partis egen politik nu återigen skulle prioriteras. Kaxigt för ett parti med endast 4,57 procent av rösterna – men övriga allianspartier hakade på.

DÖ var nu formellt ett minne blott. Trots detta uppstod ingen regeringskris när det var dags att rösta igenom nästa budget ett år senare. Anledningen var att allianspartierna under resten av mandatperioden lade fram varsin budget istället för en gemensam, och därigenom lät regeringens budgetproposition få störst stöd i riksdagen.

Om 2014 års val hade en vinnare, har 2018 års val bara förlorare. Även partier som fått ökat stöd, som Kristdemokraterna med sin plötsliga rush efter en sommar med farligt lågt stöd, eller Vänsterpartiet som förmodligen fått tillbaka Feministiskt initiativs röster och lite till, är förlorare. Båda partierna är på sina respektive håll fångade i varsitt bakbundet block, och de egna vinsterna blir i praktiken inte mycket mer än symboliska. Stödet för Sverigedemokraterna växte men partiet ökade inte till Sveriges näst största parti – något de nästan utlovat inför valet. Det opinionsundersökningsbaserade storhetsvansinne som den 9e september fick sig en verklighetscheck gör även detta parti till en förlorare, eller åtminstone inte en vinnare.

Vad ska hända denna gång? Kommer Sverigedemokraterna trots alla löften släppas in i en regeringsbildning? Kommer vi att se ett samarbete över blockgränserna, som Stefan Löfven antydde var nödvändigt i sitt tal på valnatten? Hur kommer detta i så fall se ut?

Inte som DÖ, i alla fall.

Kommer det dröja ända tills den nya budgeten läggs fram i november innan vi får ett riktigt svar?