Behövs Gud?

“Jag önskar att jag trodde på Gud”, säger jag och mina vänner till varandra ibland. Kanske med lite skämtsam ton– inte skulle jag… eller? Som om det skulle vara något konstigt, något främmande och långt bort. Men ur ett globalt perspektiv är det vi som är de avvikande, vi som inte tror. På gatan där jag bor, ligger en nation åt ena hållet och en katolsk kyrka åt det andra. “Efter en helg fylld av synder, kanske man borde gå och bikta sig”. Vad är det vi menar när vi säger så?

Idealiserar jag religionen? Bakom den ironiska tonen finns nog en längtan eller önskan efter något. Kanske att bli förlåten, förstådd eller accepterad?

Dessa värden går väl att hitta i den sekulära världen också? Fast i en värld där budskapet sägs vara du duger som du är, trots att det är helt tvärtom, är det kanske inte konstigt om man längtar bort? Du duger som du är! Så här får du snyggaste rumpan! Alla är vackra, så här slipper du rynkorna. I mitt huvud blir kyrkan en motpol till hyckleriet. Gud älskar dig, för den du är. Oavsett yttre attribut och prestation. I kristendomen, som ligger mig närmast, är det dubbla budskapet ett annat: det dubbla kärleksbudskapet. Det finns skenhelighet, och så finns det helighet – på riktigt.

Men att tro att människor känner sig accepterade och förstådda i kyrkan, är inte det naivt av mig i och för sig? Kyrkan har inte alltid varit en plats för alla, som exempelvis homosexuella och kvinnor. I de allra heligaste rum har ondskefulla övergrepp begåtts. Kyrkan har förtryckt och blundat för förtryck.

Finns ens Gud? Vem vet? Gudstron har fyllt olika funktioner. Vi behöver den kanske i våra liv, på ett eller annat sätt. Att helt avfärda tron, skratta åt den, distansera sig från den, vet jag inte om vi ska göra. Vi kanske i alla fall ska försöka förstå den innan vi avfärdar den. Det som vi tänker är allra mest onaturligt, omänskligt, distanserat från oss och vår självupplevda rationalitet, kanske trots allt är uttryck för ytterst mänskliga fenomen. Vi har trott på Gud för att vi har behövt honom (hen?). På olika sätt har vi ett behov av att tro. På olika sätt kan religionen hjälpa oss.

För en människa i kris och sorg, kanske Gud behövs. När vi mår som sämst vill vi bli omhändertagna, förlåtna. Det här vet religionen om, och dömer oss inte för.  Det kanske är osympatiskt, svagt och ansvarslöst? Att vila i tron. Är det att inte ta ansvar? Ja, svarar till exempel Freud. När livet är svårt hamnar vi lätt i regression och beter oss mer barnsligt. Då vill vi gärna att Gud ska bli en snäll förälder som hjälper oss upp igen, som skyddar oss. Särskilt påminner Gud oss om fadern, enligt Freud, som ansåg det oansvarigt, infantilt, att inte ta ett personligt ansvar. Det kan inte överlåtas på någon annan. I stort sett håller jag med. Det må vara jobbigt stundtals, men att vara vuxen är att behöva ta ansvar.

Fast har inte vuxna också behov av att få vara barn ibland då? “We tell ourselves stories in order to live”, skrev författaren och journalisten Joan Didion. Möjligtvis är religionerna historier, hela böcker av berättelser. Novellsamlingar med lugnande godnattsagor som får vagga oss till sömns, upplästa av en förälder. Är det så fel, Freud? Att någon läser en saga för att ge oss en lugn natts sömn.

Religionen kan också tillskriva tillvaron en slags yttersta mening. Ger svar, eller i alla fall råd i existentiella frågor. Den blir ett slags copingmetod, för att kunna hantera döden till exempel. Att tro på ett liv efter detta, att allt inte bara tar slut– det är lätt att avundas den övertygelsen.

Samtidigt är det nog inte bara svaret på de stora, allmänmänskliga frågorna vi vill ha svar på, utan de djupt personliga, specifika för ens eget liv. Varför händer det här just mig? En önskan, ett behov av att förstå det slumpmässiga, för att skapa mönster och mening av specifika skeenden som händer just oss. Är verkligen religionens attraktionskraft dess förmåga att förklara de stora frågorna? Antropologen Pascal Boyer anser att det inte är svar på frågor om livets mening och mål som gör religionerna attraktiva utan ”förklaringsmodellernas förmåga att tillfredsställa kausaldriften i relation till en mångfald specifika, för individen relevanta skeenden som är avgörande.“ Exempelvis: Varför togs den här personen ifrån mig? Varför blir jag inte frisk?

Om man inte är troende – hur hanterar man då sorg och oro, hur handskas man med existentiellt tvivel och personliga trauman? Avfärdar man helt och hållet idén om att det finns något övermänskligt? Eller tror man fortfarande, bara inte på just Gud. Säger man kanske: jag tror inte på Gud, men jag tror på nåt.

Radioprogrammet Människor och tro, utnämnde “nåtismen” till Sveriges vanligaste religion. Behovet av att tro på nåt större finns kvar, men oviljan att underkasta sig de traditionella religionerna är stark. Man känner sig inte hemma i kyrkan med dess traditionella religiösa språk och framtoning. Dagens individ vill agera autonomt och individualistiskt. Ingen underkastelse här inte.

Samma tankegångar finns hos religionsforskaren och professorn David Thurfjell. I Thurfjells forskningsprojekt rörande svenskars attityder till religiositet och sekularisering kan han se ett tydligt mönster hos intervjuobjekten. Majoriteten kallar sig inte kristna, men har en öppenhet inför andlighet och tro. Begreppet kristen är människor inte bekväma att associera sig med. Det känns pinsamt och främmande. Man letar efter andra ord, såsom andlighet och spiritualitet.

Att vi inte kan säga att vi är kristna, har delvis, enligt Thurfjell, att göra med vad vi lägger in i begreppet. Vi har en väldigt snäv definition av vad det innebär att vara kristen. Jag är inte kristen, fast jag gifte mig i kyrkan, firar jul och ibland ber till någon högre makt. Den religiösa är alltid den andre. Om du firar ramadan är du muslim. Om du firar jul är du bara en vanlig svenne. I Sverige vill vi inte kalla oss kristna, trots att nästan 6 miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan.

Finns Gud eller finns Gud inte? Vem vet. Men det intressanta är trons betydelse. Jag vill inte tvinga in någon i kyrkan. Jag tycker bara det är fascinerande att människor som är andliga, som tror – inte vill ingå i en kyrka. Inte är bekväma med Gud. Men fortfarande tror på nåt. Det mänskliga behovet av att tro, kanske till viss del kan fyllas av nåtismen. Trots det är jag skeptisk. Det finns stora skillnader. Nåtismen har inga kyrkor, inga böner, inga präster, ingen gemenskap. Inga gemensamma historier. Är man inte fortfarande ensam? En stor del av religionens funktion kan väl sägas hänga ihop med styrkan i procedurer, gemenskap, samhörighet. Och detta får man inte av nåtismen. Kanske ger det en nåt, men inte mer än så.

Detta är en krönika. Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de åsikter som uttrycks är skribentens egna.