Under de 78 dagar som vi har stått utan regering har ett namn hunnit fastna på svenska folkets läppar. En politiker som uppmärksammas minst lika mycket, om inte mer, än herr Åkesson.
Annie Lööf.
Centerpartiets partiledare har skjutit i höjden i popularitet; 40% av väljarna sätter sin tillit till henne. Mer än någon i dagens politik har hon fört sitt parti framåt in i rampljuset. Från en ställning som respekterad politiker till möjlig kandidat för statsministerämbetet har hon tagit svenska folket med storm.
Utöver detta har hennes parti gått från Allianspartner till möjlig kungamakare – bildligt talat. Centerpartiet, tillsammans med den mindre populära och uppmärksammade lillbrorsan Liberalerna, kan nu gå till historien: Lööf har egenmakt över regeringskonstellationens ideologiska placering. Hon bestämmer om vi kommer ha en mittenregering eller en högerregering.
Historiskt har Centern och Socialdemokraterna haft sina glansår: regeringen Erlander-Hedlund kom att föra Sverige in i efterkrigstiden med ett samarbete som gynnade såväl staden som landsbygden. Sakta men säkert kom ändå ideologiska skiljelinjer att orsaka splittring i regeringen. Hedlund, Centerpartiet-Bondeförbundets partiledare, gick inte tyst ut ur koalitionsregeringen Erlander-Hedlund: han kämpade för sin åsikt att partiet skulle stanna i regeringen tillsammans med Socialdemokraterna. Den 25:e oktober 1957 separerade regeringspartierna och regeringskris utlöstes.
Jag tror vi alla haft ordet regeringskris på läpparna vid det här laget. Ordet står i samtliga tidningar, nämns otaliga gånger i oräkneliga samtal i vardagen och har kommit att känneteckna svensk politik hösten 2018. Vi svenskar är lite allergiska mot regeringskriser trots allt. Antalet händelser som benämns som sådant i historien kan räknas på fingrarna på ena handen: vårt trygga politiska system har förhindrat att det hänt alltför många gånger.
Kris till trots kan inte politiker ignorera väljarna. Lööf ställer stenhårda krav på Löfven i förhandlingarna; Björklund, Lövin och Fridolin står vakande vid sidan av. Den mest omtalade kvinnan i Sverige vet sin makt; hon tänker inte tyst ingå i en socialdemokratisk regering.
Greppar hon efter för mycket? Ja, säger Aftonbladets Lena Mellin, men det är ett steg i rätt riktning. Alliansens splittrande börjar bli allt mer tydlig, Kristersson har försakat Björklund och Lööf genom att öppna samtal med Åkesson. Att tappa de mittencentrerade partierna i Alliansen har gjort den mer mörkblå än ljusblå; det konservativa i Moderaterna och Kristdemokraterna överskuggar det liberala. Sverigedemokraternas inkludering gör inte detta bättre. Inte ett skvatt.
Lööf vet detta lika väl som gemene man. Hon röstade ned Kristersson av precis denna anledning. Hon har bevisat sig för hela väljarkåren som en ståndaktig politiker vars löften inte bara var ord. Kampen hon för i socialliberalismens anda har inte varit så här uppmärksammad sedan Hedlunds dagar.
Tage Erlander ska, lite självgott, ha sagt: ”Socialliberalismen är en blomma som bäst växer i socialdemokratins skugga.” Måhända kan han ha haft rätt, en stark välfärdsstat är trots allt grunden för att medborgaren ska kunna förverkliga sina drömmar. Men är det något Annie Lööf visar är det att hennes Centerparti inte tänker ställa sig i skuggan: inget duger förutom rampljuset. Inte längre kommer partiet vara ett stödparti som ställer sig i ledet.
Nu är det ett historiskt tillfälle för den svenska politiken: kommer socialliberalismen att förhandla med socialdemokratin för att bli den historiska duo den varit under 40- och 50-talen? Eller kommer Lööf falla tillbaka i den konservativa skuggan av Kristersson?
