En term som seglat upp på dagordningen i svallvågorna av de senaste årens politiska turer är Whataboutism. Detta är ingalunda ett nytt fenomen utan snarare en gammal favorit i repris bland beslutsfattare – nyheten i sammanhanget är att termen kan användas för att genomgående beskriva företrädare för hela det politiska spektrumet. Whataboutism är helt enkelt en typ av debatteknik där en ansatt debattör väljer att försöka belysa något motståndarsidan gör dåligt, istället för att själv besvara kritiska frågor gällande sin egen sida.
Historiskt sett är Whataboutism en klassisk sovjetisk utrikespolitisk taktik – kritiska frågor gällande övergrepp från regimens sida avfärdades med en hänvisning till någon form av övergrepp utfört av västvärldens företrädare. Ett av de mer kända exemplen av Whataboutism är enligt The Economist (31 jan, 2008) sovjetiska företrädares förkärlek för att peka ut lynchningar av afroamerikaner i USA som ett tydligt exempel på att övergrepp på civilbefolkningen skedde även i väst. Att övergrepp fortgick i det sovjetiska systemet lät man vara obemött i sak men genom denna hänvisning försökte man från sovjetiskt håll ta udden ur den amerikanska kritiken. Tanken bakom taktiken är att få meningsmotståndaren att visa sig vara en typ av hycklare som egentligen borde städa upp i de egna leden, snarare än att kritisera andra. Den som inte kan hålla rent på hemmaplan bör helt enkelt undvika att klaga på grannens stökighet.
Whataboutism har visat sig vara ett aktuellt begrepp för att beskriva nutida politisk debatt världen över. Politiska företrädare verkar ha en förkärlek för att definiera sig själv och den egna sidan i negativa termer – utifrån vad de inte är – snarare än utifrån vad de faktiskt är. Därmed blir det i debatter och i meningsutbyten med motståndare viktigare att peka ut motståndarens svagheter snarare än den egna sidans styrkor. Nästa steg blir helt enkelt Whataboutism – blir den egna sidan kritiserad är det enklaste sättet att bemöta kritiken att såga motståndaren längsmed fotknölarna medelst en relativiserande hänvisning till deras egna tillkortakommande. Att bemöta kritik konstruktivt har blivit ett tecken på svaghet, det är bättre att gå direkt på attack och flytta fokus från vad mycket väl kan vara legitim kritik.
I en politisk värld där anfall är bästa försvar och motståndarens svagheter är viktigare än den egna sidans styrkor blir resultatet en kontinuerlig cirkel bestående av negativ återkoppling. Det enda sättet att bemöta negativitet i form av angrepp är mer negativitet i form av nya angrepp. Därmed hägrar dystopierna tätt över politiken – det politiska samtalet har blivit den politiska striden. Visioner och ideologier blir till följd av detta nästintill sekundära till det negativa budskap som förs fram. Det viktigaste i ett politiskt försvar blir inte att ”vi är bäst” utan att ”vi är bättre än de andra efter som de är sämre på sakfråga X”. De egna tillkortakommandena är utan vikt i sammanhanget – fokus bör istället läggas på den andra sidans ”mycket värre” tillkortakommanden. Eftersom alla sidor beskyller alla andra för att vara sämre så blir bilden en av en genomgående låg nivå och inkompetens.
Kontentan är helt enkelt att en politisk debatt huvudsakligen präglad av Whataboutism och negativitet är en debatt som är sämre än vad den nödvändigtvis måste vara. I bästa fall leder den till en utbredd pessimism bland väljare, i värsta fall blir det alternativ som är bäst på att kritisera andra alternativ ansett vara det bästa alternativet. Att vara bäst på att peka ut andras tillkortakommanden är knappast en merit någon annanstans i samhället, varför skall vi låta den vara avgörande inom politiken?
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.