I kolhuvudstaden Katowice i Polen, där luften är så dålig att det motsvarar att röka fem cigg per dag, har världens länder de senaste två veckorna samlats för FN-klimatmötet COP24. På mötet ska man besluta om hur Parisavtalet, som klubbades igenom för tre år sen på COP21, ska genomföras i verkligheten. I Paris sattes målen: Den globala medeltemperaturökningen ska begränsas till väl under 2 grader med sikte på 1.5 grader jämfört med hur den var under förindustriell tid. Alla länder ska kontinuerligt lämna in dokument där de berättar vad de åtar sig göra för att nå Parisavtalets mål. De välbärgade länderna ska leda vägen till det fossilfria samhället och bidra med såväl ekonomiskt som annat stöd till fattigare länder för att de ska kunna göra samma omställning. Detta för att ta hänsyn till länders olika förutsättningar och till att det historiska ansvaret för klimatkrisen vilar hos det Globala Norr. Alla dessa mål och principer lyckades man komma överens om i Paris. För att vara ett FN-klimatmöte var det en succé. Det faktum att man kommit fram till ett gradmål gjorde avtalet konkret. Världens länder tog varandra nöjt i hand och tog emot folkets jubel. Ridå.
Tre år senare i Katowice försöker man nu alltså besluta om hur de här målen i praktiken ska genomföras, man ska besluta om den så kallade Regelboken för Parisavtalet. Vad ska länderna egentligen ha med i sina dokument där de beskriver sina nationella klimatåtaganden? Ska innehållet vara samma för rika och fattiga länder? Hur ska dessa granskas? Vad innebär det att leda vägen eller bidra med ekonomiskt stöd för de utvecklade länderna? Räcker det att ge lån ämnade för klimatåtgärder till ett utvecklingsland för att ha bidragit med sitt? Alla dessa frågor har man försökt besvara på COP24. Mötet är på många sätt ett super-COP och har kallats för Paris 2.0 eftersom Parisavtalets styrka kan komma att avgöras här. Länderna skulle kommit fram till ett beslut igår (14/12) men allt för stora oenigheter kvarstår och förhandlingarna fortsätter nu på övertid.
Förra veckan, under COP24s första av två veckor, hade jag möjlighet att vara på plats i Katowice och inne på förhandlingarna som observatör. Jag är med i PUSH Sverige, ett hållbarhetsnätverk för unga, och vi har som organisation skickat folk till förhandlingarna sedan Paris 2015. Vi åker till förhandlingarna för att trycka på för högre ambitioner. Vi åker dit för att se till att ungas röst blir hörda där vår framtid förhandlas. Det är trots allt vi unga som kommer behöva leva med de beslut som fattas idag. På mötena samarbetar vi med andra ungdoms- och miljöorganisationer på olika sätt, lobbar den svenska delegationen och försöker kommunicera tillbaka vad som händer till unga i Sverige genom sociala medier och vår blogg – allt för att sätta press. Det är inte lätt att påverka förhandlingarna. Innehållet är ofta väldigt tekniskt och det faktum att besluten tas genom konsensus gör det inte lättare att pusha för ambitiöst innehåll. FN är ett trögt system men om vi kan ha en positiv påverkan så måste vi försöka.
Efter en vecka av tidiga mornar, förhandlingar, möten, aktioner och sena nätter satte jag mig på bussen hem från Polen förra söndagen och kände mig skakig. Om det inte hade varit för att klimatkrisen är så allvarlig hade jag satt mig på bussen och suckat över FN:s tröghet, varit frustrerad över att internationellt samarbete är så svårt. Men när klimatkrisen är så allvarlig som den är känner jag mer än frustration, jag känner sorg. Det gör ont att höra olika länder blocka konstruktiva förslag för att skydda sina egna inhemska intressen. Det gör ont när Saudiarabien, USA och Ryssland sätter stopp för erkännandet och integreringen av den senaste och bästa klimatforskningen i klimatarbetet. Det gör ont att se världens länder misslyckas att säkra en trygg plats för min och kommande generationer.
Det gör ont för vi har inte tid med detta. Mänskligheten har känt till den globala uppvärmningen och dess potentiella konsekvenser länge. Att dagens vuxna generation har gjort och gör så lite för att hindra den är svårt att förlåta. Vi har lämnats med en klimatkris som måste lösas inom de närmaste 12 åren enligt FN:s klimatpanel IPCC:s senaste klimatrapport. Det är så kort tid och så mycket som står på spel. Jag känner sorg över att tvingas börja springa ett lopp och veta att jag skulle behövt börja springa för länge sen för att ha en ärlig chans att ta mig hel över mållinjen.
Trots det ansvarslösa beteende som världen ägnat sig åt visade IPCC:s senaste klimatrapport att det fortfarande är fysiskt möjligt att begränsa den globala medeltemperaturökningen till 1.5-grader. Det finns fortfarande en möjlighet att ta sig över mållinjen. Men detta kräver att en snabb omställning sker de närmaste 12 åren. Det är inte mycket tid men det är chansen vi måste ta. Jag är dock lyckligt medveten om att jag inte kommer behöva springa det här loppet ensam. Klimatrörelsens närvaro på förhandlingarna ger mig hopp. Vi är många som insett allvaret i klimatkrisen och som väljer att agera utefter det. Det är omgiven av klimatrörelsen som jag vågar tro på de ord vi skanderade i klimatmarschen i Katowice: “We are unstoppable. Another world is possible”. Ensam löser ingen klimatkrisen, det är något vi gör tillsammans.
Detta är en krönika. Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de åsikter som uttrycks är skribentens egna.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.