Plåtmannens politik

För någon månad sedan lyssnade jag på författaren och journalisten Lena Andersson. LUPEF bjöd in henne att föreläsa om sin nya bok, Sveas son. I den vill Andersson visa det moderna folkhemmets framväxt via sin boks karaktärer. Under sin föreläsning sade hon att boken följer socialdemokratins historia. Hon sade också något om dagens politik, i jämförelse med den som var förr: Dagens politik är idélös.

Vad menas då med idélös? Synonymer till ordet är oinspirerat och sterilt. Idélöshet brukar användas för att beskriva något mekaniskt, en avsaknad av passion och känslor. Avsaknad av drivkraft och mål. ”Jag vet inte vart jag är på väg, jag är helt idélös”, skulle Viktor, 22 år från och med. igår, säga om sin framtid. Anderssons användning av ordet menar då att dagens politiker står utan långsiktiga planer och sköter en mekanisk politik som genererar en folklig apati gentemot politiken.

Det var inte alltid så. Sveriges längsta statsminister, mätt i centimeter och tid, Tage Erlander var en djupt ideologiskt driven man. Dick Harrisons biografi om honom målar upp bilden av en värmlänning insatt i såväl den metafysiska världen som den fysiska. Han var påläst om samtliga ideologier och kom fram till att Edward Bernsteins socialdemokrati, där den socialistiska staten skulle nås genom sociala reformer istället för revolution, var den mest förståndiga. Erlander ansåg att Sverige under den första halvan av 1900-talet behövde denna reformvänliga ideologi.

Andersson sade i sin föreläsning att målet för socialdemokraterna var enkelt; de skulle förbättra för svenskarna på en materiell nivå. Ekonomin låg i centrum. Siffror, fakta, grafer. Lätt att förstå. Svårt att säga emot. Men det blev mer än bara det. De sociala reformerna genomsyrades mestadels av den socialdemokratiska ideologin. Idéns drivkraft gjorde reformerna som steg på vägen till en jämlik, socialistisk stat. Ekonomin är ett enkelt sätt att visa framstegen på, vilket bidrar till att de ljuva 60- och 70-talen lyser i svensk 1900-talshistoria.

Erlander kom till en insikt, ett problem som socialdemokratin och Sverige senare kom att stå inför: När de materiella förhållandena nått en kulmen kommer förväntningarna bestå. När svensken vant sig vid en konstant materiell förbättring tror den att det alltid kommer vara så. Erlander konstaterade att socialdemokratin behövde förändras allt eftersom. Fördelningen av resurser kommer någonstans att leda till ett stopp, då kan partiet och Sverige inte längre se framstegen inom något så faktabaserat som ekonomi.

Den ideologiska drivkraften i Sverige, där socialdemokratin länge burit fanan, är idag svår att motivera utifrån materiella behov. Idag har i stort sett alla svenska medborgare tillgång till rent vatten, värme, bostad och skola. Arbetslösheten är idag nere på 5,9%, till skillnad från 25% under Erlanders ungdomstid. Det har varit bättre på arbetsmarknaden, men det har också varit mycket sämre. Så i denna tid då vi tillfredsställer materiella behov, vad driver politiken?

Idag när det är tal om att överskrida blockgränser suddas ideologier ut; vad som ersätter den är svår att sätta ord på. Svek, säger många. Pragmatik, säger en del. Osäkerhet, håller samtliga med om. Socialdemokratiska politiker, med Löfvén i spetsen, yrkar på att samarbetet är förnuftigt. Det han menar är att på papper, faktabaserat, borde blocköverskridande allianser gynna Sverige. Verkligheten säger annorlunda. Idélösheten leder väljarna bort från etablissemanget.

Istället för att lyssna till fakta söker sig folk till det irrationella. Med irrationella ideologier menar jag dem som inte bara talar utifrån fakta, utan talar till känslan och hjärtat. Här ser vi Vänsterpartiet, vars retorik och politik baseras på drömmen om en socialistisk, jämlik och jämställd stat är relativt ospecificerat men enkelt att förstå. Men detta innefattar även Sverigedemokraternas framtidsmål, där Sverige är svenskt och bara svenskt enligt deras mått mätt. Vad dessa partier har gemensamt är att de har visioner som tilltalar själen, i brist på bättre ord. Partiernas visioner berör känslorna mer än vad de berör förnuftet, varav de kunde få ökat stöd i valet.

Efter att ha spenderat en hel delkurs med att undersöka Wien runt år 1900 kan jag inte hindra mig från att göra jämförelser. Även där förlorade den förnuftsbaserade ideologin mot masspartier som tilltalade känslan. Där kom stora politiska ledare som Karl Lueger och Viktor Adler att inspirera kristsocialism respektive socialdemokratin. Lueger kom för övrigt också att inspirera Hitler. Dock ska vi ha i åtanke att den liberala ideologin hade sin bas i en otroligt rik och pompös borgarklass som uteslöt alla andra klasser, så det var inte främst motstånd mot ideologin som skapade masspartierna.

Historien, trots att varje tid och epok är unik, har saker att lära: i detta fall är det att förståndet inte kan övertyga känslorna. Idélösheten och tilliten till mekanisk matematik och förnuft i Wien gjorde majoriteten av befolkningen främmande för politiken. Istället gick de till partier vars mål tilltalade deras hjärtan. Vad Wien runt år 1900 visar är att politik inte bara kan motiveras av kalla fakta, den behöver heta känslor för att inspirera befolkningens engagemang.

Känslobaserade argument trumfar över förnuftsbaserade sådana. De för förnuftet till känslans spelplan och sopar mattan med dem; god känsla kommer före goda fakta hos väljarna. Vad de etablerade partierna behöver, enligt detta perspektiv, är en återgång till ideologin för att återfå sitt stöd. För ihop känsla och fakta, tilltala folkets rationalitet och irrationalitet. Människan har både en hjärna och ett hjärta. Politiken behöver besitta båda.