”Har riksdagen fyra gånger kastat talmannens förslag, ska förfarandet avbrytas, och (…) extra val hållas” lyder Regeringsformens kapitel 6, femte paragrafen.
Två månader har gått sedan valet till riksdagen. Ulf Kristersson, Stefan Löfven och Annie Lööf har i olika omgångar fått och misslyckats med uppdraget att bilda en regering. Tre gånger har partiledarna gett upp sina sonderingsförsök innan de prövats i riksdagen. Kristersson, som fått uppdraget två gånger, är den enda som har valt att låta riksdagen rösta om det. Förslaget kastades den 14 november, och sonderingskarusellen fortsatte snurra.
Varför fegar de ur innan de ens testat sina förslag?
För att slippa låta antalet omröstningar uppgå till fyra.
Hade ingen av partiledarna varit rädda för ett extra val, skulle vi nu stått inför ett sådant. Vad som i stället pryder regeringbildningens agenda är talman Andreas Norléns eget statsministerförslag, Stefan Löfven. Detta är, till skillnad från tidigare, bindande och en röstning kommer således att ske i riksdagen. Löfven kan inte ge upp försöket att bilda regering den här gången, utan tvingas få fram ett faktiskt förslag.
Att talmannen föreslår Löfven till statsminister ska inte ses som ett välkomnande av ett extra val, utan som en tydlig press på övriga riksdagen. Vill partierna slippa ett extra val måste de nu börja kompromissa på riktigt.
Men vad är det som skrämmer dem?
Vid ett eventuellt extra val, spås Sveridegemokraterna växa. Partiet hindrar båda blocken från att få egen majoritet. Blocken måste börja samarbeta med varandra – eller med Sverigedemokraterna för att kunna bilda regering. Att flera av partierna är så starkt emot det senare alternativet använder Sverigedemokraterna taktiskt i debatten; det är inte vi som ställer till kaoset, det är de andra som vägrar samarbeta med oss. Om denna retorik fungerar, kan partiet komma att få ökat stöd vid ett extra val.
Kristersson, Löfven och Lööf har dragit sig för att pröva sina regeringsförslag i riksdagen eftersom ett extra val troligen skulle det göra det ännu svårare att skapa en regering. Att driva Sverige till ett sådant går knappast ihop med den bild av en “ansvarsfull ledare” som partiledarna försöker måla av sig själva.
Regeringskompromisser blocken emellan kommer att innebära att alla inblandade behöver tumma på något. De som gör de största eftergifterna kommer att anklagas för att bryta sina vallöften, men är även de som kommer att få den största skulden för att förlänga kaoset vid ett extra val. Inte minst Centerpartiet kommer få svårt att hålla allt de sagt inför valet. De ska inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna, kan bara se Kristersson som statsminister och vill inte göra slut med Alliansen. När riksdagen röstade om Kristersson som statsminister vägde avståndet från Sverigedemokraterna tyngre än moderatledaren på statsministerposten. Kommer denna avvägning att bestå? Och vad händer när andra vallöften ställs emot varandra? Det är svårt för väljaren att veta vad som väger tyngst.
Det enda som står klart är att alla är trötta på det parlamentariska kaoset. Talman Norléns nya statsministerförslag är en tydlig signal till både riksdagen och svenska folket att han också börjar få nog. Frågan är om det blir ett snabbt slut på eländet, eller om han har lagt i en ny växel på vägen mot ett extra val.
9 kommentarer
Kommentarer är stängda.